Löpning Lopp

Göteborgsvarvet 2017

21 maj, 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt ”Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
 

40 Comments

  • Reply Camilla 21 maj, 2017 at 16:39

    Grymt!! Grattis till en fin prestation!

  • Reply hopihopi 21 maj, 2017 at 17:43

    Men pers ändå! Superbra! Det är konstigt hur lätt man glömmer det jobbiga, fast det är kanske tur i alla fall 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 21 maj, 2017 at 20:35

      Ja visst är det märkligt? :O Men tur som du säger, annars hade man ju aldrig pallat att springa lopp, haha 😉

  • Reply Bloggsvepet - Helena Enqvist - hon som cyklar lite 21 maj, 2017 at 18:41

    […] tjatigt med racereports? Om så hoppa över det här tipset. Ida Aspviken har sprungit lopp igen, denna gång Göteborgsvarvet och jag har läst hennes inlägg i dag och fått ett sådant löpsug! Nu gillar jag dock inte att […]

  • Reply Julia 21 maj, 2017 at 18:50

    Du ger mig så mycket inspiration! Tyckte det var dig jag såg igår men vågade inte hälsa eftersom jag inte var säker! Grymt jobbat! 🏃

  • Reply Lillian 21 maj, 2017 at 19:03

    Vad kul att läsa din race report! Visst är det jobbigt att inte kunna springa hela vägen, det har hänt mig en gång, 2013 då det var asvarmt. Tog lång tid innan jag fixade pannbenet efter det.
    Stort grattis till en grym prestation!! Och jag håller med fullständigt, ett helt år till nästa gång?!

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 maj, 2017 at 17:59

      Tack! 🙂
      Ja, sjukt jobbigt att inte palla att springa hela vägen, var verkligen inte beredd på det så blev så himla irriterad! Men nästa gång, då jäklar!

  • Reply Erika - Löpningen & jag 21 maj, 2017 at 19:19

    Håller med om att allt kändes som uppförsbackar på slutet. Lutar hela jäkla stan eller? x)
    Pers med en hel minut är ju hur bra som helst. Du har säkerligen massor med spring och snabba tider i kroppen, men Göteborgsvarvet är himla tufft ändå. Grymt jobbat som kämpade vidare och gjorde det så bra!

    • Reply Träningsblogga - Ida 21 maj, 2017 at 20:37

      Ja jag tror faktiskt att hela stan lutar! :O Gbg-varvet är så himla kul, men så himla himla jobbigt… Skulle vara kul att testa en annan halvmara!
      Fast längtar redan till nästa Göteborgsvarv 😀

  • Reply Trail och Inspiration 21 maj, 2017 at 19:46

    Grymt gjort med både PB och kämpande!
    Tror faktiskt att det var jobbigt just för ATT du persade. (I alla fall delvis). Sedan funderar man nog alltid över det ändå… 🙂

    Tack för en supertrevlig helg!
    Kram M

    • Reply Träningsblogga - Ida 21 maj, 2017 at 20:39

      Tack!
      Och tack själv för en supertrevlig helg, så glad att ni kom hit och sprang (och hängde)!

  • Reply Anna 21 maj, 2017 at 20:57

    Men vad grymt pers! Grattis👏👏👏. Och av erfarenhet vet jag att åren går skitfort, snart står du på startlinjen i Gbg igen!

    • Reply Träningsblogga - Ida 22 maj, 2017 at 18:01

      Tack!
      Ja, åren tenderar ju att göra det, gött när det gäller sånt här iaf! 😀

  • Reply Annika 21 maj, 2017 at 20:59

    Grattis till PB!

  • Reply Charlotta Holding 21 maj, 2017 at 21:28

    Åh vad grym du är! Och vad härligt det är att kunna kommentera igen.. Eller det kunde jag väl utan blogg också, men det kändes så konstigt och sorgligt (Haha, jag vet. Knasigt)

  • Reply Mari 22 maj, 2017 at 05:38

    Du är så jäkla bra 👍❤

  • Reply Nina 22 maj, 2017 at 08:21

    Grattis Ida till PB:t!
    Blir helt euforisk av alla Varvetinlägg jag läst sedan i lördag 🙂

  • Reply Mia 22 maj, 2017 at 08:35

    Härlig läsning och mycket bra jobbat! Nu MÅSTE jag få fingrarna ur anmäla mig till 2018… Haha…

  • Reply Helén i Vilrummet 22 maj, 2017 at 12:49

    Grymt bra jobbat! Jag sprang min första halvmara här i Linköping förra året och tänkte direkt efter, igen igen igen. Det var väl endorfinerna som sprutade. Men när jag fick lugna ner mig lite så tänker jag att, nä det där är nog inte min grej (ha ha). Så i år anmälde jag mig inte och vi får se om jag någonsin gör det igen. Men springer/joggar/lunkar gör jag ändå 🙂
    Kram Helén

  • Reply Andreas 22 maj, 2017 at 19:37

    ”Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller?”
    Ha ha, helt suverän mening! 🙂
    Klart fantasieggande även från ett rent filosofiskt perspektiv, kan jag tycka! 🙂

  • Reply Andreas 22 maj, 2017 at 19:45

    Riktigt bra race report tycker jag! Snudd på omöjligt att inte bli känslomässigt engagerad när jag läser hur du upplever olika delar av loppet.

  • Reply Märta 22 maj, 2017 at 21:26

    Bra jobbat! Ja haha visst är minnet ganska kort, från att ha gått från ”aldrig mer” precis efter målgång till ”när är nästa lopp?” redan dagen efter 😀

  • Reply Dryden 24 maj, 2017 at 19:56

    Ah, en egen hejarklack längs banan är respekt! 🙂 Men annars håller jag med dig, det är liksom höjdpunkten på hela löpsäsongen. Spelar ingen roll om det är Lidingölopp eller annat där emellan för det är ändå Varvet som rankar högst. Så ja, vips är det över och ett år till nästa. Har nog aldrig varit så taggad på att anmäla mig tidigt som i år. Revanschlustan är hög.

    Grattis till pers:et också! Bra jobbat! Fatta att du kan mosa det rekordet nästa år! 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 25 maj, 2017 at 08:52

      Ja, Varvet är bäst! Längtar ihjäl mig tills jag ska mosa rekordet nästa år! 😀

  • Reply Stefan 25 maj, 2017 at 11:20

    Du har ju Göteborg marathon 14 oktober med ett halvmarathon med en flack bana utan broar över älven eller Säldammsbackar. Om du nu skulle vilja springa en halvmara under 2 timmar.

  • Reply Clara Edvinsson 25 maj, 2017 at 20:10

    Yeah! Stort GRATTIS!

  • Reply En annan halvmara i Göteborg - Träningsblogga 26 maj, 2017 at 09:08

    […] kanske inte är helt upplagda för att springa långt igen. Eftersom det bara är fem dagar sedan Göteborgsvarvet är den blå linjen kvar och jag bestämmer mig för att köra Varvet en gång till. Med viss […]

  • Reply En vecka efter Göteborgsvarvet - Träningsblogga 27 maj, 2017 at 09:36

    […] har det gått en vecka sedan Göteborgsvarvet, och det börjar ju vara dags att släppa det loppet och blicka vidare till nästa. Men några […]

  • Reply Löpar-Åsa 29 maj, 2017 at 16:27

    Bättre sent än aldrig – grattis! Och vet du, det är en jättenyttig upplevelse att tycka att det är jobbigt, att gå ut för hårt, att tvivla på sig själv. Förra året ville jag ju bryta HELA TIDEN efter fem km, men tog mig igenom hela helvetet (för så kändes det). Det har lärt mig så mycket!

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: