Löpning

Min tid som löpare

7 mars, 2017

Det är inte lönt att stressa över uteblivna träningspass, särskilt inte när man inte kan göra någonting åt det. Så jag tar djupa andetag och tänker att formen nog inte hinner försämras jättemycket medan jag kurerar mig. Idag mår jag dessutom nästan som jag brukar, så imorgon blir det jobb igen och kanske ett lugnt träningspass också?

Igår gjorde jag i princip ingenting på hela dagen. Sov och kollade Netflix. Fatta hur mycket tid man har att börja reflektera över saker sådana dagar. Jag började tänka på det här med att springa lopp och varför jag egentligen gör det. Alltså, så här har min tid som löpare sett ut, i stora drag:

2011 – sprang en gång
2012 – satt i Slottsskogen och (hån?)skrattade åt alla som sprang Göteborgsvarvet
2013 – bestämde mig att försöka börja springa, sprang mina första lopp (5 och 10 km)
2014 – sprang Göteborgsvarvet för första gången, blev ambassadör för Midnattsloppet
2015 – sprang galet många lopp, mest 10 km
2016 – sprang halvmara både på asfalt och i fjällen
2017 – ska försöka att springa maraton, blev del av Team Asics Frontrunner

Det är lite fascinerande hur man kan ändra sig. Eller, hur man kan bli så förälskad i en idrott som man tidigare avskytt. Hur man plötsligt är den som folk sitter i Slottsskogen och skrattar åt, den som drar ut och springer ett par mil efter jobbet, som tycker att 27 km i fjällen ska bli roligt att springa, den som tycker att maraton ju vore lite spännande att se om man klarar. Den som ger ut ett glädjetjut om det plötsligt dyker upp en dokumentär om löpning på Netflix. Den som för några år sedan gick ner till källarförrådet och grävde fram sina gamla löparskor och som nu tycker att nya löparskor är en bättre slags investering än nästan någonting annat. Den som ibland draaaaar sig för att ge sig ut och springa men som alltid fånflinar efteråt.

Så kom jag fram till någonting om varför jag egentligen springer lopp? Varför jag plötsligt vill springa maraton? Nej, vettefan. Som anledning räcker väl att löpning är så jäkla underbart att man bara vill göra så mycket som möjligt av den? Energipåslaget under lopp? Känslan av att klara det? Älskar att jag blev löpare. Att jag gav det en ny chans ett par år efter den där löprundan 2011…

 

1 Comment

  • Reply Camilla 7 mars, 2017 at 11:09

    Vilket härligt inlägg! Tänk att nåt som ändå är rätt (oftast ganska mycket) jobbigt ändå kan vara så himla underbart, energigivande och fantastiskt att man bara vill göra det igen och igen och igen 🙂

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: