Löpning

Julmilen 2016

22 december, 2016

Är det inte lustigt hur en mil kan vara så lång och jobbig och ta lång tid att springa men ändå vara färdigsprungen så himla snabbt? Tiden bara swoosh, som att man hamnar i något slags meditativt tillstånd och glömmer tiden. Så är det i alla fall ofta för mig, och det är väl därför jag gillar att springa fastän jag (ofta) tycker att det är så himla, himla jobbigt.

Igår var det dags för skolavslutning, och således även den traditionsenliga ”Julmilen”. Enkelt koncept: vi startar avslutningsdagen tillsammans i Skatås där vi springer 10 km. Den som av någon anledning inte kan springa promenerar 8:an eller hjälper till vid målgång. Sedan beger vi oss till skolan där eleverna har julshow. Bra dag.

Förra årets julmil skedde bara några dagar efter jag börjat på mitt nuvarande jobb. Jag kände mig inte i toppform (då heller) och svor på att jag skulle förbättra mig till nästa gång. Jag förbättrade min tid med ungefär fyra minuter, så det var ju ändå framsteg, trots att jag tycker att jag har tränat lite väl lite löpning i höst. Nästa år, då jäklar, då ska jag formtoppa till Julmilen!

Och Skatåsmilen då. Herregud. Den är så himla tung! Alltså, Skatåsmilen är jättejättefin. Om du är på genomfart här i krokarna någon gång måste du springa Skatåsmilen. Jättejättefin. Men den är kuperad, det är den. Det behövs inte bara flås utan också rätt bra benstyrka för att ta sig springandes genom den milen. För egen del ville jag ge upp den sista kilometern, men hade tack och lov en rygg framför mig som drog mig framåt (tack för den!).

Julmilen alltså. En väldigt bra tradition, en fin gemenskapsgrej och nästa år, då jäklar ska jag susa uppför backarna! Men faktiskt, måste ändå säga att jag är positivt överraskad över mitt flås trots bristfällig träning. Är helt pepp på att springa mycket nu. Julmilen fick vara startskottet!

milen

Skatåsmilen

 

3 Comments

  • Reply Åsa 22 december, 2016 at 12:38

    Bästa bästa bästa slingan i Skatås! Och värsta. Älskar delen som går längs med åttan, innan man kommer till sjön. När man väl kommit upp för backarna är den ganska snäll och oerhört vacker. Sen är det backigt igen utmed sjön och sista biten ska vi bara inte prata om. Men oj, vad den är nyttig! Hatälskar den!

  • Reply Mari 23 december, 2016 at 19:12

    Underbart! Kanske att mina 7-åringar är för små för en sådan avslutning, men kollegorna…ja, nästa år ska jag få ut dom 🙂

  • Reply Trail och Inspiration 25 december, 2016 at 18:51

    Ja, den där skatåsmilen alltså… Hatkärlek! Hehe! 😀

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: