Löpning

Stockholm Marathon 2017 – racerapport!

4 juni, 2017

Alltså bara att skriva rubriken ovan, jag kan inte fatta att det är sant. Jag ska skriva en racerapport från ett maraton? Hur tusan gick det till? Vem har jag blivit? Jag som inte ens kunde springa till den där sabla spårvagnen för fyra år sedan. Nu har jag sprungit ett maraton, och jag kan dessutom gå idag utan att det ser ut som att jag är bajsnödig.

Innan starten

Den som har hängt med mig i sociala medier vet att jag har varit extremt nervös inför detta. Det var ju en rätt spontan grej att jag anmälde mig, och jag känner ju inte att jag har tränat tillräckligt. Alla långpass jag hade tänkt köra, vad hände med dem? Men jag kommer till Stockholm och träffar mitt underbara ASICS-gäng, som peppar mig som tusan. På lördag morgon träffas vi alla ganska tidigt på Stadion för att fixa i ordning oss, ta lite snygga bilder, hänga och peppa tillsammans. Får hysteriska nervösa skrattanfall och undrar vad jag gör här. Min uppladdning har varit ganska dålig med kass sömn och dåligt med mat, har ju varit så nervös… Jaja. Bara att köra nu. Nervöskissar ett par gånger och sedan är vi iväg!

Första halvan

Jag startar i sista gruppen och är iväg strax efter 12. Det är en galen stämning i startfållan, till och med jag som brukar vara rätt sammanbiten tjoar och applåderar litegrann när det är dags att starta. Jag har med mig min GoPro men har bara upp den i starten och bilden ovan beskriver känslan perfekt. Det där är inget tillgjort leende framför en kamera, jag mår precis så där. Lycklig rätt igenom. Upprepar för mig själv i typ fem kilometer: ”Ida, fattar du vad du håller på med? Du springer ett maraton!”. Helt omöjligt att inte få rysningar och bli gråtfärdig av den insikten.

Det är såklart ganska trångt i starten, men det känns okej. Jag ska ju ta mig 4.2 mil så det känns bra att försöka hålla nere tempot i början, när man lätt kan bli ivrig. Jag har egentligen inte lagt upp någon strategi för loppet, utan tänker bara lyssna på kroppen och låta den bestämma. Kilometermarkeringarna dyker upp galet snabbt i början, och såklart ska någon fyndig person bakom mig utropa ”Nu är det bara 40 km kvar” när vi har sprungit 2. Anledningen att jag hör detta? Jag har tydligen slutat lyssna på musik på lopp (hur hände det?) och kanske är det också därför jag genom hela maran faktiskt håller ett relativt jämnt tempo? Men framförallt passar jag på att njuta av att lyssna på publiken och löparna runtomkring mig. Stämningen är underbar, publiken är grym.

Jag har väldigt dålig koll på Stockholm och vet inte riktigt var vi springer. Innan loppet har jag inte ens tittat på banan, det var som att jag inte riktigt ville veta vad jag gav mig in på. Det enda jag egentligen vet är att vi kör två varv, att folk tycker att Västerbron är jobbig, att Djurgården är dryg och att vi springer i mål på Stadion. Förutom det har jag dålig koll på läget.

Det är ganska intressant hur huvudet jobbar när man springer. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små belöningar efter vägen, som att lyssna på musik efter ett visst antal kilometer (vilket det sedan visar sig att jag inte ens vill göra), att få gå lite efter en mil (vilket jag inte heller vill) och jag tror att det är grejen att jag inte ens vill ha mina belöningar som gör att det känns så himla lätt första halvan. Men nu hoppar jag lite. Vi får backa bandet.

Vid 9 km kommer den beryktade Västerbron för första gången. Det känns så himla bra att springa uppför och över bron, jag fattar ju att jag kommer att tycka att den är skitjobbig på andra varvet, men just nu njuter jag fortfarande bara så jävla mycket. Asics har byggt upp värsta häftiga atmosfären på bron och skylten med ”Don’t run, fly!” (som det också står på mitt linne) gör att jag får ännu mer energi. Älskar livet!

Plötsligt har det gått 17 km och vi är tillbaka vid Stadion. Jag trodde det var långt kvar och blir förvånad över att det har gått så lätt ända hit. Blir också förvånad över att jag inte alls blir nedslagen av tanken på att jag ska springa ett varv till och lite mer innan jag är där igen för målgången. Det känns fortfarande bara roligt och när jag ser markeringen för 21 km är jag förvånad över att jag fortfarande känner mig så fräsch. Första 21 km har bara gått några minuter långsammare än Göteborgsvarvet, och den sista biten av Göteborgsvarvet var jag ju helt förstörd! Jag har nog en bra dag idag, men framförallt verkar det som att hjärnan verkligen är inställd på att jag ska springa längre än någonsin förr.

Andra halvan

På Djurgården är det nästintill folktomt (förutom oss löpare då). Runt 24 km börjar jag tycka att saker och ting är lite jobbiga och här går jag lite för första gången. Jag trycker i mig en medhavd fruktpuré (ni vet sådan där som bebisar får – sjukt bra grej!) och det känns lite bättre. Under hela loppet har jag druckit vid varje vätskekontroll så jag mår ändå rätt bra och känner att vätskebalansen är rätt. Men när det går uppför känner jag mig bara så trött i benen så på Djurgården passar jag på att försöka återhämta mig lite genom att gå i backarna. Att sedan börja se lite civilisation igen vid Gröna Lund gör under för humöret som har dalat en del de senaste kilometerna.

Jag har fasat lite för den beryktade 30 km-väggen, men ändå bestämt mig för att inte lägga fokus på den. Istället för att tänka på att det är tungt där så tänker jag på att för varje meter jag tar så blir det ett nytt distansrekord för mig. Jag har aldrig tidigare sprungit mer än 22 km och nu är jag uppe i 30. Det är ju galet! 31, 32! Vid 33 km blir det dock jävligt jobbigt och jag fattar inte hur jag ska orka nio till. Börjar krampa i framsida lår och det gör ont både när jag springer och när jag går. Jag hör några av mina lagkamrater från ASICS FrontRunner heja på mig vid ett par tillfällen och det gör ju ändå att jag får lite ny energi. Men kämpigt är det, det är det verkligen.

Den sista milen är det hopp och förtvivlan, förtvivlan och hopp. Plockar fram alla mantran jag kan komma på. De hjälper en del. Hur jag än gör så gör det ont. Springer jag gör det ont. Går jag känns det okej, men när jag börjar springa igen gör det ont. Bävar för att behöva gå för att jag vet hur ont det kommer göra att börja springa. Vet knappt vad jag gör de sista kilometerna men på något sätt tar jag mig framåt. Kilometer 37 tycks dock aldrig vilja ta slut, men gör det ändå så småningom.

Sista biten och målgången

Det här. Alltså det här är det sjukaste jag varit med om. I löparväg i alla fall. Från att ha känt mig totalt tom på energi händer något den sista kilometern. Plötsligt känner jag igen mig och är nära Stadion. Det är packat med folk. Alla hejar. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Är så jävla nära på att klara ett helt jäkla maraton. Jag flyger ju knappast fram, men det känns som att jag gör det. Ryser i hela kroppen, känslan är så mäktig. Svänger in på Stadion och fattar inte hur det kan vara sant. Är nära på att börja gråta när en instagramföljare springer upp bredvid mig och vi konstaterar att vi är så jävla grymma som håller på att klara ett maraton. När jag springer över mållinjen får jag en stor kram av vår ASICS-boss och jag vet inte om jag skrattar eller gråter men jag står på benen, jag har klarat mitt livs första maraton och jag är så obeskrivligt lycklig. Obeskrivligt på riktigt, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Det var inget blod, men det var fanimej svett och tårar. Skratt och leenden. Onda vader och lår. Hopp och förtvivlan. Jag fattar grejen med att folk springer maraton. Jag fattar den verkligen. Det här är det värsta jag har gjort. Men också det bästa. Idag minns jag inte hur ont det gjorde, men jag minns målgången så väl att jag får rysningar av att tänka på den. Och visst är det målet som räknas, men för den som är intresserad blev tiden på mitt första (men säkerligen inte sista) maraton 4 timmar, 51 minuter och 28 sekunder. Nöjd med den. Men framförallt: upplevelsen. Vilken jäkla upplevelse (pardon my French). Är så innerligt glad över att jag inte ställde in min medverkan på ASICS Stockholm Marathon. Det var ju ganska nära…

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
5

48 Comments

  • Reply Lina 4 juni, 2017 at 23:49

    SÅ himla himla grym!! Grattis!!! 👏🏆

  • Reply Mari 5 juni, 2017 at 05:45

    Så jävla grym!!! Nästan så att jag själv får tårar i öronen när jag läser detta. Jag är mäkta imponerad!!!

  • Reply Jens 5 juni, 2017 at 06:59

    Wow!! Ja vad ska man säga! riktigt bra kämpat. Mycket pannben förstår jag! Super grattis 🏆

  • Reply Clara Edvinsson 5 juni, 2017 at 07:42

    Du är grym Ida!! GRATTIS!

  • Reply Anna 5 juni, 2017 at 07:48

    Så underbar läsning! Grattis till en grym prestation och välkommen till marathonfamiljen 🙂

  • Reply hopihopi 5 juni, 2017 at 08:21

    Som jag har väntat på rapporten! Verkligen härlig läsning och grattis till en grym prestation!!

  • Reply Annika 5 juni, 2017 at 10:07

    Stort grattis!

  • Reply Erika - Löpningen & jag 5 juni, 2017 at 10:10

    Jag är djupt imponerad! Fy fan vad bra du är Ida! Stort grattis, och njut så länge du bara kan 😀

  • Reply Nina 5 juni, 2017 at 11:13

    Så härligt att läsa! Grattis till ditt första maraton!

  • Reply Sandra 5 juni, 2017 at 11:18

    Grattis! Bra jobbat och roligt att få läsa.

  • Reply Johanna 5 juni, 2017 at 13:04

    Grymt jobbat 🙂 härlig racereport för oss vid sidan att läsa.

  • Reply Mia 5 juni, 2017 at 13:40

    Jag får också lite gråtrysningar här. Sjuuuukt bra jobbat Ida! Stockholm stadion är magisk!

  • Reply Löpar-Åsa 5 juni, 2017 at 14:27

    Så oerhört roligt att läsa din race report! Jag ljuger inte när jag säger att jag tänkte på dig massor under lördagen! När du sedan inte dök upp i Instaflödet med en gång blev jag faktiskt orolig ett tag. Men nu gläds jag något enormt!

    Jag tycker att du beskriver det så bra. Både lyckan och det jobbiga. Kan verkligen tänka mig att det är precis så där det känns. En dag ska jag uppleva det själv, men det är inte dags för mig än.

    Världens största grattis!!!

    • Reply Träningsblogga - Ida 5 juni, 2017 at 22:03

      Hehe, hade för ont för att uppdatera direkt tror jag 😀
      Tusen tack för världens största grattis!!

  • Reply Lifestyle by Cherie 5 juni, 2017 at 16:03

    Vilka rysningar jag får av att läsa, så jävla grymt gjort! Måste ju bara springa ett maraton nästa år jag med, dock blir det i Helsingborg 🙂

  • Reply Camilla 5 juni, 2017 at 18:08

    Så himla bra gjort! Stort grattis!!

  • Reply Malin 5 juni, 2017 at 18:38

    Jag får rysningar när jag läser! Som jag har längtat efter att läsa detta. Blir faktiskt nästan sugen på att springa maraton själv nån gång. Men bara nästan 😜

    • Reply Träningsblogga - Ida 5 juni, 2017 at 22:06

      Klart du ska! Värt all smärta (som jag för övrigt redan har glömt bort, haha) 😀

  • Reply Lisa 5 juni, 2017 at 19:49

    Exakt så. Lyckan och smärtan och tvivlen och tårarna. Gråter en skvätt jag med. Maraton är något väldigt, extra speciellt. Rätt beroendeframkallande också

    • Reply Träningsblogga - Ida 5 juni, 2017 at 22:08

      Jag kan tänka mig att det är beroendeframkallande… Kan erkänna att jag redan börjat googla fler maratonlopp, haha 😀

  • Reply Hanna 5 juni, 2017 at 20:25

    Grymt bra sprunget! Jag vill verkligen springa ett marathon, har velat det i några år men ska kroppen palla den ansträngningen måste jag bygga upp mig sakta. Framförallt mina höfter behöver mycket kärlek… Du är grym!

  • Reply lyckorusblog 6 juni, 2017 at 07:50

    Fasiken vad bra gjort!! Stort grattis 🙂

  • Reply Sara Borg 6 juni, 2017 at 15:10

    GRATTIS! You´re now a finisher, det är stort 🙂

  • Reply Tre dagar efter Stockholm marathon (och dags att gå vidare?) - Träningsblogga 6 juni, 2017 at 21:10

    […] men först ska jag bjussa på några grejer som inte riktigt fick plats i min jättelånga racerapport, men som ändå känns oerhört viktiga att förmedla. Så, lite smått och gott och […]

  • Reply Märta 7 juni, 2017 at 06:40

    Dina race reports är helt underbara! Så mycket känsla i dem. Sjukt bra kämpat! Nu kommer du att tycka att halvmaror bara är a walk in the park 😁

  • Reply Staffan 7 juni, 2017 at 07:39

    Men Ida, jag får rysningar när jag läser! Jag förstår precis dina känslor och jag kastas tillbaka i tiden till min första mara 2008, precis sådär var det för mig då, nervositeten innan, jag var inte pratbar på flera veckor innan 🙂 och känslorna efteråt, tröttheten, stoltheten, underbart!! Ett jättegrattis till ett fint genomfört första maratonlopp!! Vill du läsa min rapport från min tionde mara (det sjunde i Stockholm är det bara att gå in på bloggen)! Njut av din prestation nu och glassa runt i Finishertröjan! /Staffan

  • Reply Trail och Inspiration 7 juni, 2017 at 07:58

    Ryser när jag läser ditt inlägg. GRYMT!!!!! 😀

  • Reply Johannes 14 juni, 2017 at 22:00

    Yeah! Supergrymt! Axa nästa nu då? =)

  • Lämna en kommentar

    %d bloggare gillar detta: