Löpning

Springa långt eller snabbt eller mittemellan

2 februari, 2016

Jag tror att jag har varit inne på det här förut (det är ju det med blogg, till slut har man sagt allt och så kör man det ett varv till?), men nu drog Petra Månström igång diskussionen och jag tycker att den är så bra. Det handlar om hur långt/snabbt man ”måste” springa.

Petra berättade att hon ofta får mail och kommentarer från läsare som tycker att det är pinsamt att berätta för folk att de har sprungit sin favoritrunda eftersom de tänker att den är för kort. Det är ju så förbannat tråkigt. Springer man så springer man och mår man bra av det så mår man bra av det. Punkt! Då spelar det ingen roll hur långt eller snabbt man springer.

DCIM132GOPRO

När jag intervjuades för Göteborgs-Posten häromsistens fick jag frågan ”Vilka är dina bästa tips till den som vill börja springa?”. Oj, vad jag grämde mig efteråt över att jag inte sa: ”Jämför dig inte med andra.”. För det är verkligen det bästa tipset. När man läser om andra som springer så tänker man att man ska springa milen på under en timme, eller gärna på 42 minuter. Man ska kunna riva av en halvmara varje söndag. Men fan alltså, tar man sig ut och springer 2 km efter jobbet ska man ju ha en massa beröm, för det är fasen inte alla som gör det.

Sedan är det ju tyvärr väldigt lätt att dras med i det där om hur långt eller snabbt man ska springa. Eftersom frågan efter man berättat att man sprungit (till vardags eller ett lopp) oftast är ”Hur snabbt/långt sprang du?”. Det är som att det läggs någon värdering i det där. Som att man inte är tillräckligt bra om man inte klämmer milen på under timmen.

Men alltså, jag vet inte om jag är bättre själv egentligen. Visserligen undviker jag att skriva ”idag sprang jag en kort runda på 5 km” eller dylikt i bloggen, eftersom jag vet att 5 km är skitlångt för vissa. (Och som Petra säger: ”Att ge allt man har på Vårrusets 5 km kan till exempel vara bra mycket jobbigare för såväl kropp som skalle än att mysjogga milen.”)

Men ska jag vara helt ärlig skulle jag nog inte säga till folk om jag sprang en runda på 3-4 km idag, något som jag däremot var enormt stolt över för två år sedan. Jag fattade aldrig det där då, att man skulle ”skämmas” över en viss tid eller distans. Jag minns t.ex. hur sprudlande glad jag var när jag kom till jobbet efter att ha sprungit Midnattsloppet första gången, fick frågan hur snabbt det gick och bara: ”1 timme, 6 minuter!”. Så pass nöjd! Idag skulle jag komma med tusentals ursäkter om jag råkade springa milen på över en timme…

Vilken himla hycklare jag är! Säger att man inte ska jämföra sig, men klankar ner på mig själv om jag inte springer tillräckligt långt eller snabbt… 

DCIM132GOPRO

 

 

11 Comments

  • Reply Anna (orka mera) 2 februari, 2016 at 18:11

    Det är svårt det där. Samtidigt ÄR fem kilometer kort för mig och det är väldigt sällan jag ens byter om för den distansen. Och det måste jag ju få skriva utan att någon annan tar illa vid sig. Att däremot gå TVÅ steg armgång är JÄTTEMYCKET för mig och jag är stolt ända ner i tårna. De som KAN armgång tycker ju naturligtvis inte min bedrift är något att hänga i julgranen. Vi är alla olika och är bra på olika saker. En nybörjare som springer 5 km för första gången ska naturligtvis vara GRYMT stolt och nöjd, oavsett om andra springer längre eller kortare. Vad jag vill ha sagt? Ehh, jämför med dig själv. Dina framsteg är guld värda även om andra springer fortare/längre eller äter armgångspinnar till frukost!

  • Reply Mari 2 februari, 2016 at 19:16

    Mm, allt ligger i att man inte ska jämför sig med andra. Det är det största boven. Så ja, det är där vi måste börja. Få bort det där.
    kloka tankar <3

    • Reply Träningsblogga - Ida 3 februari, 2016 at 20:16

      Så himla lätt att göra det bara. Jag jämför mig med andra hela tiden, eller kanske mest med mig själv och det är ju kanske okej. Man kan ju iofs jämföra sig med andra om det peppar en på rätt sätt, men annars är det nog bäst att låta bli…

      • Reply Mari 4 februari, 2016 at 19:26

        Vet precis vad du pratar om. Jag har blivit otroligt mkt bättre på att bara fokusera på min träning och det jag gör. Men visst, är det någon som tränar och peppar på rätt villkor… Då är det okej!

  • Reply Annika Larsen 2 februari, 2016 at 20:07

    Så sant! Nu har jag inte sprungit på länge av någon anledning men förra sommaren när jag lyckades komma under 30 min på 5 km! Stolt som en tupp! Och det tänker jag fortsätta vara ?

  • Reply Linnea 3 februari, 2016 at 00:06

    Att springa 5 km på under halvtimmen och milen under en timme är ju sånna mål man lär sig att man ”ska ha” när man börjar springa känns det som. En magisk gräns typ. Jag vet att jag ibland skriver att 5 km är ett kort pass men med det menar jag att det är det kortaste passet den här veckan typ. Eller ibland när jag skriver att jag springer långsamt i 6-6.30-tempo på ett intervallpass, då menar jag ju inte att det är långsamt utan att det är långsammare än de snabba intervallerna. Jag har oxå känt ett behov av att förklara det just för att läsare inte ska tro att jag tycker det tempot är dåligt eller negativt.

  • Reply Petra 3 februari, 2016 at 11:46

    Intressant inlägg. Ligger mkt i det du skriver. Man va så stolt i början över 3 km men nu skäms man. Fast man e bra mkt bättre än alla där hemma i soffan. Varför e de så? O varför har det blivit så? Kan vi bara inte vara nöjda med att vi sprungit? Oavsett km eller tid. Ska faktiskt ta detta till mig o tänka på de själv.

    • Reply Träningsblogga - Ida 3 februari, 2016 at 20:20

      Ja KLART vi ska vara nöjda om vi bara springer!
      Sedan är det ju klart att man höjer ribban hela tiden, det vore ju nästan lite tråkigt annars (behöver iofs inte alla tycka) så det kanske är därför man inte tycker att 3 km är något att jubla för? Men man borde jubla efter varje pass, helt klart! 🙂

    Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: