I huvudet

Känslan av att inte riktigt vara helt rätt

28 februari, 2016

Jag kan få ångest av att se ett blogginlägg där bloggaren i fråga blir för privat, delar med sig lite för mycket. Tänker att det kommer bita hen i arslet en vacker dag. Själv har jag aldrig känt något behov att vara privat i bloggen; personlig men inte privat lever jag efter när det gäller bloggen och jobbet. Jag vet inte om det här inlägget kommer bli bara personligt, eller också privat. Det känns som en hårfin skillnad det där. Därför brukar jag nöja mig med att skriva om mina löprundor och dylikt.

Oftast bloggar jag direkt efter jag har tränat, och som många vet ger träning ett endorfinpåslag som ju gör att man blir glad. Jag kan ibland läsa igenom mina inlägg och tänka: ”Men är detta jag?”. Jag lovar, jag skriver alltid utifrån mig själv och mina känslor, men ibland känner jag inte igen mig själv.

Den senaste tiden har jag känt mig mindre glad, och jag har börjat fundera på vad det där grundar sig i. Varifrån kommer de här känslorna? Jag kan gå från jättenöjd ena dagen till otroligt ledsen nästa. Jag märker på mig själv att jag lättare ställer in planer med vänner, att jag känner att jag inte orkar gå ut, att det är svårare att ta sig till träning, att det känns jobbigt att gå till jobbet. Inga av de här sakerna är jobbiga när jag väl gör dem: jobbet är kul och givande, att träffa vänner är ju alltid fantastiskt och träningen.. jaa… endorfinerna ni vet?

Jag kan hurra högt när någon går ut och berättar om att de mår dåligt över ditten eller datten. Hurra! säger jag, vi måste våga visa att allt inte alltid är perfekt! Och så sitter jag ändå här, skriver om mina löprundor, som ju faktiskt alltid är fantastiska: i alla fall efteråt (då jag skriver) eftersom jaa… ni vet… endorfinerna?

Bloggen har dessutom alltid gjort mig så himla glad. Jag har blivit så glad när jag har fått skriva om min löpning, när jag har fått respons och ja, jag vet inte, att skriva om det har gjort mig glad helt enkelt. På senaste tiden, när jag har gått runt med de här känslorna av att allt inte är så himla rosa-moln-och-sockersött så har jag börjat känna mer och mer att det är helt meningslöst att skriva om en löprunda. Vem bryr sig om att jag har sprungit fem kilometer? Varför lägger jag min tid på att skriva om något som ingen bryr sig om. Uppenbarligen bryr sig folk, eftersom de läser, men den där gnagande känslan är där.

Är det årstiden? Är det en försenad 30-årskris eller kanske en för tidig 40-årskris? Tränar jag för lite, är det därför? Sover jag för dåligt? Äter jag för ensidigt? Kommer jag att radera detta inlägg innan kvällen är slut? Förmodligen.

snow

 

 

30 Comments

  • Reply Madde 28 februari, 2016 at 16:19

    Du är inte ensam om den känslan. Förstår dig precis och står mitt i det. Men fortsätt skriva som du gör och går det inte över så en paus kanske? Lycka till.

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:13

      Tack snälla för din kommentar, hoppas att både du och jag snart är ur det!

  • Reply Cecilia 28 februari, 2016 at 16:34

    Jag förstår dig!!! Absolut!!! För så där känner jag med!
    Vem bryr sig om mig och min blogg, om mina pass?! Tankar om livet, mitt mående som kan dala från ena dagen till den andra, mår bra när jag lägger mig men kan vara ledsen när jag vaknar…
    Jag läser din blogg och tycker att den är bra och peppande 🙂
    Kram

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:15

      Det är så lustigt, för jag älskar ju att läsa bloggar om just det som både du och jag nu ifrågasätter om någon vill läsa om! Och egentligen, strunt samma om någon vill läsa, det viktiga är ju att man vill skriva. Men ibland känner man ju så där… :/

  • Reply hejaerika 28 februari, 2016 at 18:04

    Jag tror att jag förstår! För så har jag också känt, att mina träningspass (och därmed texterna om dom) inte tillför någon något. Vad fan gör folk med informationen liksom? Men..jag tror svaret alltid finns inom en själv (oj, låter kanske lite väl djupt) men det är liksom bara en själv som kan känna vad som är rätt eller fel, och hur ramarna ska sättas. 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:16

      Du har nog helt rätt där!
      Och ps. jag älskar att läsa om dina träningspass, även fast jag inte riktigt vet vad jag gör med informationen 😀

  • Reply Johanna 28 februari, 2016 at 18:15

    Jag vet hur det känns! Min blogg har ju inte uppdaterats på över två månader nu för det finns inget att skriva om. Eller så känns det. Det mesta är tungt (riktigt tungt!) och jag bara hoppas att det vänder, för jag vet inte om det går att överleva på träningsendorfiner i längden… Hoppas det blir bättre för dig med! ”This too shall pass” – Kram!

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:18

      Åh, Johanna, jag saknar ditt skrivande! Det är tur att du finns på instagram iaf 🙂
      Vi tar oss igenom detta också, hoppas det går snabbt!

  • Reply Malin - Lite Längre 28 februari, 2016 at 19:30

    Känner igen de där tankarna. För mig är det en varningsklocka på att jag är överbelastad och behöver andrum – på något eller flera områden. Om det stämmer för dig vet ju bara du. Oavsett, så ta hand om dig!

  • Reply hopihopi 28 februari, 2016 at 21:09

    Jag hoppas att det löser sig för dig! På ett sätt är ju bloggen bra för man kan skriva av sig, fast sen är det ju förstås en annan sak om man vill att alla ska få veta ens innersta tankar… Hmm… svårt!

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:19

      Ja, precis… Det är allt en balansgång när man plötsligt skriver eller funderar på att skriva om någonting annat än just träningen.

  • Reply Kari 28 februari, 2016 at 21:36

    Börjar man tänka så är ju hela livet ganska snart meningslöst. Men jag, och många med mig, gillar i alla fall att läsa om dina rundor så fortsätt gärna att skriva om dem!

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:20

      Tack, vilken fin kommentar! Då kommer jag absolut att fortsätta skriva om dem, för jag gillar ju att göra det egentligen! 🙂

  • Reply Mari 29 februari, 2016 at 07:27

    Känner igen det där tankarna. Dom florerade hos mig en hel del förra året. Vetta fasen varför jag gjorde vissa saker, än mindre varför jag bloggade över huvud taget. Vem bryr sig liksom. Men ja, det där kravet om att skriva om just enbart mina träningspass försvann, jag insåg att det faktiskt är JAG som bestämmer om vad som ska stå på bloggen. Därför är det en lite mer blandning just nu, jag skriver det som faller mig på. Men visst, det är ju träningsinspirerat eftersom det är det jag älskar. Men ja, du fattar säkert vad jag menar. Så att du väljer att skriva om att du känner dig nere, eller att du inte skriver alls om dina löprundor ett tag, gör det fina du, du är trots det en helt fantastisk person. Glöm inte det! Kram från mig till dig.

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:23

      Tack fina! Och jag förstår precis hur du menar. Bloggen lär ju alltid att förändras allt eftersom man gör det som person. Antar att det bara är helt naturligt att andra saker slinker in då 🙂

  • Reply Katta | Move it Mama 29 februari, 2016 at 11:09

    Jag har alltid varit väldigt privat i mitt bloggande, och tycker att gränsen mellan personligt och privat kan vara ganska fin och obestämbar ibland. Jag har bloggat sedan 2001 och har under den tiden antagligen delat med mig av betydligt fler privata saker än vad många andra skulle göra. Nu kan det ju vara skillnad på privat och privat också, skulle till exempel aldrig skriva skit om vänner och partner på bloggen (bloggarna, har ju typ tusen stycken), men jag har ju skrivit ganska intimt om både föräldraskap och graviditeter och massor annat. Jag tror att det till syvende och sist är något man själv måste dra upp en egen linje för – vad som känns OK att dela med sig av, och vart ens egen gräns går. Och samtidigt rannsaka sig själv när man blandar in andra i sina inlägg. Typ.

    Angående bloggsvackor, så har jag dem också stundtals. Ibland hjälper det att skriva om att man har en, precis som du gjort 🙂 Ibland får man ta sig lite andrum, antingen genom en officiell bloggpaus eller bara genom att luta sig tillbaka, andas lite och blogga när man känner för’t.

    Heja dig, oavsett.

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:26

      Du är klok som en bok, tack för din kommentar.
      Kände faktiskt, ganska direkt efter att jag hade skrivit detta, att det blev lite lättare… Som att, ”okej, nu vet de om att jag har bloggsvacka och då fattar de att det kanske inte blir supegenomtänkta inlägg hela tiden”. Som att folk inte skulle kunna fatta det utan att jag förklarade läget, men ändå… :O

  • Reply Therese 29 februari, 2016 at 13:02

    Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i den där känslan.
    Det dumma när man har en svacka är ju att man väldigt ofta börjar undvika och slarva med allt sådant som egentligen får en att må bra.. träningen, sömn, bra mat, det sociala, bloggandet, osv..när man egentligen borde göra tvärt om. Det är ju ofta något som är i obalans, ibland ”bara” årstiden, ibland något större, men det blir ju aldrig bättre av att man hamnar i en negativ spiral. Jag hoppas iaf att du tar dig ur det och känner dig bättre snart 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 21:28

      Jamen eller HUR! Så himla dumt att göra det värre ännu värre på något sätt genom att, som du skriver, slarva med det man ju faktiskt mår bra av.

  • Reply Rund är också en form! 29 februari, 2016 at 17:58

    Oh yes. Har också den känslan just nu. Varje inlägg känns krystat. SÄRSKILT nu när jag är döförkyld och inte kan träna…
    Det är ju när jag springer som jag hittar inspirationen och kommer på idéerna…! 🙁

  • Reply Anders 29 februari, 2016 at 21:51

    Jag började läsa din blogg efter intervjun i GP och har dig till stor del att tacka för att ha hittat tillbaka till den goa känslan med löpning. Jag fick löparknä efter varvet förra året och kunde inte springa på två månader. Efter det har jag kämpat under hösten/vintern med att hitta tillbaka. Dina inlägg och härliga attityd har gett mig inspiration att hitta den känslan med löpning igen. Nu kan jag njuta av att springa igen.

    Så för mig har dina inlägg gjort stor skillnad. Hoppas du hittar tillbaka och mår bättre snarast!

    • Reply Träningsblogga - Ida 29 februari, 2016 at 22:04

      Men åh, tack tack tack för din fina kommentar! Du anar inte hur glad jag blev av de orden (och sugen på att ge mig ut och springa och sedan skriva om det! 😀
      Vad härligt att du är igång med löpningen igen!

  • Reply beatatjata 1 mars, 2016 at 13:02

    Livet är ju både och. Och att en blogg speglar det ser jag bara som positivt, även om jag önskar att alla fick må tipptopp jämt. Att skriva av sig känslorna är det bästa sättet för mig att få ut trollen i ljuset, så att de kan spricka. Det är en del av processen att må bra igen liksom. Kanske känner du detsamma efter detta! Ta hand om dig! Kram!

    • Reply Träningsblogga - Ida 2 mars, 2016 at 23:20

      Det var faktiskt lite av en befrielse att skriva detta inlägg. Så bra att ha lilla bloggen 🙂

  • Reply Lene 1 mars, 2016 at 19:06

    Jag älskar dina träningsinlägg, jag tycker att de är peppande! Jag tror att det hör till att man får svackor oavsett hur bra man ”egentligen” har det med jobb, vänner, träning för det ligger lite i vår natur att aldrig vara nöjda. Det är alltid samma visa för mig exempelvis, jag borde.. Detta borde, jag är så trött på att tänka om borden… Om jag inte måste så kan jag väl bara släppa det istället? Svimmel svammel… Iaf, det är OK att ha svacka, bara gör som du känner för!

    • Reply Träningsblogga - Ida 2 mars, 2016 at 23:21

      Tack för pepp snälla du! Och ja, jag håller med om alla borden, de BORDE inte finnas!

  • Reply Helena 3 mars, 2016 at 09:16

    Jag känner också så just nu! Något liknande. Februari/Mars i Sverige, vardag och lite allmän stiltje i tillvaron är kanske inte den bästa inspon till att blogga. Vi kommer nog igen framåt våren eller kanske ännu tidigare med lite tur. Eller hur!?

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: