Allt och inget Löpning

Att inte ha något lokalsinne blir mitt värsta träningsminne

7 februari, 2016

Om ni läser ungefär samma bloggar som jag, så har ni säkert ramlat över några inlägg om dåliga träningsminnen den här veckan. Det är nämligen veckans tema i bloggnätverket jag är med i, och jag ska erkänna att jag var med och bestämde veckans tema. Då trodde jag att det skulle bli många dråpliga historier om typ ”jag snubblade och slog tån så fick halta hem” eller liknande, och några roliga historier har det blivit, men också några riktigt jobbiga. Läs till exempel Malins – jag får fortfarande ont i magen bara jag tänker på det. Även Annikas minne från Toughest var jobbigt, men kan ju inte låta bli att skratta lite (förlåt) när hon beskriver det så här: ”Stackars mina kamrater som fick se mig ligga med tuttarna i vädret”. Och kanske är det språklärarjaget som gör att jag älskar Helenas historia, men alltså: att en spinningklass på engelska kunde frambringa så många ångestkänslor och skratt i mig på en och samma gång, den var lite otippad!

Mina värsta träningsminnen

Själv har jag nog inget jobbigt-jobbigt minne, alltså ett sånt som jag mår dåligt av att tänka på, ett som gett mig men för livet eller varit helt bedrövligt. Mina värsta träningsminnen är mer i stil med värsta som i ”haha, tamejfan allting gick fel”. Sedan finns det ju värsta som i att formen har känts kass eller motvinden har gjort att jag knappt kunnat andas, men hur kul är det på en skala?

Mitt värsta träningsminne, eller egentligen flera, lägger jag in under rubriken ”icke-existerande lokalsinne” eller ”att springa vilse”. Det finns tre tillfällen då jag gjort bort mig ganska rejält inom detta område, så därför får mitt värsta träningsminne vara en tredelad historia. I kronologisk ordning:

1. Att få andra att springa vilse

När jag var ny i Göteborg, och ny på jobbet och icke-löpare som ej ännu hade koll på Skatås: Skolan hade friluftsdag. Eleverna skulle springa ”8:an” i Skatås, en runda som jag idag förmodligen skulle kunna springa med förbundna ögon. Min uppgift denna dag var att stå på ett ställe och se till att kidsen inte sprang åt fel håll. Vad jag gör? Visar såklart fel väg, vilket resulterar i att elever som skulle springa med tidtagning inte får en korrekt tid, och att jag under en svettig timme eller så är livrädd för att elever har sprungit vilse pga mig. Alla elever överlevde, jag fick inte sparken, men faktum är att det förmodligen hade varit smartare att låta eleverna följa skyltarna efter elljusspåret än att lyssna på en Luleåbo som varit i Göteborg i en månad ungefär.

IMG_2819

2. Att springa till fel kommun

Följande inträffade på ungefär samma ställe som punkt ett. Denna gång var jag ungefär en månad eller två in i min löparkarriär, och hade kommit på att det här med transportlöpning kanske vore något. Eftersom jag vet att jag inte har något lokalsinne hade jag bestämt mig för att springa på asfalt, ungefär samma väg som bussen till jobbet körde, och på så sätt hitta hem. En kollega tyckte dock att jag borde springa genom Skatås, eftersom det ju är mycket trevligare att springa där än med trafiken. Helt sant förstås.

Problemet var att trots att han förklarade vägen och jag nickade i samförstånd så svängde jag ju fel på ett ställe, vilket resulterade att jag sprang till fel kommun. Det betyder att bara under den rundan befann jag mig i tre olika kommuner (Partille, Göteborg, Mölndal) och jag skulle ju såklart ha stannat i Göteborg. Befann mig plötsligt i ett industriområde i Mölndal där jag (tack o lov!) fick skjuts till en busshållplats av två vänliga damer. Där och då var det hela ganska traumatiskt, men redan nästa dag skrattade jag åt händelsen (och min kollega likaså, som skrev ut en karta och ritade upp vägen till mig, så jag skulle våga testa igen).

delsjon

3. Att springa vilse fast man bott på stället i tjugo år

Och sist, men absolut minst lika traumatiskt som föregående berättelse: när jag sprang vilse i mina hemtrakter och var livrädd för björn. En historia många av er redan har läst, och en springtur som jag aldrig kommer att glömma.

DCIM122GOPRO

 

23 Comments

  • Reply Camilla 7 februari, 2016 at 15:25

    fnissar lite åt att eleverna sprang fel, vad sa de undrar jag?!

    • Reply Träningsblogga - Ida 7 februari, 2016 at 19:13

      Haha, vet inte om de har kommit över det ännu 😉 Lite upprörda var de ju, haha 😀

  • Reply Victoria Karlsson 7 februari, 2016 at 16:01

    Skönt att man inte är ensam om dåligt lokalsinne

  • Reply Richard 7 februari, 2016 at 16:20

    Det där låter lite som en vanlig dag för mig :p lokalsinne – vad är det?!

  • Reply Charlotta Sofia springer o trimmar 7 februari, 2016 at 16:46

    Hahaha, fnissar ihjäl mej. Min kille har också rätt dåligt lokalsinne vilket resulterar i ganska komiska situationer 🙂

  • Reply Anna Jansson 7 februari, 2016 at 18:02

    Alla som har dåligt lokalsinne räcker upp handen!! Jag är hopplös på den här punkten…

  • Reply Anna (orka mera) 7 februari, 2016 at 18:37

    Dåligt lokalsinne kan ha ödesdigra konsekvenser. Mitt värsta träningsminne har nog också just den orsaken. Eller kanske ska jag skylla på gps-filen. Som ledde mig rakt ut i vildsvinsland. Där taggiga snår rev upp mina ben och där jag tillslut satt mig ner på en sten och grät… http://piggelina.se/2014/06/var-forsiktig-med-vad-du-onskar/
    Föredrar roliga träningsminnen även om de dåliga kan bli roliga efterhand 🙂

  • Reply Annika 7 februari, 2016 at 20:36

    Helt okej att du skrattar åt mitt värsta träningsminne, haha. Det gör jag också ? Kan tänka mig att det var en svettig timme innan alla elever kom i mål ?

    • Reply Träningsblogga - Ida 7 februari, 2016 at 21:33

      Haha ja lite jobbigt var det ju… Men var iaf i elevernas närområde så de hittade ganska lätt, puh 😀

  • Reply Linnea 7 februari, 2016 at 20:51

    Hahahhaha att springa till fel kommun. Lite som min miss fast jag sprang till fel landskap…

  • Reply Katta @ Move it Mama 7 februari, 2016 at 21:45

    Men åh! Kan inte låta bli att skratta lite, för damg gurl, mitt lokalsinne suger lika mycket.

    • Reply Träningsblogga - Ida 8 februari, 2016 at 17:24

      Hahaha har jag lärt mig en sak av att skriva detta inlägg så är det att jag inte är ensam med detta problem! 😀

  • Reply Rund är också en form! 7 februari, 2016 at 22:17

    Jag kan ju bara säga att; NÄR (!) vi springa skatås 18 km tänker jag inte lyssna en enda sekund på dina vägförslag….. 😮 Haha! 😉

    • Reply Rund är också en form! 7 februari, 2016 at 22:18

      Du är ju lärare: ”När vi SKA springa”, eller ”när vi springer” ska det såklart vara. 😀

    • Reply Träningsblogga - Ida 8 februari, 2016 at 17:25

      Hahaha jag tänker nog undvika att ens komma med några vägförslag! 😉
      Du förstår varför jag inte vågar mig ut på 18 km själv? 😀

  • Reply Reach Your Goal 8 februari, 2016 at 08:11

    Haha så det kan gå, kan tänka mig att du fick några upprörda elever efter dig när du visat fel väg hihi..

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: