I huvudet

När drömmar inte känns så orimliga längre

5 september, 2016

I november förra året körde jag ett veckotema i bloggen som handlade om nybörjarlöpning. Från en nybörjarlöpares perspektiv, för jag ser jag mig nog fortfarande som en sådan. Den sista delen handlade om att sätta mål och att våga drömma, och att det var någonting jag fått av löpningen. Att skaffa sig nya drömmar fastän man är vuxen. Att drömma om att springa i fjällen, att springa en mara någon gång. Så orimligt men ändå så logiskt. För drygt tre år sedan var jag jublande glad över att lyckas springa tre kilometer och idag är jublande glad över att ha lyckats springa ett halvmaraton i fjällen, något som för övrigt kändes som en helt orimlig tanke för bara ett år sedan. Saker och ting förändras och det som kändes orimligt för inte så längesen börjar kännas mer och mer rimligt.

När vi satt på lägenhetshotellet i Sälen för drygt en vecka sedan, slurpandes på ett glas champagne och alla var nöjda och glada över att precis ha klarat av det där som ändå kändes så svårt innan, när vi fortfarande satt i våra löparkläder och stank svett och lera – där och då tänkte vi inte på att det hade varit jobbigt, eller att man behövde en dusch eller mat eller att man aldrig ville springa igen. Där och då tänkte vi ”Jaha, vad ska nästa mål bli? Vilket blir nästa drömlopp?”. Är det inte häftigt ändå? Man tar ut sig totalt, trampar snett och får ont i fötterna förmodligen tusen gånger, det brinner i vaderna av uppförsbackarna och svider i knäna av nedförsbackarna… och det enda man kan tänka på är att man vill göra det igen?

Jag lyckades hålla mig från att i löphöghetens rus anmäla mig till något lopp, men lovade dyrt och heligt att jag minsann ska åka till Åre nästa sommar och springa Salomon 27K. 27 kilometer, 1150 höjdmeter. Absolut. Hur svårt kan det vara? Jag tror att vi bestämde det en timme efter målgång, och innerst inne trodde jag nog att jag skulle ångra mig, att det var dagens runners high som gjorde att jag så gärna ville göra det, men nu har det gått mer än en vecka och jag är fortfarande fast besluten att anmäla mig. Det orimliga i det känns så himla rimligt nu! Herregud, för bara några månader sedan var jag nervös över att springa 10 km och typ 100 (!!) höjdmeter. Nu längtar jag till nästa sommar, nästa utmaning, nästa lopp. Längtar efter att börja backträna för att klara av att springa i Åre. Vem har jag blivit, egentligen?

salen5

Foto: camillatranar.com

 

7 Comments

  • Reply Linnea 5 september, 2016 at 11:06

    Doften i den lägenheten var inte att leka med. 😂😂😂

  • Reply Mari 5 september, 2016 at 14:24

    Haha känslan och doften kommer för alltid sitta kvar 🙂 Ja tusan, vem har man blivit? Men hej vad jag längtar till Åre nästa är 🙂

  • Reply Annelie 5 september, 2016 at 15:27

    Kul, jag ska också köra Salomon 27k. Började med backträningen igår. Tur att man har nästan ett år på sig.

  • Reply Åsa 5 september, 2016 at 16:20

    Det är bara fantasin som sätter gränser! 🙂

  • Reply Rund är också en form! 5 september, 2016 at 22:05

    Så himla coolt! Man klarar mycket mer än man tror. 🙂
    Däremot sitter jag fortfarande och är skeptisk till hur jäkla långt det är UPP till Åre… 🙁

  • Reply hopihopi 6 september, 2016 at 09:54

    Vad kul det låter!

  • Reply Hanna 6 september, 2016 at 13:39

    Åh, jag vill också!

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: