Långpass Löpning

Vad hjärnan tänker när benen springer

15 november, 2015

Jag tänkte berätta lite om hur min hjärna fungerar när jag är ute och springer. Eller, ja, i alla fall hur den fungerade idag.

1-2 km: Uuuuusch vad jobbigt, det blir nog kort idag.
4 km: Vaaaa! Har jag bara sprungit 4 km?
6 km: Hmm, undrar om jag inte ska testa att springa lite längre idag? Typ samma runda två varv?
7-10 km: Ja, jag springer längre! Nej, jag springer hem! Längre! Hem! Längre! Nej, jag orkar inte. Jag springer hem. Nu! Eller orkar jag inte springa typ 15 km? Det hade varit något! Nej, för dålig form idag. Jag springer hem. Nej, jag fortsätter. DCIM132GOPROIMG_2820 IMG_2819

Efter 10 km hade ena jag vunnit och det var den delen som ville testa att springa lite längre. Det är ju så länge sedan jag sprang mer än 10 km, och jag har faktiskt längtat efter höstlångpass. Så jag svepte en kaffe och en festis på caféet uppe i Skatås, och sedan sprang jag in mot stan istället för att ta samma runda en gång till. Och det var lovely.

Tänkte att jag nog kunde klämma till med runt 15 km, men benen liksom bara sprang av sig själva, och då bestämde jag mig för att det var nu eller aldrig: jag skulle springa en halvmara idag! 21,1 km. Jaaaa, peppen!

Några extra kringelkrokar på rundan gjorde att jag lyckades skrapa ihop de där kilometerna och en extra; 22 km stannade klockan på när jag var hemma igen. Det gick inte särskilt snabbt, det tog runt 2,5 h, men jeeeez, jag sprang 22 km! Så långt sprang jag senast… aldrig! Jag har aldrig sprungit så långt förut!

Kan ju erkänna att det inte alls kändes som en bra idé där runt 18-19 km, men det var bara att pinna på. Efter allt som har hänt i världen den senaste tiden behövde nog hjärnan komma ut och tänka på annat, typ Stanna, nej spring, stanna, spring, stanna, spring! 

Jag trodde inte riktigt att jag hade så långt i mig, men shit vad roligt att jag tydligen visst har det! Distansrekord så här på en surgrå novembersöndag. Inte illa pinkat ändå!

DCIM132GOPRO

Det firar vi med en hoppbild!

 

23 Comments

  • Reply Fredric 15 november, 2015 at 20:02

    Grattis! På ett 6-timmars hade du lätt klarat det dubbla! Eller med andra ord, du skulle ha grejat ett marathon!

  • Reply Mia 15 november, 2015 at 20:08

    Fantastico, en helt vanlig söndag i november liksom! 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 15 november, 2015 at 21:53

      Eller hur, vad hände där liksom!? Så sjukt glad över det! Wohej! 😀

  • Reply Maria Lavestedt Segeblad 15 november, 2015 at 20:19

    Grattis till din första mer än halvmara distans!! Jisses vad jag längtar tills jag är tillbaka på långdistansnivå efter att ha läst detta?

    • Reply Träningsblogga - Ida 15 november, 2015 at 21:54

      Tack! Ja, det förstår jag, shit vad det är trevligt att vara ute och springa långt! 🙂

  • Reply Rund är också en form! 15 november, 2015 at 20:49

    En klok person sa en gång till mig: Sträcka handlar enbart om tempo. De flesta orkar bra mycket längre än de tror. Under förutsättning att de sänker tempot. Mycket! Springa man milen på timmen, ska man inte tro att man klarar en mara i liiite långsammare tempo (t.ex. 6,20-tempo). Blir det 8,30-tempo så blir det. Men sträckan klarar väldigt många (som inte tror att det klarar det). 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 15 november, 2015 at 21:55

      Ja, det tror jag också på! Förutsatt att kroppen inte är så skadebenägen så 🙂

  • Reply Annika Larsen 15 november, 2015 at 20:50

    Va kul, bra jobbat!

  • Reply Linnea 15 november, 2015 at 22:19

    Så jäkla grymt!! Och tänk på tiden så här: jag har varit ute och sprungit i 2,5 timmar!! Hur långt du kom är inte relevant.

    • Reply Träningsblogga - Ida 16 november, 2015 at 17:56

      Hehe, så borde jag nog tänka, men just den här gången var nog distansen allra mest relevant! 😀

  • Reply hopihopi 15 november, 2015 at 22:48

    Starkt jobbat! Det är säkert en boost för självförtroendet att veta att man har det i sig, med tanke på kommande Göteborgsvarv t.ex…

    • Reply Träningsblogga - Ida 16 november, 2015 at 17:56

      Ja, verkligen! Önskar Varvet var typ en månad, nu när jag vet att jag har det i mig 😉

  • Reply Emmi - explorista.se 15 november, 2015 at 23:37

    Så grymt, då får ta med mig på en löprunda när jag återvänder till Sverige! 🙂

  • Reply Mari 16 november, 2015 at 08:25

    Woohoo, värsta löparbruden. =) Kul!

    • Reply Träningsblogga - Ida 16 november, 2015 at 17:57

      Ja, jag är jäkligt nöjd… Om man inte fattade det av inlägget, haha 😀

  • Reply Charlotta Sofia springer o trimmar 16 november, 2015 at 10:08

    Tycker du beskriver vad som rör sej i löparhjärnan så himla bra. Känner igen mej även om jag inte tagit mej de distanserna än . Heja dej! 🙂

  • Reply Anna (orka mera) 16 november, 2015 at 13:44

    Grymt! Jag är aldrig så där spontan. Har jag sagt 15 km tvärnitar jag på 15. Råkar jag vara hemma på 14,7 springer jag ett varv runt kvarteret… Måste nog öva på det där med spontanitet, lät ruskigt härligt!

    • Reply Träningsblogga - Ida 16 november, 2015 at 18:00

      Ja, jättehärligt!
      Jag har så svårt att planera min löpning, jag är så rädd att jag ska bli besviken om det inte blir lika långt/snabbt som jag planerat så därför tänker jag ”jag springer så här långt” fast EGENTLIGEN planerar jag att springa längre och ser det som en bonus när jag klarar det. Eh, vet inte om du förstår hur jag menar, ser lite halvflummigt ut när jag läser vad jag skrivit. 😀

  • Reply Årets mest minnesvärda löprundor - Träningsblogga 16 december, 2015 at 20:21

    […] Vad hjärnan tänker när benen springer […]

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: