Allt och inget

Att hitta sin motivation

27 augusti, 2015

Maria skrev ett mycket läsvärt inlägg angående att hitta motivation till att träna. Sådant där tycker jag är väldigt intressant, vad motiverar folk? Varför börjar folk träna? Jag har tjatat om min motivation flera gånger; jag orkade inte springa till spårvagnen och det chockade mig såpass att jag snart blev en inbiten löpare. Jag vill aldrig mer uppleva känslan av att inte orka, och det motiverar mig att fortsätta. Jag vet inte hur det var/är för andra, men jag lever i tron om att man måste få någon sådan chock, och sedan påminna sig om den när det börjar gå trögt. Det är säkert inte så för alla, men så är det för mig.

På så sätt är till och med besvikelsen över en viss tid på ett lopp en ganska bra motivation för mig. Jag tror att den på något vis påminner mig om det där med att inte orka det jag vill orka, och det ger mig en extra push att fortsätta och kanske också tänka om kring träningsupplägg. Sedan kan det såklart också vara bra att påminna sig om hur långt man har kommit sedan den där ödesdigra spurten till spårvagnen som visade sig vara starten på något underbart.

Det här är ju också tiden för nystart. Ta det med måtta, om du är den som nystartar nu. Anna var inne på det, att det är lätt att gå all in och sedan släppa allt. Om du är den som nystartar nu: gör inte det! Ta det lugnt och sedan kommer du märka hur jävla underbart det är att vara en sådan som bara tränar utan att tänka så himla mycket på det. Jag brukar faktiskt ganska ofta tänka på hur otroligt tacksam jag är över att jag hållit i träningen i mer än två år nu. Även i svackorna har jag lyckats träna och till slut kommit ur dem. Alla får svackor, och det gäller bara att ta sig igenom dem. Sedan blir det så där underbart igen. Låter jag frälst, eller vad?

Du får jättegärna berätta i en kommentar om varför du började träna. Vad var din motivation? Du kanske har tränat från barnsben och sedan bara fortsatt? Eller hade du också ett sådant ögonblick då du insåg att det var dags att ta tag i saken? Det vore intressant att läsa!

DCIM120GOPRO

 

 

10 Comments

  • Reply Lind 27 augusti, 2015 at 09:59

    Jag var överviktig, låg på soffan och käkade godis varje kväll. Jag hade ont överallt i kroppen. Droppen blev när jag fick höra att om jag inte gjorde något skulle jag paja min rygg för evigt. Då började jag med dagliga promenader som senare övergick i löpning och gymträning. 26 kilos viktnedgång senare känner jag att jag aldrig mer ska ligga där i soffan, käka godis, vara trött och ha ont. Det hjälper mycket i svackorna.

  • Reply Anna (orka mera) 27 augusti, 2015 at 10:00

    Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur det började för egen del. Har nog alltid hållit på i någon form. Men mannen landade djupt i soffan när barnen var små och slutade helt att träna. Och det var när han var på badhuset och såg de andra papporna (som sjunkit ännu djupare ner under filten) som han insåg att NU var det dags att ta tag i sitt liv om han inte skulle förvandlas till en blekfet gubbe med ölmage och man boobs vid fyllda 30.. På den vägen är det 🙂

  • Reply Kari 27 augusti, 2015 at 10:05

    Jag har alltid varit fysiskt aktiv men däremot har träningen ändrat form under åren. Som tonåring cyklade jag till stallet och red, nu är det mer traditionell träning som gäller: löpning, simning, styrketräning etc. För mig är träningen som tandborstning. Kanske inte alltid det man ser mest fram emot men det blir väldigt otrevligt för alla om man börjar hoppa över den.

  • Reply Linnea 27 augusti, 2015 at 10:55

    Jag har tränat till och från hela livet men efter att ha varit gravid två ggr och kroppen var trött och stor och med många gravidkilon som stannade kvar så ville jag ”komma igång” och med två små barn var löpning bra tyckte jag. Köpte bra skor och började promenera med barnvagnen och efter ett halvår började jag springa så smått med målet att klara Vårruset. Det var i januari 2012. I april sprang jag mitt första femkilometerslopp och blev hooked. Sprang första milloppet i juni och ja, sen har det rullat på och väldigt glad ör jag för det! 🙂

  • Reply Cecilia 27 augusti, 2015 at 12:04

    Jag har Aldrig tränat i hela mitt liv, varför springa runt och svettas liksom? Smaska kakor och godis och ligga i soffan var min grej, har alltid varit!! Tills jag 20 sep 2015 rökte sista gången (min mans påhitt och det tackar jag honom för, vi slutade tillsammans) Då behövde jag något annat att tänka på och började träna smått, tills jag ett par år senare såg ett sommarfoto på mig själv. Jag blev så ledsen!!! Då ökade jag min träning och har ”fastat till mig”. Men det där att behöva gå ner i vikt finns inte längre i min hjärna så mycket som då. Nu tränar jag för att jag mår bra av det, har blivit gladare (enligt mina barn) och att det är så satans roligt….jag längtar ihjäl mig till v 37 då alla passen sätter igång. Detta kan jag inte berätta för någon, min enorma glädje och att jag ler bara jag tänker på det, de som inte tränar förstår inte riktigt vad jag menar…:)

    • Reply Cecilia 27 augusti, 2015 at 17:02

      Mmm nu menar jag ju år 2010 och inte 20 sep 2015…för kan ju omöjligt vara det datumet ….snurrig i ballongen, kanske 🙂

  • Reply Fredric 27 augusti, 2015 at 14:34

    Har alltid varit aktiv. Var väl inte äldre än ca. 4-5 år när jag fick vara med i gårdens skogsarbete, vilket är väldigt rolig och bra träning, för att få fram ved för uppvärmning av rumsluft och vatten. Mitt första löprelaterade diplom är från 1979 (skolans orientering) vilket sammanfaller med den svenska joggingvågen på 70-talet (som började i USA). Började träna långdistanslöpning hösten 1985, som efterapning, det fanns flera duktiga löpare i min närhet och även ett par riktiga storlöpare. Varför jag har hållit på med idrott har väldigt många perspektiv och nyanser, det går att skriva flera sidor om den saken, men normalvikt och bra blodtryck är tillräckliga och oböjliga anledningar för att träna varje dag.

  • Reply hopihopi 27 augusti, 2015 at 15:58

    Jag var nog aktiv som barn, men sen så slutade jag i18-20-års åldern. Och så började jag igen när jag var 28 kanske? Jag minns inte riktigt varför jag började träna igen. Jag tror helt enkelt att jag hade fått nog av att vara slö och trött hela tiden och så hade jag kanske början på 30 års kris…

  • Reply Anne 27 augusti, 2015 at 19:22

    Jag tränade på gym 1997-2003. Var med i en bilolycka och kunde inte fortsätta. 2012 opererades jag inom en studie och blev frisk. Jag som i 10 år sagt att om jag kunde skulle jag springa. Hade till och med en blogg som hade undertexten ” här går man, springa får man göra någon annanstans””. Kallade mig Fru Gårman.
    När jag opererats frisk blev det upp till bevis.
    Sprang i ett och ett halvt år tills jag fick för mig att pausa. Våren 2014 gjorde jag ett halvhjärtat försök att börja igen.
    I april började jag igen på riktigt. Nu kan jag inte pausa för då slutar jag helt. Det är min motivation till att hålla igång.

  • Reply FIT by Emma Hå 28 augusti, 2015 at 12:03

    Jag hade aldrig tränat i hela mitt liv tills min pappa en dag föreslog att vi skulle ta och springa en runda tillsammans. Han bangade, men jag själv kutade mig runt en backig slinga runt bostadsområdet. 12 minuter tog det. Jag minns fortfarande det passet. Sen dess har jag sprungit mer eller mindre ofta, och mellan varven gått i kampsport, gruppass och gymmat.

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: