Löpning

En annan halvmara i Göteborg

26 maj, 2017

En röd dag mitt i veckan! Tror att löpning är hugget i sten en sådan dag? Solen skiner, temperaturen ligger runt 20, maraton hägrar om nio dagar… Inga tider att passa, det får bli ett långpass. Drömmen är 30 km men jag är realistisk och satsar på 20. Det är bara fem dagar sedan Göteborgsvarvet så jag är beredd på att benen kanske inte är helt upplagda för att springa långt igen. Eftersom det bara är fem dagar sedan Göteborgsvarvet är den blå linjen kvar och jag bestämmer mig för att köra Varvet en gång till. Med viss modifikation. Och med mindre publik.

Springer hemifrån till Slottsskogen där banan startar. Redan sju kilometer in innan loppet ens har startat. Det är mycket folk i Slottsskogen, det är ju helgdag och fint väder. Av någon anledning ligger de i gräset och gottar sig, står inte på sidorna och hejar på mig när jag susar förbi. Jag springer uppför Säldammsbacken (nåja, springer är att ta i, jag går nog, den är sjukt mycket jobbigare när man inte har massa folk som hejar på en) och följer den blå linjen till Mariaplan och vidare mot Älvsborgsbron.

Älvsborgsbron är mycket jobbigare att springa när man gör det ensam. Man ser ju ut över kanten! Får typ svindel och springer snabbt ner till andra sidan. Får flashbacks från Varvet hela tiden. Inte så konstigt. Nere på Hisingensidan fortsätter jag att följa den blå linjen (annars springer jag ju garanterat vilse, you know me) men hamnar vid en återvändsgränd. Sprang vi genom någon slags byggarbetsplats i lördags? Tydligen, för nu är det avstängt och den blå linjen försvinner. Vet inte riktigt vad jag ska göra, är så opepp på att springa vilse, men det känns ju inte heller så kul att springa tillbaka samma väg. Jag kommer på att jag ju inte har några andra planer, alltså en hel dag på mig att springa vilse så bestämmer mig ändå för att göra ett försök. Hamnar i något slags grönområde och ännu en återvändsgränd. Hur faaaen tar man sig från Hisingen?

Till slut återfinner jag den blå linjen, till min stora lättnad. Jag följer den en bit men när jag har sprungit typ 14 kilometer tycker jag att jag behöver någon slags energi, så jag svänger in på 4Gott och köper en cola. Sätter mig ner på Eriksberg och tar det lugnt en stund. Njuter av lugnet och att jag är ute och myslöper. Jag älskar att springa lopp, men jag älskar sådan här löpning också. När man har all tid i världen och kan ta colapaus om man känner för det. Löpning behöver inte vara full fart hela tiden och man kan ta pauser ibland, kilometerna räknas ändå.

Efter en kort paus springer jag vidare och snart börjar benen kännas rätt tunga. Sprang trots allt en halvmara för bara några dagar sedan, solen steker och jag har en ynka pytteliten vattenflaska med mig och den är slut för längesen… Men jag pinnar på. Följer inte den blå linjen helt och hållet, nu kan jag ju springa längs vattnet hela vägen, svårt att göra när det är 60000 pers som ska springa… Men är man ensam går det fint. Och det är jättefint. Lindholmen är ju så sjukt fint, varför visste jag inte det?

Från Lindholmen till Götaälvbron är det ytterligare några kilometer och nu känner jag att jag behöver vatten. Helt klart en nackdel med att springa Göteborgsvarvet ensam – vätskekontrollerna är borta! Försöker hitta någon kiosk eller ett café men efter Lindholmen verkar det vara helt kört. Ser bara kranar och betong och knappt en enda människa. Och verkligen inget café. Det är bara att ta sig in till stan på ren vilja, där finns Pressbyråar och dylikt i mängder.

Springer över Götaälvbron och får nästan panik (fan vad högt upp jag är!). Vågar knappt titta ner utan fokuserar bara på att ta mig över utan att ramla i vattnet. Är så törstig att jag knappt vet vad jag ska göra. Drömmer om Pressbyrån. Springer ner för bron, in på Centralstationen och ställer mig i världens längsta kö för att köpa en vattenflaska för 30 spänn. Värt det. Men här tar mitt Göteborgsvarv slut. Jag hade tänkt springa några kilometer till, men efter den evighetslånga kön på Pressbyrån tar jag slut. Häller i mig hela vattenflaskan och åker spårvagn den sista biten hem.

Det blev en runda på 21 km och jag är så sjukt glad att jag kan dra ut och riva av en halvmara så där, särkilt efter att ha sprungit en på lopp bara några dagar tidigare. Tack kroppen, du fattar inte hur tacksam jag är! Men det känns ju klart oroande att jag ska försöka mig på den dubbla distansen nästa helg, borde ju ha börjat med mina långpass lite tidigare… Och de borde ju ha varit längre än två mil… Men, det är inget att göra åt nu. Bara lägga benen i högläge och hoppas på det bästa.

 

12 Comments

  • Reply Mari 26 maj, 2017 at 09:51

    Och jag blir såååååå sjukt sugen på att springa 😊 Så underbar runda du fick till!

  • Reply Anna 26 maj, 2017 at 14:46

    Grymt! Hur länge är den där linjen kvar? Blev ju akutsugen på ett göteborgsbesök 🙂

    • Reply Träningsblogga - Ida 27 maj, 2017 at 09:38

      Jamen, kom bara! Innan den försvinner! Den är nog kvar ett tag till, men det är ju onödigt att chansa. Boka in en tur hit asap!

  • Reply Erika - Löpningen & jag 26 maj, 2017 at 14:49

    Göteborg är ju bra fint alltså 😀

  • Reply Charlotta Holding 26 maj, 2017 at 19:47

    Åh, det låter ju helt ljuvligt! Och skönt att du slapp springa vilse 😀

  • Reply Hanna 26 maj, 2017 at 20:45

    Åh så härligt det låter! Jag velar om jag ska springa fem kilometer imorgon bitti eller om det blir milen. Formen får avgöra helt enkelt. 🙂

  • Reply Trail och Inspiration 28 maj, 2017 at 18:27

    Jag som normalt sett har SJUK höjdskräck borde blivit rädd där på broarna, men tänkte inte på det alls?! Kanske hade varit annorlunda om jag sprang ensam. Hehe! 😀

  • Reply Löpar-Åsa 29 maj, 2017 at 16:32

    Wohoooo! Bra jobbat! Och väldigt bra skrivet. Personligen kan jag verkligen behöva den där påminnelsen om att man faktiskt kan få pausa och ta den där colan när man springer. Att antalet km räknas ändå. Det blir ju oerhört mycket lättare att få till sina långpass då!

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: