Bloggar om hälsa

Att springa längre än man tidigare gjort

19 maj, 2016

Berätta om en milstolpe i din träningsresa

Vad skulle du då skriva om någon bad dig att berätta om just det? För egen del tog det tvärstopp. Jag har för många! Jag känner igen mig i både det Emma skriver om hur ett enda träningspass gjorde skillnad, och det Charlotta Sofia skriver om en viss distans. När jag funderar över mina egna milstolpar så tänker jag givetvis på den där gamla historien om hur jag inte orkade springa efter spårvagnen och hur den fick mig att börja träna, men precis som Charlotta kommer jag istället prata lite distanser med er här idag.

Det är ju någonting med den där känslan: ”Shit, jag klarar detta!”. Den känslan är helt underbar och den kommer fortfarande då och då. Den är så häftig den där känslan! Den har kommit vid ganska många distanser för min del, så jag tänkte lista några sådana tillfällen…

DCIM132GOPRO

När jag sprang

3 km

Hur lite låter inte 3 km för mig nu när jag har sprungit regelbundet i tre år? Men den sommardagen 2013 när jag lyckades med konststycket att springa 3 km… Det var så stort! Och känslan var då: Jag har konditionen för att springa längre, synd att benen inte orkar. Var så himla svag i kroppen eftersom den inte hade fått träna på år och dagar att 3 km var gränsen för vad musklerna fixade. Men ändå. 3 km – stort!

7,3 km

Stannade upp mitt på ett elljusspår i Luleå. Det är fortfarande sommaren 2013. Herregud, senast jag sprang så här långt gick jag högstadiet! Mäktig tanke att få så där mitt i spåret. Minns exakt var det var och hur det kändes. Och jag hade ganska precis börjat springa och kunde redan springa 7,3 km. Så stolt!

10 km

En mil är en mil är en mil. När jag hade sprungit mina 7,3 km var jag så full av självförtroende att jag direkt anmälde mig till Midnattsloppet senare samma sommar. Och jag sprang Midnattsloppet. 10 km. En mil! Kom i mål på 1 timme och 6 min. Så. Jävla. Stolt.

11 km

Minns det som igår. Hade bestämt mig för att satsa på halvmaran 2014 och när jag för första gången lyckades springa 11 km tyckte jag att jag äntligen hade sprungit ett långpass och var helt galet nöjd. Hade utöver det jävligt ont i ryggen och bestämde att det nog var dags att börja styrketräna lite om jag skulle nå några nya höjder med löpningen…

21 km

Göteborgsvarvet. Behöver nog inte skriva mer än så. Ni fattar. Stort.

22 km

En helt vanlig novembersöndag förra året. Sprang 22 km för första gången någonsin. Längre än en halvmara. Var lyckorushög i säkert en vecka efter det.

DCIM132GOPRO

Ja, man har kommit en bit ändå om man tänker tillbaka till den där 3 km-rundan. Och tänk ändå, hur man kan minnas nästan varje detalj av en löprunda, bara för att man råkade springa en viss distans eller för att en viss känsla råkade infinna sig på just det passet. Att minnas ett vanligt träningspass med glädje, det är så himla konstigt… Fast ändå inte, för löpning är löpning är löpning. Det bästa som finns.

De distanserna är mina milstolpar. Det är just sådana där tillfällen som gör att jag fortsätter att träna. För att jag minns känslan…

 

11 Comments

  • Reply Camilla Lind 19 maj, 2016 at 07:16

    Åh, vilket härligt inlägg! Jag kan också känna känslan 🙂

  • Reply Linnea 19 maj, 2016 at 07:24

    Härligt inlägg! Känslan när man klarar sånt man trodde var omöjligt, underbar! Jag sprang oxå min första mil på 1.06!

    • Reply Träningsblogga - Ida 19 maj, 2016 at 19:06

      Hehe, vad lustigt att vi båda sprang på 1.06!

      • Reply Malin - Lite Längre 22 maj, 2016 at 12:55

        Min första mil (lopp) gick också på 66min. Kanske är det nåt magiskt nybörjarnr?

  • Reply Anna (orka mera) 19 maj, 2016 at 08:38

    Haha, jag kommer inte ihåg en enda milstolpe. Fast det finns många härliga minnen ändå. Men de har mer med upplevelser, älgar, felspringningar och energitorsk att göra, än rena distansrekord. Eller förresten. Känslan när jag kunde springa tio minuter efter ett halvår med löparknä. DET smällde högt!

    • Reply Träningsblogga - Ida 19 maj, 2016 at 19:08

      Haha ja alltså, vilken lycka att kunna springa 10 minuter! Man ska inte sitta här och ta löpningen för givet…

  • Reply Mia 19 maj, 2016 at 13:05

    Jag sprang Lidingöloppet typ 2010 och bestämde mig direkt därefter för att sluta med löpning helt… Haha… Det blev ju tvärtom, så jag får nog se den där tremilaren som någon form av milstolpe!

  • Reply Mari 19 maj, 2016 at 19:10

    Vilket härligt inlägg 🙂

  • Reply Rund är också en form! 19 maj, 2016 at 22:10

    Då siktar vi på Hallands ultra 2017 nu då…? 😉

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: