Allt och inget Löpning

Jag – en selfielöpare

26 februari, 2015

Jag skulle vilja spinna vidare lite på ämnet jag petade på häromdagen, nämligen; vem är löpare? Jag fick ett gäng kloka kommentarer på det inlägget, och jag håller med alla. Och det är ju klart att alla som springer är löpare! Men ändå, det ligger så långt inne att kalla sig (mig) själv det. Några saker jag tänkt på:

– Jag säger gärna att jag springer. Att jag älskar löpning. Men inte att jag är löpare. Varför?

– För ett år sedan ungefär var jag på flamencokurs som jag var varje onsdag. Pratade lite löst med övriga kursdeltagare. Löpning dök upp på agendan, och jag nämnde att jag skulle springa Göteborgsvarvet. Fatta hur stort det var för mig! Jag hade inte ens sprungit i ett år. Det var liksom ett omöjligt mål som jag skulle klara av. Och så säger någon, och jag är helt säker på att det inte låg någonting negativt i det, men hon sa: ”Göteborgsvarvet känns som ett sånt lopp som alla springer.” Det är ju världens största halvmara, så det ligger väl något i det påståendet, men det tog så hårt i mig. Som att det förminskade min prestation och min löpning på något sätt. Var det det som gjorde att jag har så svårt för att kalla mig löpare?

– Om man lyssnar på riktigt erfarna löpare, t.ex. i en podd, eller läser något reportage i någon tidning, då får man ofta bilden av att det är dåligt, att man inte är en äkta löpare, om man t.ex. köper flashiga träningskläder, laddar ner gps-appar, trixar med mobilen, tar en selfie, lyssnar på musik under sin runda. En äkta löpare är man om man springer på känsla, gärna med naturen som bakgrundsmusik. Jag fattar ju grejen med det där att lyssna på naturen, men det är ju ändå en smaksak. Och om man buntar ihop alla såna kommentarer kan man lätt tänka att man är lite av en låtsaslöpare. Ärligt nu, har du inte läst någon krönika någon gång som driver med selfie-löparna?

Men jag vet inte. Det kanske bara är jag som hänger upp mig på sådana här grejer. Tar åt mig, för att jag så gärna vill vara en löpare! Egentligen är det ju småsaker, men den där kommentaren på flamencokursen alltså… Den satte sig.

En äkta selfielöpare!

En äkta selfielöpare!

 

3 Comments

  • Reply Anna (orka mera) 26 februari, 2015 at 10:02

    Tråkigt att du skulle behöva känna dig förminskad! Det var säkert inte meningen så, men det spelar ju ingen roll om det är så det känns. Löpare finns i alla olika stilar och former och jag gjorde mig ett (eller två!) försök till indelning. Med glimten i ögat och med lite ironi. Så här olika kan man vara och ändå kalla sig löpare!

    http://piggelina.se/2010/04/vilken-lopare-ar-du/
    http://piggelina.se/2014/04/lpartyper/

  • Reply Kari 26 februari, 2015 at 19:37

    Jag håller med Anna och gissar att kommentaren handla mer om att ”alla” springer nuförtiden. Jag fokuserar mer på de andra kommentarerna, de från folk som tycker att 5 km är jättelångt. För det finns många som tycker det också.

  • Reply Rund är också en form! 26 februari, 2015 at 21:10

    Inte så mycket att de driver med selfie-löparna i flashiga kläder (vad jag har märkt…)
    Men däremot kan jag ibland känna att jag inte är en löpare för jag springer för långsamt. Att löpare är såna som kör tusingar i 3,30-tempo. Hardcore….. 🙁

    Som du säger; man borde ju skita i det. Men lättare sagt än gjort, ibland.

    Kram M

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: