Allt och inget Löpning

Springsuget efter skadan

Att komma igen efter en skada är inte så himla lätt, har jag märkt. Första rundan jag vågade mig på var jag feg och promenerade en bra bit innan jag ens vågade börja jogga lite. Andra rundan gick det lite lättare och under tredje rundan vågade jag trycka ifrån ordentligt. Men det är nog helt naturligt att vara lite feg i början, för man vill ju inte gärna orsaka ännu mer skada.

Men det svåra kommer jag till nu.

Det är som att jag har glömt att jag har haft ont, att jag har tvingats till mer än en månads löpvila och inte ens kunnat träna annat riktigt ordentligt. För nu vill jag bara springa. Tänker att jag ju inte har ont längre och att jag kan köra på som jag gjorde innan. Det kanske jag kan, men det känns så himla dumt att riskera något. Det är ju därför jag hoppar över Göteborgsvarvet.

Jag har märkt att det är väldigt lätt att bli lite för ivrig. Jag började med okej, jag får springa en gång i veckan och jag kan springa lugnt och max 5 km. Nu har jag sprungit fyra gånger under en vecka, varav två dagar i rad till och med, och jag börjar bli bra sugen på att öka distansen från de nuvarande ca 7 km per runda. Det oroar mig lite, och jag försöker att dra i bromsen. På sätt och vis är det bra med pollen, fast det är så himla jobbigt, för det håller ju tillbaka mig en del.

Det är lätt att glömma bort alltså! Lika lätt som att glömma bort att foamrolla och stretcha, som jag nyligen var rätt noga med pga måste ju förebygga skador…

IMG_7892

 

 

 

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Stina K
    1 maj, 2015 at 08:51

    Vet precis hur det är! Är exakt likadan, minne som en guldfisk och så fort jag är läkt vill jag för mycket bara för att det är så kul. Galet.

  • Reply
    Märta Johansson
    1 maj, 2015 at 10:48

    Exakt! Själv vet jag mycket väl att jag borde köra min ont-i-knät-prehab regelbundet för att att slippa få ont igen, men det är ju sällan jag kommer ihåg det förutom just då jag börjar få lite känningar i knät…

    • Reply
      Träningsblogga - Ida
      1 maj, 2015 at 15:29

      Mycket märkligt fenomen detta!
      Men det ÄR ju så roligt att springa, så man blir ju liksom lite ivrig…

    Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: