Löpning

Sentrumsløpet 2017

30 april, 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger ”Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med ”Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

 

23 Comments

  • Reply JHH 30 april, 2017 at 11:34

    Vilken härlig läsning 🙂 Bra jobbat!
    Det är något speciellt med att prestera bra och samtidigt tycka det är jobbigt och att sedan vara väldigt nöjd. Den känslan efteråt är fantastisk! Återigen – bra jobbat 🙂

  • Reply Sandra 30 april, 2017 at 13:49

    Håller med, härlig läsning. Kämpegott sprungit och grattis till nytt pb!!

  • Reply hopihopi 30 april, 2017 at 14:30

    Grattis till pers! Superbra sprunget!

  • Reply Bloggsvepet - Helena Enqvist - hon som cyklar lite 30 april, 2017 at 16:15

    […] utan att vara där själv. Sara Borg sprang en halvmara i helgen och bloggade om den i söndags. Ida Aspviken drog till Norge och sprang lopp och persade på milen! Jag drack lite kaffe medan jag läste och […]

  • Reply Andreas 30 april, 2017 at 19:15

    Inspirerande läsning! Och grattis till loppet!!

  • Reply Anna 30 april, 2017 at 22:19

    Grattis till pers!!! Och vilket pers sen! Kanonbra jobbat!

  • Reply Mia 1 maj, 2017 at 04:55

    Vilken fin dag i Oslo! Grattis till ett bra lopp Ida!

  • Reply Lifestyle by Cherie 1 maj, 2017 at 05:11

    Vad härligt! Grattis!!

  • Reply Nina 1 maj, 2017 at 07:41

    Grattis till ett finfint pers!

  • Reply Erika - Löpningen & Jag 1 maj, 2017 at 07:45

    Fasen vad kul Ida! STORT grattis till en megafin och snabb tid! 😀

  • Reply Andreas 1 maj, 2017 at 10:29

    ”Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa?”

    Ha ha, så himla klockrent! 🙂 Känner så väl igen mig i detta! 🙂
    Halvvägs in i ett millopp där jag maxar, ligger precis på gränsen av vad jag klarar av, fullt med mjölksyra i kroppen. Tankarna som dyker upp: Varför gör jag detta frivilligt?!? Detta är definitivt sista gången jag ställer upp i ett millopp! Åtminstone där jag försöker putsa mitt personliga rekord.

    Nåja, tur att man glömmer snabbt, eller hur? 🙂

  • Reply Mari 1 maj, 2017 at 13:24

    Woohoo!! Grymma du 🙂

  • Reply Äntligen! Hej maj! - Träningsblogga 1 maj, 2017 at 19:55

    […] men har faktiskt kommit igång med lite styrketräning också – sjukt nöjd med det! Och så persade jag ju på milen också, så kan inte vara missnöjd med träningen i april […]

  • Reply Linnea 1 maj, 2017 at 19:56

    Vilket grymt lopp och GRATTIS till ett nytt pb!!

  • Reply Hanna 3 maj, 2017 at 09:02

    Grattis till nytt personbästa!

  • Reply Clara Edvinsson 16 maj, 2017 at 07:55

    Wow vad kul! Grattis till pers 😀

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: