Löpning

Mental träning inför långlopp

18 april, 2017

För ett tag sedan på lunchen satt vi och pratade om lopp (ja, ni fattar ju vilket bra lunchsamtalsämne!). Vi pratade om vår stads stora folkfest Göteborgsvarvet, och så var det nog första gången jag högt yttrade orden ”Jag ska springa Stockholm Marathon”, och det gav mig ju en liten klump i magen om man säger så. Det är som att jag har förträngt att jag faktiskt blir rätt slut av att ”bara” springa Varvet, som ju ”bara” är halva distansen.

Det är tur att man inte vet vad man ger sig in på

När jag anmäler mig till nya lopp är jag lite som Pippi; Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert. Första gången jag anmälde mig till Göteborgsvarvet, när jag anmälde mig till halvmaran i Sälen, när jag anmälde mig till 27K i Åre, när jag anmälde mig till Stockholm marathon… Jag tror att det är tur att jag inte fattar hur jobbigt det kommer bli, för då hade jag nog aldrig vågat mig på det.

Första gången jag sprang halvmaraton hade jag sprungit om det var 13 eller 14 km som mest innan. Inte så långt kan tyckas, men alla sa att jag absolut skulle klara halvmaran med det och det gjorde jag ju. Jag minns när jag precis hade sprungit över Göta Älvbron under första Göteborgsvarvet och jag tänkte Ja jävlar, nu kommer jag klara detta. Jag kommer att ha sprungit ett helt halvmaraton snart!. Då var jag ungefär 14 km in på banan. Hade det värsta kvar. Men det visste jag ju inte då. Eller, jag fattade ju att resten skulle vara jobbigt men jag hade ingen aning om hur jobbigt. Jag bara visste att jag skulle klara det. Och det gjorde jag ju. Under mitt nästa Göteborgsvarv var jag inte lika säker efter Göta Älvbron, för då visste jag ju vad jag hade kvar… Egentligen är det nog bra att inte riktigt veta vad man ger sig in på, för det är ju mycket bättre att tänka Jag kommer klara det! än Faaan, nu kommer jobbiga långa lutande Avenyn snart. Nu har jag ingen aning hur min kropp kommer att reagera när jag ska tvinga den att springa mer än fyra mil. Vad händer efter 30 km? Who knows? Men det kanske är bra… (Planen är dock att få till längre långpass än inför första Varvet, man vill ju inte gå in i detta helt i blindo…)

Jag delar upp mina lopp i kortare lopp

För min del är mental träning inför eller snarare under lopp inte riktigt lika viktig som löpträningen, men fasen, nästan alltså! Jag delar alltid upp distansen i kortare bitar för att underlätta för huvudet när det är dags att springa. Ett halvmaraton delar jag alltid upp i 7 km-bitar. Vill man springa ett halvmaraton behöver man bara springa 7 km tre gånger, och är man tränad för ett halvmaraton kan man ju typ springa 7 km i sömnen. Den metoden fungerar förvånansvärt bra Men hurra, bara 7 km kvar! När jag sprang mitt senaste millopp var ju banan redan uppdelad i 2×5 km, dvs. vi sprang två varv på en 5 km-bana. Sjukt bra för psyket att ha klarat första femman och bara ha 5 km kvar. Inför maraton har jag inte riktigt börja tänka ut någon bra mental strategi. Dela upp i fyra 10 km-bitar känns ju rimligt, för en mil är ju inte jättejobbig om man inte springer den jättesnabbt, men ett maraton är ju faktiskt längre än 40 km, så vad händer med de sista 2 km om jag räknar in dem i min mentala uppdelning? Jag kanske inte tar mig hela vägen in i mål då!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
 

12 Comments

  • Reply Mia 18 april, 2017 at 11:29

    Jag har vänder på steken när jag springer Marathon (vilket i och för sig var ett tag sedan nu…). När jag har passerat 30K, vilket verkar vara någon magisk gräns för många psyken och kroppar, så tänker jag ”Ah, nu är jag snart i mål” istället för att tänka på att kroppen nog kan börja krångla nu. Har funkat varje gång. Lite lika gjorde jag under mitt långpass på 30 K i lördags. Jag tänkte på de sista fem som en kort spurt rakt in i mål till påskbuffén 🙂 Wroooooom – FÄRDIG!

    • Reply Annika 19 april, 2017 at 08:40

      Så tänkte jag också om den där magiska 30-kilometersgränsen alla pratar om! Fick en torr tröja vid 30 km (2015 -vädret sög och jag var stelfrusen av det strilande regnet) och maken sa Du ser pigg ut och jag kände bara att I mål kommer jag! Fick ingen kramp eller liknande. Mata på, steg för steg, sakta men säkert så kommer man i mål. Har man inte ett ”måste”-tidsmål så är det kanske lättare i och för sig. För mig var målet målet den gången.

      • Reply Träningsblogga - Ida 19 april, 2017 at 22:03

        Ja, där är ni nog något på spåren! Jag hatar att jag har hört om den magiska gränsen på 30 km, nu är jag så himla inställd på att det ska börja göra så himla himla ont då. Måste tänka att jag är stark då istället!

  • Reply Erika - Löpningen & Jag 18 april, 2017 at 11:31

    Jag funderar också himla mycket på den mentala biten, särskilt när det vankas lopp! För en del år sedan pluggade jag idrottspsykologi på högskolan och det gav mig otroligt mycket i form av ”redskap” och tankeknep som jag använder än idag. Det är ju så individuellt vad som funkar och inte, och under förra året kom jag på att om jag tänkte så lite som möjligt under en halvmara, ju lättare kändes det mentalt. Så för mig funkar ”här-och nu-tänk” och försöka stänga av tankarna på hur långt det är kvar. För andra är det ju superbra knep att dela upp loppet i små bitar. Sju kilometer klarar man ju allt som oftast om man står på startlinjen till en halvmara ;D
    ps. sjukt snygga löparbilder på dig!!

    • Reply Träningsblogga - Ida 19 april, 2017 at 22:06

      Ja, det är bra att ha knep! Jag brukar avrunda neråt också (eller blir det uppåt? hehe) ibland när jag springer, typ om det är 1,5 km kvar tänker jag ”Åh, bara 1 km kvar!”. Brukar funka. Kanske kan tänka så på maran, ”Åh, bara en ynka mil kvar!” när det är 15 km kvar… 😀 hmm

  • Reply Trail och inspiration 18 april, 2017 at 12:00

    Exakt sådär tänker jag också! Lite som mitt (naiva?) mantra: ”Hur svårt kan det va´..?!” 😀

  • Reply Ida 18 april, 2017 at 14:05

    Jag hade 4 nötcreme i bältet. En för varje mil. Det var rätt äckligt och jag blev torr i munnen så ta nåt annat, men det blev små mål att se fram mot. Nåt du får göra vid speciella km. På halvmaran fick jag sätta på musik efter 5km tex. Och ta en chokladbit efter en mil osv..

  • Reply Mari 18 april, 2017 at 15:53

    Jag funderar också väldigt mkt på den mentala biten innan lopp, många gånger trycker jag ner mig själv, du vet ju hur det lät innan Sälen. Och sen så springer jag, vi alla, in över mållinjen med bravur. Springer du en halvmara, då vet jag att du klarar ett maraton, men det sitter i huvudet. Hela tiden. Det är nog dit man behöver rikta sina tankar, en bit man måste träna mycket på. Jag tror på dig 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 19 april, 2017 at 22:08

      Jamen exakt. Man måste helt enkelt bli bättre på att träna huvudet och att tro på sig själv!

  • Reply Sandra 20 april, 2017 at 16:40

    Jag tänker min mara som 3:dje delar. 14 km är inte långt, sedan 28km och efter det bara 14 km. Är ju några veckor kvar så jag har inte provat än 😊

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: