Löpning Nybörjarlöpning

När skadan kommer

25 november, 2015

Hur börjar man springa? Del 3.

eller ”Bryt ihop och gå vidare”

Så du har börjat springa. Kommit igång rätt bra, kör några gånger i veckan, ökar distansen, ökar tempot. Du ser ditt mål i form av ditt första lopp som nära och nåbart.

Och så smäller det till i ett knä eller en ljumske eller på något annat lika jävligt ställe. Vad gör du?

  1. Ge inte upp!
  2. Sök hjälp! 
  3. Lär känna din kropp!

Det här med löpning, allt känns så himla individuellt inom denna idrott. Inte bara det att man ofta springer ensam, men också hur man springer, hur snabbt man utvecklas, vad kroppen klarar av. Det bästa vore såklart att hitta en som kan lära en hur man ska gå tillväga, men framförallt är det nog viktigt att lära känna sin kropp, sin kapacitet och sina begränsningar.

Jag skulle tro att det viktigaste för att inte skada sig vid löpning är:

  1. Öka i lagom takt.
  2. Glöm inte styrketräningen.

I början var jag tyvärr otroligt dålig på båda ovanstående punkter, och har därmed varit med om några skador. Första sommaren blev det överbelastning på båda fötterna, vilket gjorde att jag knappt kunde gå. Kan säga att det var ganska jobbigt att få i samband med storstadssemester i Barcelona. En ljumske och en fot tog stryk förra året, vilket gjorde att jag inte kunde träna ordentligt för Göteborgsvarvet och ställde till slut in det. Det var under några månader jag fick vara borta från löpningen, och ni fattar ju: att vara borta från något så länge som man älskar så mycket – inte kul!

När jag inte kunde träna ordentligt för Göteborgsvarvet, då tänkte jag lägga av med löpningen/träningen för evigt. Skador suger, så att säga.

Med det sagt vill jag återgå till de första punkterna i detta inlägg. Vad gör man då när/om skadan kommer?

  1. Ge inte upp!
    Det blir bättre, jag lovar. Träna alternativt under tiden. Kom igång med spinning. Passa på att träna upp bålmusklerna. Dröm om det du ska göra/springa när kroppen är okej igen.
  2. Sök hjälp! 
    Sjukgymnast, naprapat, personlig tränare. Jag uppsökte aldrig sjukgymnast eller naprapat, men alla hyllar sina sådana, och jag tror säkert att mina skador hade kunnat försvinna snabbare om jag hade tagit ordentlig hjälp direkt istället för att vänta ut dem. Rehab och prehab, sådant som man behöver, men oftast är alldeles för dålig på.
  3. Lär känna din kropp! 
    Lättare sagt än gjort kanske, men allvarligt talat nu: känn efter ordentligt! Jag hade nog kunnat undvika mina springuppehåll om jag hade vilat en vecka eller två när jag fick känningar i ljumsken eller fötterna. Jag kunde liksom springa flera kilometer på ond fot utan att tänka på konsekvenserna. Så otroligt korkat.

Men du kanske är en människa med superkropp som aldrig blir skadad? Vad vet jag? Hurra för dig i så fall!

DCIM104GOPRO

Läs mer:

Hur börjar man springa?

Del 1 – Själva springandet

Del 2 – Peppen genom framstegen

 

 

6 Comments

  • Reply mari 25 november, 2015 at 19:34

    Älsk på dessa inlägg =)

  • Reply Hanna 25 november, 2015 at 22:58

    Bra inlägg. I somras gjorde jag något otroligt korkat, appropå skador. Jag sprang Victorialoppet på Öland och hade lite ont i höften redan innan. Men startade nio kilometersloppet som jag var anmäld till ändå. Efter tre kilometer känner jag att jag behöver bryta. Men fortsätter ändå eftersom det trots smärtan gick så bra. Det gick lätt och ledigt att springa och jag sprang snabbt. Det hela slutade med att jag inte kunnat springträna under en bra bit in på hösten. Eftersom att jag är fotbollsdomare dömde jag matcherna ändå med smärtstillande i kroppen. Nu äntligen börjar jag känna att det är på väg att bli bra. Man ska inte ignorera känningar är lärdomen som jag drog av det passet.

    • Reply Träningsblogga - Ida 26 november, 2015 at 22:27

      Alltså det är SÅ lätt att man gör så, och så himla ovärt.. Men lätt att vara efterklok också :/

  • Reply Charlotta Sofia springer o trimmar 26 november, 2015 at 12:02

    Jag har faktiskt inte *peppar, peppar* skadat mej så mycket. Lite småkänningar bara men allt har gått över av sej själv. Var lite inne på det min blogg igår, att det kanske är en fördel med att inte vara fjäderlätt, att en liksom blir mer medveten om belastningen och tar det lugnare? Äsch, vad präktig jag lät nu då? Jag kanske bara haft tur helt enkelt? 🙂

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: