I huvudet

Varför är man där man är?

21 februari, 2016

När jag skriver detta sitter jag på Arlanda och inväntar en flight till Göteborg. Jag har precis spenderat ett fantastiskt sportlov i Luleå och för några timmar sedan sade jag hejdå, som så många gånger förr. Det är tio år sedan jag bodde i Luleå, så man tycker ju att jag borde ha vanan inne, men att säga hejdå till nära och kära är alltid jobbigt.

Min flight är lite försenad så jag läser lite, skriver lite och tittar då och då upp och iakttar folk. Alla dessa människor som ska till olika ställen i världen. Varför ska de dit? Bor de där? Är de därifrån? Hur långt har de rest?

DSC07464

Jag har inte bott på jättemånga ställen, men det börjar vara ett tag sedan jag bodde i min hemstad. Först gjorde jag ett halvår i Spanien. Sedan började jag plugga i Umeå, och efter det flyttade jag till Göteborg. Där har jag varit i drygt fem år nu. Prick idag är det tre år sedan jag köpte min lägenhet!

Då och då, och det händer oftare ju äldre jag blir, slås jag av en tanke att jag borde bestämma mig någon gång. Var jag ska bo alltså. Jag flyttade till Göteborg för ett halvårsvikariat 2011, bara för att testa på något nytt. Och så blev jag kvar. Och man börjar rota sig lite, skaffa nya vänner, hem, nytt jobb osv. Men så slår det mig: “Är det i Göteborg jag ska bo hela mitt liv?”.

Jag kommer på att jag är vuxen och att det är dags att ta beslut. Jag tänker att det är för komplicerat att byta stad (fixa nytt jobb, sälja lägenhet, hitta nytt boende, frakta alla möbler genom hela Sverige, säga hejdå till alla vänner, säga upp Sats-kortet, förlora Göteborg, och skulle jag ens trivas i Luleå?). Men ändå gnager något i mig, varför bor jag i Göteborg när i princip hela min släkt finns i Luleå?

Det är djupa tankar för en söndag. Önskar lite att jag låg i min soffa, såg någon dålig serie på Netflix och bara var helt nöjd med tillvaron. Men ibland vill huvudet annat. Och det här himla resandet från hemstad till ny hemstad underlättar inte direkt.

Varför bor man där man bor och inte någon annanstans och hur vet man vad man ska göra resten av livet? 

airplane

 

18 Comments

  • Reply Camilla Lind 21 februari, 2016 at 16:41

    Vilken svår fundering! Jag förstår att du tänker som du gör. Jag har också långt till min (ursprungsfamilj) familj även om de också är utspridda numera. Men här har jag ju min egen familj. Jag skulle gärna vilja bo närmare, framförallt mina systrar. Du kanske ska, vet vet, bara titta lite…. efter jobb och bostad. Om sånt liksom faller på plats av sig själv, då vet du. Eller så väntar du och ser vad som händer där nere i södern 🙂

  • Reply hopihopi 21 februari, 2016 at 17:54

    Jag känner igen mig i dina tankar… Jag skulle aldrig bo i min barndomsstad efter att jag flyttade bort som 19-åring. Sen efter några år flyttade vi lite närmare, och så lite närmare igen och nu bor vi här igen med min sambo. Vi som ALDRIG skulle bo här. Vet inte om det hade med åldern att göra (hah vi är faktiskt bara 31 och 33) och att rota sig, eller vad, sen finns det för mig iaf hemma och hemma-hemma 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:22

      Haha ja så lustigt det kan bli! Lite så var jag också: ”nej men ALDRIG bo i Luleå”, men det börjar kännas mer och mer som att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att göra det… 😉

  • Reply Emmi - explorista.se 21 februari, 2016 at 18:16

    Men behöver man bestämma sig? Jag tänker att man inte behöver det – bara för att man bor på en plats nu behöver man inte bo där hela livet. Och det går ju att flytta med familj också om man vill ha det längre fram. Tror på att tänka här och nu – när vi köpte vårt radhus hade vi ju inte bestämt oss för att flytta utomlands ett och ett halvt år. Men det gick ju att lösa!

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:23

      Nej, jag tänker lite så också… Alla ställen finns ju liksom kvar. Men behöver däremot ett base camp på något vis känner jag nu 😀

  • Reply Rund är också en form! 21 februari, 2016 at 18:35

    När jag insåg på tåget förra året att du var från Luleå (trög…. Haha!) tyckte jag att du var jättecool och modig som hade lämnat hela din familj och flyttat ner till Götet. Så himla häftigt att våga! Jag tror att du har utvecklats massor på att göra det. Men förstår dina tankar ändå, så här ett tag senare. Himla svårt och jag har svårt i att sätta mig in i det. Nästan hela min familj bor ju i närheten av oss.
    Däremot har vi (jag och sambon) vid ett par tillfällen pratat om att flytta längre norrut. Då blir det ju lite samma känsla. Men kan vi verkligen flytta IFRÅN familjen/släkten..? Man måste nog våga om man verkligen vill. Men tänka igenom det och se för- och nackdelarna i det långa loppet. Inte bara att man längtar efter något kortsiktigt.
    Förlåt mitt svammel, förstår du vad jag försöker säga…? 😮 😉

    Kram M

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:26

      Jag förstår precis vad du försöker säga! Det ÄR svårt att flytta, och såklart ännu svårare när man har familj också, kan tänka mig att det är cirka tusen extra saker att ta hänsyn till då än när man är ensam.
      Och jag tror precis som du att jag har utvecklats massor genom att flytta (både hit, till Umeå och till Spanien). Bara under mitt halvår i Spanien blev jag som en helt ny människa, lärde mig så otroligt mycket om mig själv då.

  • Reply Beatatjata 21 februari, 2016 at 19:49

    Ja du. Jag brukar trösta mig med att inget ärnskrivet i sten, inget behöver vara för resten av livet om man inte vill. Förutom föräldraskapet då, det säger man ju inte upp i första taget…

    Jag är ju född och uppvuxen i Gbg och skulle jag flytta någonstans skulle det vara till USA. Sen träffade jag min man, han flyttade toll Gbg och vi var lyckliga där men något började liksom spira inombords. Nu är det 9 år sedan vi flyttade till hans hemort, lilla Mullsjö, och jag har trivts jättebra från första stund. Hela min familj bor i västra Frölunda typ. Mina föräldrar, systrar, fastrar, farmor… Här har vi ”bara” barnens farmor. Och förstås en massa andra människor. Och det är hemma!

    Sen hade jag inte pallat att flytta alltför långt ifrån min familj. Vi kan åka hem över dagen (15 mil). Sen skulle jag heller aldrig vilja flytta till ett ställe helt utan familj, det skulle kag ha svårt att klara. Så viktigt med det där nätverket för mig. Men alla är olika och det viktigaste är att inget behöver vara för evigt. Visst är det jobbigt att flytta men om hjärtat längtar bort (eller hem) så är det jobbigare att stanna kvar.

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:29

      Alltså jag vet inte vad, men denna kommentar gjorde mig helt glad trots att jag har så många funderingar hit och dit. Du är så himla klok! Och vilken grej av er att flytta från Gbg till Mullsjö då när du har hela din familj här!
      Det är just det där, att inte kunna åka hem över dagen om jag vill som stör mig allra mest… Det är liksom 135 mil mellan Gbg och Luleå, inte direkt så man åker dit på en söndagsmiddag… :O

  • Reply Q-Vinna 21 februari, 2016 at 21:15

    Man vet inte alltid och det är heller inte nödvändigt att veta. Jag vet fortfarande inte om det är här jag ska bo resten av mitt liv. Det beror på hur livssituationen ser ut. Just nu passar det mig och oss att bo här. Men sedan får vi se.

    Jag som alltid bott i norra delen av landet (Umeå, Luleå och Boden) är sugen på att prova att bo längre söderut och gärna i en lite större stad.

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:30

      Så skön inställning tycker jag! Och så är det ju egentligen helt omöjligt att veta också, livet kan ju förändras i ett nafs… :O

  • Reply Eva 22 februari, 2016 at 08:45

    Intressanta tankar! Jag tror inte att man behöver bestämma sig. Själv har jag nu bott i Göteborg i 16 år. Jag har ursprungsfamiljen ca 25 mil bort men min egna familj här. Jag har trivts jättebra i Göteborg i många år men nu börjar jag längta bort – inte då till min hemstad utan längre bort. Tänk att få bryta upp och börja på nytt! Se något nytt och lära känna nya människor! Flytta norrut, eller söderut eller västerut. Det mesta känns lockande. Så känn efter hur det känns i magen, vill du prova flytta så gör det! Hyr ut din lägenhet i andra hand så har du alltid den att komma tillbaka till om det inte kändes rätt. Ingenting behöver ju vara för alltid!

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:32

      Himla kloka tankar, och helt rätt! Absolut är det så att ingenting behöver vara för alltid. Hear hear! 🙂

  • Reply Anna (orka mera) 22 februari, 2016 at 15:24

    VI är ju lite i samma båt. Sitter i Skåne med hela min släkt i Umeå. Tänkte nog inte att det var för evigt när jag flyttade ner men har blivit kvar i 23 år… Jag trivs bra här och har rotat mig, skaffat jobb och barn. Men varje gång jag kommer till Umeå (speciellt i minus 5, snö och solsken) känner jag ett sting av saknad. Men efter 23 år finns bara släkten kvar. Vännerna har flyttat eller vänskapen runnit ut. Jag vet inte om jag skulle trivas och vilket liv jag skulle få. Och att slita upp barnen… nej det känns inte rätt. Klurigt det där. Och attans att landet är så långt!

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 februari, 2016 at 18:36

      Den kommentaren är som tagen från Euskefeurats ”Det är hit man kommer när man kommer hem”:
      ”Då, när vi for var ju ungarna små
      ja Kristoffer skulle fylla tre,
      o Kajsa hon hade inte ens börjat gå
      den hösten vi flyttade dit ner
      Nu har ju dom hunnit växa så pass
      att dom hunnit rota sig där
      så nu får man tvinga dom med sig varje år
      Ja du vet vilket helvete det är”

      Herregud, är världens känsligaste person och börjar gråta av den där låten… :O

  • Reply Clara Edvinsson 23 februari, 2016 at 23:10

    Mycket intressant, jag funderar ofta på det här! Ibland önskar jag bara att det blir som för dig att man tror man ska någonstans en tidsbegränsad period, men så trivs man och man blir kvar. För då slipper man tänka på allt och planera allt så att det ska bli ”perfekt”. Btw riktigt coola foton!

  • Reply Var är hemma? – Tjejsnack by Happy 16 mars, 2016 at 03:10

    […] läste jag ett inlägg på en av mina favoritbloggar, den sunda Ida som frågar varför är man där man är? Jag tror att de allra flesta av oss som någon gång har flyttat ställer oss den frågan. Jag vet […]

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: