Allt och inget

Ett dilemma. Hjälp.

Jag har funderat ganska mycket på en grej den senaste tiden, som jag tänkte dela med mig av och be om era tankar på. Det är säkert jättelarvigt, men… Så här ligger det till. 

När jag startade den här bloggen gjorde jag det för att motivera mig själv till att träna. Jag hade börjat så många gånger, men aldrig lyckats få träningen till någonting varaktigt. Man kan säga att jag gjorde bloggen för mig. Sedan är det klart att när någon började läsa den, då blev det ju ännu roligare! På senaste tiden har bloggen växt en hel del, verkligen inte så att det har exploderat, men besökarantalet ökar sakta men säkert. Och det är ju jättekul förstås! Fortsätt läsa och fortsätt kommentera, jag älskar det!

Men jag har jättesvårt, alltså jättesvårt, för att säga till folk jag känner ”på riktigt” att jag har en blogg. Någon gång har jag länkat den på twitter, men efter en timme eller så har jag ångrat mig och tagit bort den tweeten. Varför gör jag så? Alltså, hur öppen ska jag vara med att jag har en blogg? Och varför tycker jag att det är jobbigt att folk vet? Varför kan jag inte bara stå för det? Hmm, och varför var det inte det minsta jobbigt att stå för det när jag skrev för Midnattsloppet? Det var ju också en blogg!

Vi kan säga så här.
Om jag länkar bloggen på twitter, då kan alla komma åt den. T.ex. elever. Kan jag stå för det jag skriver och lägger upp så pass mycket att jag skulle kunna hantera att en av mina elever säger till mig: ”Jag läste i din blogg…” eller liknande?
Om jag länkar bloggen på facebook, då kan absolut hela min släkt, alla mina vänner och kollegor hitta hit. Skulle jag vara bekväm med att komma in i personalrummet och höra någon säga: ”Jag läste i din blogg…” eller liknande?
Inte för att jag räknar med att de skulle vara intresserade av att läsa, men ändå…

Samtidigt, om jag vill att bloggen ska fortsätta växa, då borde jag stå för den fullt ut och bara: ”Här är jag!”. Jag står ju för allt jag skriver och lägger upp, men är jag så bekväm att jag skulle kunna prata om den i livet framför datorn? Det är på något sätt som att bloggandet känns som ungdomens grej, och som att vuxna (lärare) i så fall borde blogga om skolutveckling eller andra viktiga saker. Förstår ni hur jag tänker, och framförallt: hur ska jag göra? Hata mig inte.

Spegelselfies - får en 30-årig fritidsbloggare ta såna och stå för det?

Spegelselfies – får en 30-årig fritidsbloggare ta såna och stå för det?

 

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply
    Rund är också en form!
    29 januari, 2015 at 10:16

    Förstår preciiiiis vad du menar!
    Vår platschef kom fram till mig och undrade om jag var expert på hälsenor. Jag fattade INGENTING! Det visade sig att han hade googlar på hälsene-bekymmer och sett ett blogginlägg där jag skrivit om det och tipsat lite om excentriska tåhävningar bl.a.
    Nu är han 60+ och trodde att detta ”bara” var en artikel (haha!) men ändå. Det känns väldigt märkligt och smått obehagligt att man syns bland personer man känner.

    Att man har massor av okända läsare som ibland skriver idiotiska kommentarer (har hänt mest sista tiden hos mig); det är ju helt normalt och känns ok. Haha! F-n vad logisk jag känner mig. 😉 😀

    Kram M

    • Reply
      Träningsblogga
      29 januari, 2015 at 19:48

      Haha, vad roligt med chefen 😀
      Nämen alltså det är ju lite märkligt hur man resonerar, jag menar, du är ju en person och jag blir ju glad när du vill läsa min blogg. Men skärrad om jag får reda på att någon i min vardag läser den? Eh.

  • Reply
    Linnea
    29 januari, 2015 at 10:39

    Jag är EXAKT likadan!! Länkar aldrig bloggen på fejjan tex. Säger aldrig att jag har en blogg för att jag typ … Skäms? Många tycker det är så fånigt och kastar det ur sig, sitta där och skriva om sig själv på nätet liksom?? Vem fan gör det!? Jag är just nu rädd för att nån på jobbet ska hitta bloggen för att jag skrivit hur mycket jag tycker om dem jag jobbar med. Knäppt!!!!!

    • Reply
      Träningsblogga
      29 januari, 2015 at 19:50

      Men varför tycker man att det är lite skämmigt? Jag förstår inte! Om folk VILL läsa, då kan man ju inte vara helt ointressant liksom… Hur man är!

  • Reply
    Johanna
    29 januari, 2015 at 11:11

    Var öppen! 🙂
    Jag förstår vad du menar, men jag har inte upplevt det som ett problem. Jag skyltar inte med min blogg på lärarmöten, men den är kopplad till facebook och jag vet att mina elever ibland läser och jag vet definitivt att de följer (eller följer utan att vara en följare) mig på instagram. Jag tycker det på något sätt är en bra ”spärr” att veta att elever/kollegor ska kunna se mina bilder/inlägg – då vet jag alltid vad som känns okej att publicera och inte 🙂

  • Reply
    Petra
    29 januari, 2015 at 14:20

    Jag är exakt likadan! ”rädd” för att lämna ut mig själv till folk som jag känner. Varför vet jag ej. Märkligt.
    Vi får väl ändra oss kanske? För jag vågar ju stå för den jag e. Eller? Hmm märkligt är det iaf.
    Kram

    • Reply
      Träningsblogga
      29 januari, 2015 at 19:52

      Ja, mycket märklig hur man är!
      Men det är på något sätt lite jobbigt att prata om saker man skrivit på nätet, för då blir det ju så uppenbart att man HAR skrivit på nätet 😉

  • Reply
    Petra
    29 januari, 2015 at 20:22

    Usch ja den där magen den kan krångla. Har du testat äta när du springer? Långpass. Vad äter du isåfall.
    Har testat ngt bara . Banan. De gick sådär. höll på att kräka ha ha

    • Reply
      Träningsblogga
      30 januari, 2015 at 09:20

      Njae, har nog inte gjort det faktiskt! En dextrosol någon gång, men inte mer än så.
      Tipsades om barnmatspurépåsar (typ frukt) någon gång!

  • Reply
    Linnea
    29 januari, 2015 at 21:36

    Tycker du är grym och att du absolut inte borde känna skam över att driva en blogg. Om du inte hade bloggen, skulle du då skämmas över att prata om de saker som du tar upp i den så som den är idag (i tex fikarummet) (sjukt dålig mening hoppas du fattar). Kör på!

    • Reply
      Träningsblogga
      30 januari, 2015 at 09:21

      Jag förstår hur du tänker, och du tänker ju helt rätt! 🙂

  • Reply
    Petra
    30 januari, 2015 at 10:10

    Tittar in o önskar dig en härlig Fredag!!!

  • Reply
    Carolin
    31 januari, 2015 at 15:06

    Åh jag känner precis lika dant! Drar mig för att dela på FB men samtidigt så vill jag det ju… Det är väl den där känslan av att man sitter i säkerhet bakom skärmen. Har inte ont av att andra får se rakt in. Men det är en annan sak att stå öga mot öga när någon ser rakt in…

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: