Löpning

Ultralöpning

17 februari, 2015

Det har visat sig att ett avsnitt av podcasten Löparsnack räcker alldeles precis för resan till och från jobbet. Idag tog det slut precis då jag satte nyckeln i dörren hemma. Igår lyssnade jag på premiäravsnittet och idag blev det således avsnitt två, som handlade om ultralöpning.

Ultralöpning alltså. Jag förstår det inte. Jag imponeras av det, men jag förstår det inte.
Dels förstår jag inte hur kroppen kan klara av det utan att gå sönder. Och jag förstår heller inte hur hjärnan klarar av det. En gång i tiden trodde jag aldrig att jag skulle gilla att springa. Sedan trodde jag att jag aldrig skulle gilla att springa längre än 5 km. Men sedan såg jag tjusningen i att springa lite längre, och så sprang jag ju halvmara. Men jag tror aldrig att jag kommer bli sugen på att springa maraton. Och det där med ultra. Det räcker nog fint att lyssna på poddar om det, och läsa bloggar och artiklar i Runner’s world. Jag tycker att det är så sjukt vansinnigt alltså.

En av pratarna i podden (ÅH, vet inte vad hon heter!), sade: ”Det skulle vara kul att springa jorden runt.”. Det säger väl allt!
Vi satt och skojade på jobbet om att jag kanske skulle springa från Göteborg till Luleå någon gång… Lade ner det skämtet ganska snabbt.

Jag antar att ni redan följer henne, men jag får ändå tipsa lite om Johanna med fina bloggnamnet Curro ergo sum. Hon är en sådan ultralöpare och delade idag med sig av ett av sina bästa löparminnen (100 km!) på Instagram. Följ, om du inte redan gör det. En blir inspirerad!

Har ju lärt mig att förstå tjusningen i att springa. Men en timme åt gången, eller möjligtvis två , räcker gott för mig.

Har ju lärt mig att förstå tjusningen i att springa. Men en timme åt gången, eller möjligtvis två , räcker gott för mig.

 

20 Comments

  • Reply Charlotta Sofia springer och trimmar 17 februari, 2015 at 21:58

    Jag fascineras av det där med ultra. Det är liksom skräckblandad förtjusning. Känner mej inte speciellt sugen själv men är som du, grymt imponerad av de som gör det. Det gick någon dokumentär på tv för ett tag sedan (kan det ha varit vid jul?) om människor som sprang några av världens värsta ultralopp. Hittade det här: http://www.ur.se/Produkter/180314-Loparnas-ultimata-utmaning
    Helt galet, folk dör liksom :O

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 11:17

      Åh, tack för tips hörru! Det ska jag kolla 🙂

  • Reply Kari 18 februari, 2015 at 08:20

    Kan det har varit Kristina Paltén kanske? Det låter som något hon skulle både säga och göra! Hon slog nyligen världsrekord i 48 timmar löpband och för något år sedan sprang hon och en kompis från Istanbul till Finland och paddlade sedan hem till Stockholm. Nästa plan är att springa genom Iran! Hon bloggar (väldigt sporadiskt) på http://www.palten.se.

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 11:17

      Ja! Det var det ju!
      Får ta och uppdatera inlägget!

  • Reply Johanna 18 februari, 2015 at 09:35

    Jag trodde nog inte heller att jag någongång skulle springa ultra. Inte ens maraton. Herregud, att SPRINGA var ju något jag hatade. Men de där gränserna flyttas och suddas ut och försvinner… 😉

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 11:18

      Haha lustigt hur det blir…
      Minns hur jag hatade att springa i min ungdom. Men det är ju kul att man kan förändras!

  • Reply Carolin 18 februari, 2015 at 09:35

    åh jag tänker precis lika dant! Fast har aldrig sprungit längre än 11,5km och ska springa lidingöloppet i år. Både kroppen och hjärnan kommer ju dööö!! 🙂

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 11:19

      Haha! 😀
      Du kommer dock fixa det galant, tror jag! Om du håller hjärnan i schack 😉

  • Reply Staffan 18 februari, 2015 at 09:47

    Vad roligt att du gillar löparsnack-podden 🙂 Vad som är möjligt/rimligt flyttas ju hela tiden varefter man blir starkare, jag trodde aldrig jag skulle kalla mig själv maratonlöpare, nu har jag sprungit sju lopp och ska springa min åttonde mara i höst i New York. Däremot kommer jag aldrig att springa ultra, det lockar mig helt enkelt inte tillräckligt mycket, jag tycker det är roligare att springa fort än långt 🙂

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 11:21

      Mycket imponerande!
      Jag trodde ju aldrig att jag skulle orka springa en halvmara, så det ligger nog något i det där! Och blev liiiite sugen på maraton när jag började lyssna på tredje avsnittet av Löparsnack imorse… Det är någonting med utmaningar ändå!

  • Reply Staffan 18 februari, 2015 at 12:09

    Precis, jag trodde inte på snacket om att perspektiven förändras radikalt efter att ha sprungit maraton men det stämde helt och hållet, det var en mycket större upplevelse än jag kunnat föreställa mig och förändrade perspektiven för mig en hel del, och då var ändå mina två första maratonlopp helt misslyckade, inte sett till tiderna men till genomförandet. De fem loppen efter det har gått mycket bättre. Var sak har sin tid och ska passa in i livet för övrigt såklart men utmaningar är bra 🙂

  • Reply Anna (orka mera) 18 februari, 2015 at 18:43

    Fast det är skillnad på ultra och ultra. Jag kan lockas av fem mil, eller som Ursvik då jag sprang 75 km terräng. Det är en utmaning som triggar mig. Ultra i form av miljoner varv på en 200-metersbana lockar mig inte alls. Enformigt och aptrist. Eller löpband för den delen. Och distanser över 10 mil känns mest ont… Så det är väl typ måttliga ultror som är grejen för mig 🙂 Men man ska aldrig säga aldrig…

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 19:31

      Oooh nej, att springa så långt på bana! Nej men usch. Och löpband! Verkligen tråkigt. Kan springa intervaller på löpband ibland, fast jag blir oftast less på enformigheten redan under uppvärmingen 😀

  • Reply Rund är också en form! 18 februari, 2015 at 19:10

    Jag är liiite sugen på att testa. Men som du säger; samtidigt inser jag ju hur smått galen idén är!
    Och jag har inte tiden. Herregud, man måste ju träna på långpass jämt? Och med långpass menar jag då inte 15 km som idag, utan att 26 km är ett vanligt ”distanspass”….. 😮 Haha!

    Men samtidigt. Får jag springa/jogga/gå låååångsamt, hade en 6-8 timmars runda i skogen varit lite häftigt. Åh, vad jag är kluven! 😀

    • Reply Träningsblogga 18 februari, 2015 at 19:32

      Jag ser en ultralöpare i dig Malin! En vacker dag kommer du köra, är helt säker på det! 😀

  • Reply Therese 19 februari, 2015 at 11:07

    Man ska aldrig säga aldrig.. Jag vet – för jag har varit där =). Hade aldrig sprungit längre än 5 km 2010 när jag anmälde mig till mitt första millopp. Det triggade igång något och jag satte nästa mål vid halvmara. Efter halvmaran undrade jag om det inte skulle gå att fixa ett marathon oåx, och sen – varför inte en ultra.. I höst satsar jag på Ultravasan 90 km och som jag längtar!!

    • Reply Träningsblogga 19 februari, 2015 at 19:12

      Wow, vilken häftig resa! Och snabb! Det är ju bara 2015!

  • Reply Märta 19 februari, 2015 at 20:51

    Jag lyckas väldigt av ultralopp som är från A till B i vacker miljö, men absolut inte av hundraåtta miljoner varv på bana. Men Ultravasan, Tjejmarathon och sånt – det måste jag bara göra nån dag 🙂
    Att kroppen ska gå sönder är inget jag funderar över, däremot förstår jag inte hur man finner tiden till att träna inför en ultra. Kanske när dottern har växt upp och man plötsligt fått en massa ledig tid när hon hellre är hos kompisar.

    • Reply Träningsblogga 19 februari, 2015 at 21:33

      Jamen eller hur. Tid och TÅLAMOD. Undrar hur mycket man behöver träna. Känner att jag måste läsa på lite om detta, blev plötsligt väldigt intresserad av ämnet ultra! 😀

  • Reply En träningsform jag inte förstår | 4 juni, 2015 at 06:40

    […] inte alltför längesedan skrev jag ett inlägg om hur jag absolut inte förstår ultralöpning. Fast jag börjar förstå det också nu. Jag hoppas att jag vågar springa ultra en dag. Det […]

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: