All Posts By

Träningsblogga - Ida

Löpning

Mysjogg extra allt

23 april, 2017

Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men jag har fått ett sjukt roligt uppdrag, nämligen att i film visa mitt Göteborg. Med löparskorna på. Kommer såklart att berätta mycket mer om det när resultatet börjar visa sig. Hursomhelst. Deadline närmar sig med stormsteg (vi vet ju alla hur snabbt tiden går hela tiden), och när det börjar brinna i knutarna gör man galna saker. Som att ställa alarmet på klockan 7 en söndag för att dra ut och springa. Ångrar jag det? Inte en sekund.

Det fick bli en väldigt kravlös runda idag. Eller ja, med kravet att samla på mig en del material till den här filmen då. Strax efter 8 satt jag på en spårvagn till andra sidan stan för att inleda turen på Mariaplan. Vädret var kanonfint, och det var knappt några människor ute. Det kändes lite som att jag hade Göteborg för mig själv. Lekte av mig genom att springa några gånger genom Plaskis, och sedan lunkade jag ner mot Klippan, Röda Sten, Älvsborgsbron.

Pollen bråkade inte alls med mig idag, det verkar som att jag har hittat en medicin som funkar rätt bra. Mysjoggade runt och tog en paus på stenarna en stund. Tänkte att det var värt varenda mörk, kall runda i vinter för att få känna känslan av lätt löpning i vårtider. Och Göteborg är fasen så himla fint. Sprang vidare och hittade nya ställen som jag inte har sett tidigare, som Fruktlunden där man kan plocka frukt och bär och bara sitta ner och ha det gott.

Det blir kanske inte så effektiv träning när man filmar samtidigt. Man måste ju stanna en del, men man ser definitivt många fler fina ställen och detaljer när man ska fånga saker på film/foto, annars kan det ju så lätt bli att man bara kör på och glömmer bort att se sig omkring. Nåväl. Jag fortsatte längs Karl Johansgatan upp mot Stigbergsliden, förbi Musikens hus, Oceanen och Bengans, vidare mot Masthuggstorget och Järntorget där körsbärsträden nu står i full blom. Folk hade börjat vakna och jag var inte den enda som ville fånga detta på bild.

Ibland har man ju tur. Jag menar, tänk om det hade ösregnat idag när jag hade massa tid att springa runt och filma. Det hade ju inte varit någon idé att ge sig ut då? Vem vill se ett grått Göteborg på film? Det är ju detta Göteborg man vill visa upp! Det som man ibland förtränger att det ens finns, under de perioderna då man vaknar till gråa dagar efter gråa dagar.

Härifrån sprang jag sedan Linnégatan upp, in i Slottsskogen, förbi Säldammen och Plikta som redan den här tiden på morgonen var knökfullt med folk. I sann mysjoggsanda köpte jag en glass och en kaffe och satt i solen och njöt en stund innan jag lunkade vidare. Alla pass behöver inte, och ska inte vara måtte-det-bli-nytt-personbästa, ibland kan man gott ta sig en mysjogg extra allt på det här sättet.

Efter Slottsskogen var planen att springa ner mot hamnen och Götaälvbron och Haga och Avenyn, men batteriet i min GoPro tog slut, så jag bestämde mig för att åka hem och ladda den och sedan ge mig ut lite senare igen. Om jag gjorde det? Vad tror ni om mig? Någon måtta får det väl vara! Denna mysjoggare behöver sina Netflixtimmar också. Men fasen alltså, lätt värt att stiga upp kl 7 en söndag för en sådan start på dagen. Stressfri löpning när den är som bäst!

Löpning

Fyra veckor till Göteborgsvarvet

22 april, 2017

Igår eftermiddag, när jag just kommit hem från en resa vi gjort med våra elever, när jag var trött och hade huvudvärk (det blir så efter en resa med elever, oavsett hur bra det gått och hur trevligt det har varit) och tänkte lite på att det blivit dåligt med träning i veckan pga resor och dylikt – då öppnade jag mailen och där låg startbeviset till Göteborgsvarvet. Jag lyckades seeda upp mig två grupper från förra året, så jag är nöjd!

Det känns helt galet att det idag bara är fyra veckor kvar till start. Får typ nervösont i magen när jag tänker på det. Alltså bra nervösont ändå, så där pirrigt. Ni som springer lopp vet säkert känslan. Spänd förväntan typ, samtidigt som jag känner att jag vill ha fler långpass i benen. Och då har jag inte ens börjat få nervösont inför Stockholm marathon som är ynka två veckor senare. En sak i taget nu, först och främst Göteborgsvarvet; det är ju inte heller någon walk in the park direkt. Med fyra veckor kvar får man ju någonstans lita på att man skött sig i vinter och vår och grundat ordentligt. Nu är det liksom finslipet kvar. Långpass och långa intervaller. Eftersom jag samtidigt tränar till maraton så bör ju långpassen vara minst halvmaralånga, helst längre såklart, så jag tror faktiskt att jag kommer att vara rätt redo för Varvet när det är dags.

Mina Göteborgsvarv 

Det känns som att jag har sprungit Göteborgsvarvet massor av gånger, men det är faktiskt bara två. Ett år fick jag lämna walk-over eftersom jag hade lyckats skada ljumsken och därmed inte hunnit träna tillräckligt för att det skulle vara värt att utsätta sig för två mil. Det var stor sorg.

2014 sprang jag första Göteborgsvarvet.

Det var knappt ett år efter att jag hade börjat springa, ungefär två år efter jag satt i Slottsskogen och skrattade åt att folk var så dåraktiga och frivilligt sprang två mil en fin vårlördag. Att ta sig i mål på den där första halvmaran var en mäktig känsla, kommer aldrig glömma den dagen. Jag skrev en väldigt fattig racerapport efter det loppet (det var ju i början av min tid som bloggare, hade väl inte riktigt lärt mig ännu…), men jag behöver ingen ordentlig racerapport för att komma ihåg det loppet och alla känslorna. Jag minns pirret i startfållan, jag minns folkfestkänslan, jag minns att Hisingen var så sjukt jävla lång, jag minns känslan av att ha lyckats springa över båda broarna. Jag minns att jag av någon anledning inte tyckte att Avenyn var så himla jobbig som alla sagt, och frossan jag fick pga vätskebrist runt 17 km. Jag minns att den lilla, lilla bron in till Slottsskogen kändes som minst 5 km lång och hur målet på Slottsskogsvallen kändes som att man nått Eldorado.

Mitt andra varv blev alltså inte förrän två år senare,

och då var det dags för revansch efter att inte ha kunnat springa året innan. Tiden innan start var kaos pga långsammast kollektivtrafik; tiden det vanligtvis tar att åka hemifrån mig till mitt jobb är 8 minuter, den här dagen tog det ungefär en halvtimme och så var det ju ytterligare ungefär lika långt till startområdet. Bra med panik alltså att sitta på en spårvagn och inte kunna göra någonting. Hann till min startfålla med ungefär en minuts marginal. En felberäkning jag (förhoppningsvis) inte kommer göra om. Den här gången var jag fast besluten på att springa på en bättre tid än sist, och det gjorde jag. Runt 6 minuter snabbare gick det. Och racerapporten blev betydligt längre.

Och 2017… to be continued som de säger i tv-seriernas värld. 

 

 

Styrketräning

Dagens morgongym

19 april, 2017

Klockan är strax efter 22 och äntligen har jag lite tid att knåpa ihop ett blogginlägg. Den här dagen har gått i ett. Upp 5.30 för att hinna träna innan jobbet (ändå YAY på att jag lyckas med sånt!), morgonmöte kl 8, fortbildningsmöte kl 9.30, planera planera planera, seminarium och bedöma muntlig engelska kl 13, gymnasiearbetesopponering kl 15.30, hem och städa, packa, hämta ut paket (som jag beställde innan köpstoppet!). Sedan en liten stund för bloggen, sedan svara på några mail. Imorgon iväg för en tvådagarstur med ett gäng elever.

Dagens träning

Ja alltså, hur många gånger har jag inte tänkt att det vore nice att träna på morgonen? Lika många gånger som jag har tänkt att det är fullständigt ovärt att stiga upp tidigare än man egentligen behöver. Men jag tror fasen att jag börjar komma in i någon slags morgonträningsrutin. Visst, behöver stiga upp senast 5:30 om det ska funka (hinna träna, duscha, vara redo att undervisa kl 8) så pallar verkligen inte att göra det varje dag, men några gånger i veckan är faktiskt inga större problem. Och jag fullkomligt älskar hur lite folk det är på gymmet klockan 6 på morgonen.

Eftersom Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon börjar närma sig med rätt rejäla stormsteg hade jag planerat att springa under morgonens träningspass, men det blev snabbt ganska uppenbart att kroppen inte tyckte att det var en lika bra idé. Efter 3 km på löpbandet var jag fullkomligt färdig så jag bestämde mig för att morgonträningarna faktiskt är sjukt bra för styrketräning. Perfekt när det är så folktomt i gymmet också. Jag har testat ett gäng maskiner, men kommer inte helt överens med dem, så nuförtiden kör jag faktiskt mest fria vikter. Funkar ju alldeles utmärkt när man vill jobba med de älskade löpmusklerna.

Folktomma gym, så bra grej. Man kan både träna och ta spegelselfies. Okej, kan man såklart annars också om man är lagd åt det hållet. Btw, ser ni den frickin vadmuskeln på högerbenet? Har inte uppkommit efter timmar i gymmet. Löpningen är helt galet bra om man vill ha såna muskler, haha. 

Löpning

Mental träning inför långlopp

18 april, 2017

För ett tag sedan på lunchen satt vi och pratade om lopp (ja, ni fattar ju vilket bra lunchsamtalsämne!). Vi pratade om vår stads stora folkfest Göteborgsvarvet, och så var det nog första gången jag högt yttrade orden ”Jag ska springa Stockholm Marathon”, och det gav mig ju en liten klump i magen om man säger så. Det är som att jag har förträngt att jag faktiskt blir rätt slut av att ”bara” springa Varvet, som ju ”bara” är halva distansen.

Det är tur att man inte vet vad man ger sig in på

När jag anmäler mig till nya lopp är jag lite som Pippi; Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert. Första gången jag anmälde mig till Göteborgsvarvet, när jag anmälde mig till halvmaran i Sälen, när jag anmälde mig till 27K i Åre, när jag anmälde mig till Stockholm marathon… Jag tror att det är tur att jag inte fattar hur jobbigt det kommer bli, för då hade jag nog aldrig vågat mig på det.

Första gången jag sprang halvmaraton hade jag sprungit om det var 13 eller 14 km som mest innan. Inte så långt kan tyckas, men alla sa att jag absolut skulle klara halvmaran med det och det gjorde jag ju. Jag minns när jag precis hade sprungit över Göta Älvbron under första Göteborgsvarvet och jag tänkte Ja jävlar, nu kommer jag klara detta. Jag kommer att ha sprungit ett helt halvmaraton snart!. Då var jag ungefär 14 km in på banan. Hade det värsta kvar. Men det visste jag ju inte då. Eller, jag fattade ju att resten skulle vara jobbigt men jag hade ingen aning om hur jobbigt. Jag bara visste att jag skulle klara det. Och det gjorde jag ju. Under mitt nästa Göteborgsvarv var jag inte lika säker efter Göta Älvbron, för då visste jag ju vad jag hade kvar… Egentligen är det nog bra att inte riktigt veta vad man ger sig in på, för det är ju mycket bättre att tänka Jag kommer klara det! än Faaan, nu kommer jobbiga långa lutande Avenyn snart. Nu har jag ingen aning hur min kropp kommer att reagera när jag ska tvinga den att springa mer än fyra mil. Vad händer efter 30 km? Who knows? Men det kanske är bra… (Planen är dock att få till längre långpass än inför första Varvet, man vill ju inte gå in i detta helt i blindo…)

Jag delar upp mina lopp i kortare lopp

För min del är mental träning inför eller snarare under lopp inte riktigt lika viktig som löpträningen, men fasen, nästan alltså! Jag delar alltid upp distansen i kortare bitar för att underlätta för huvudet när det är dags att springa. Ett halvmaraton delar jag alltid upp i 7 km-bitar. Vill man springa ett halvmaraton behöver man bara springa 7 km tre gånger, och är man tränad för ett halvmaraton kan man ju typ springa 7 km i sömnen. Den metoden fungerar förvånansvärt bra Men hurra, bara 7 km kvar! När jag sprang mitt senaste millopp var ju banan redan uppdelad i 2×5 km, dvs. vi sprang två varv på en 5 km-bana. Sjukt bra för psyket att ha klarat första femman och bara ha 5 km kvar. Inför maraton har jag inte riktigt börja tänka ut någon bra mental strategi. Dela upp i fyra 10 km-bitar känns ju rimligt, för en mil är ju inte jättejobbig om man inte springer den jättesnabbt, men ett maraton är ju faktiskt längre än 40 km, så vad händer med de sista 2 km om jag räknar in dem i min mentala uppdelning? Jag kanske inte tar mig hela vägen in i mål då!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Allt och inget

Ny löpryggsäck och en insikt om konsumtion

17 april, 2017

Hej världen! Tänkte kika in för att berätta lite om min nya löpryggsäck som jag köpte häromsistens, och det ska jag, samtidigt som jag ska berätta att jag har reflekterat en hel del över mitt konsumtionsbeteende. 

Det fanns en tid för bara några år sedan då jag inte direkt kunde gå och köpa nya löparskor hipp som happ. Det var ju inte så att jag inte hade råd att äta eller bo, men jag kunde verkligen inte slösa pengar. Sedan hände saker som gjorde att jag plötsligt kunde börja spendera lite mer. Jag har ju verkligen inte pengar i överflöd, men hur jag spenderar mina pengar har ändrats en aning. Jag försöker väga mina ord när jag skriver detta, det är så himla svårt att förklara i skrift utan att låta helt dryg eller obrydd eller så där, så vi behöver inte gå in på detaljer, men kort sagt: jag konsumerar mer än jag behöver och jag behöver sluta med det.

Så, den här löpryggsäcken då. Jag klarade mig utan den i fyra hela år. Jag har kunnat springa regelbundet i fyra år utan att ha en ryggsäck specifik för ändamålet löpning. Ja, jag är skitnöjd med den här ryggsäcken. Den sitter som ett smäck, och den var inte särskilt dyr (499, som hittat om man jämför med andra!) och den är prick lagom stor för att få med allt det nödvändiga och kanske lite till. Den har en bra ficka längst fram där man kan lägga mobilen utan att vara rädd att den ska ramla ut – jag har hopptestat!

Hur mycket jag än gillar denna ryggsäck, hur praktisk den än är, så symboliserar den nu mitt komsumtionsbeteende. Jag går in på Stadium för att köpa ett par strumpor och kommer ut med två par strumpor, en sport-bh och en ryggsäck. Det är så jag gör, ska köpa en sak, köper tre. Bidrar till det konsumtionshetsande samhället, till dålig miljöpåverkan och riktigt kass privatekonomi.

Köpstopp!

Så nu jävlar är det dags. Måste bryta detta direkt och gör det med köpstopp. En månad. Start idag. Innebär inte att jag om en månad ska köra en galen dag på stan, utan förhoppningsvis har jag lärt mig att jag köper sjukt onödiga grejer. Jag behöver inga mer träningskläder, inga fler löparskor, ingen ryggsäck, inga vanliga kläder, inga vårskor, ingen vårjacka. Det skrämmer mig hur jag kan rättfärdiga varenda jäkla köp, det måste ju verkligen tyda på någonting. Förlåt om det här inlägget låter drygt, som att jag tycker synd om mig själv för att jag har råd att köpa saker, jag fattar att det kan låta så. Så är det inte. Köpstopp 30 dagar, och så förhoppningsvis ett lite sundare beteende gentemot konsumtion efter det.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

Vad är löpning?

14 april, 2017

Foto: Luca Mara

Igår när jag och Patrik spelade in första avsnittet till hans löparpodd så inledde han med frågan Vad är löpning för dig? Jag blev helt ställd direkt. Hur hade jag kunnat missa att tänka på det? Är inte det någonting som jag egentligen tänker på dagligen? Jag menar, herregud, jag skriver liksom en blogg om löpning! Jag vet inte, löpningen har kanske blivit en så naturlig del av mitt liv nu, att jag inte tänker på det längre. Löpare är bara någonting jag är och springer någonting jag gör. Från att ha skrattat åt folk som frivilligt utsatte sig för att springa lopp, till den som blir ledsen bara av tanken på att eventuellt någon gång dra på sig en skada så hon inte kan springa på ett tag.

Löpning är ändå så mycket för mig. Så mycket mer än vad jag tror att jag fick ur mig i svaret i podden. En gång skrev jag en lista med tio anledningar att älska löpning, och det är väl fortfarande det löpning är för mig. Glädje. Frihet. Känslan av att jag klarar mer än jag tror. Utmaningen. Belöningen. Terapin. Ibland en plåga. Men värt allt.

Bilden ovan älskar jag (får man säga så om en bild på sig själv? Hehe). Luca Mara som har tagit den lyckades liksom fånga min känsla för löpningen. Jag älskar den (löpningen alltså) så himla mycket. Även om den är skitjobbig ibland så har den gett mig så mycket. Den där helgen när fotot är taget var ju också så speciell, jag levde och andades löpning dygnet runt. Inte konstigt att jag ser så nöjd ut!

Det här gänget alltså, bästa ASICS FrontRunner Sverige, bästa inspirationen! 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Allt och inget

Dagens

13 april, 2017

löpning:

15 km på löpband. På löpband! Fattar ni? Alltså jag stod (eller ja, sprang) på det där löpbandet i typ 1 timme och 40 minuter. Trodde verkligen inte det var möjligt att göra det utan att dö av tristess. Men jag var sjukt inställd på att vara där länge, mental förberedelse ni vet. Och ärligt talat var det inte så himla jättetråkigt, hade jag inte haft en tid att passa hade jag nog kunnat köra några kilometer till.

möte:

Poddinspelning med @patrikrunner. Han startar en helt ny podd om löpning och jag fick äran att vara första gästen! Sjukt trevligt var det, det är ju alltid roligt att få prata om löpning med någon som inte drar en suck när man tar upp ämnet gång på gång. I slutet av april beräknas avsnittet vara redo för allmän lyssning. Jag kanske inte vågar lyssna på det själv, men ni får gärna göra det.

besvikelse:

Att gymmet inte öppnar förrän klockan 12 imorgon, bara för att det är långfredag. Jag som äntligen kommit in i morgonträningsrutinerna! Imorse t.ex. steg jag upp klockan 6, fastän jag var ledig från jobbet. Det var ju nästintill sjukligt beteende att göra det. Men då hann jag ju också springa 15 km innan poddinspelningen!

andra podd:

Maratonpodden, avsnittet med Anders Hansen, han som skrivit boken ”Hjärnstark”. Sjukt intressant avsnitt om hur hjärnan påverkas av rörelse. Väl värt en lyssning! Tror det börjar vara dags för mig att läsa den där boken nu också.

maraton:

Buffy the Vampire Slayer på Netflix. Lätt bästa serien någonsin. Efter Vänner möjligtvis. Och Dexter. Äsch, det finns för många bra serier! Annat bra att se på Netflix är annars dokumentären om sjuka loppet Barkley Marathons.

Premiär som poddgäst! 

Löpning

Njutlöpning en vanlig påsklovsonsdag

12 april, 2017

Jag skulle tvätta kläder idag. Och typ städa lägenheten. Men så var det sol ute så jag avbokade tvättstugan, stängde dörren till lägenheten bakom mig och drog ut och sprang istället. Tog en allergitablett och hoppades på det bästa. Det bästa blev helt okej, jag klarade av att andas i åtta rätt stabila kilometer. Jag tycker att man får vara nöjd med åtta kilometer under pollentyngda träd.

För skojs skull, och för att jag hade prick hela dagen på mig om jag hade behövt det bestämde jag mig för att dra till andra sidan stan idag. Jag hoppade på spårvagn 8 och hoppade av vid Botaniska trädgården. Även fast det inte är så där grönt och skönt som det snart kommer vara, så var det tillräckligt grönt och skönt för att jag skulle må rätt bra. Sprang lite genom Botaniska trädgården, och sedan upp mot Änggårdsbergen.

Efter en sådan här dag är det ändå så svårt att vara frustrerad över den orimligt stora tvätthögen och den genomskitiga lägenheten, för jag fick vara ute och njuta i sol och vår. Fattar ni? Hur länge har man inte väntat på sol och vår? Och att vara lite ledig!? Jag var så pass ostressad att jag till och med tog en kaffepaus på fiket i Botaniska trädgården, och satt och gottade mig på ute(!)serveringen en stund. Be still my heart.

Högsta möjliga betyg till första lediga påsklovsdagen alltså. Visserligen vill jag inte direkt ligga på 8 km-rundor nu, men ibland måste man bara få njutspringa också, och med handen på hjärtat lovar jag att få till ett kvalitetspass imorgon. Fast det får nog bli på löpband, för man vill ju inte reta upp pollennerven helt i onödan.

Allt och inget

Äntligen påsklov!

12 april, 2017

Det finns gånger jag ogillar att vara ferieanställd (som när jag tänker att det hade varit schysst att ta ledigt och dra på en resa i september eller så), men det finns andra gånger jag älskar det, som när det är lov till exempel. Nu är vi lärare inte lediga alla lov och sällan hela lov heller, men lite tid för återhämtning blir det ju oavsett. Den här veckan har jag bara jobbat två dagar och nu ska jag vara ledig ända tills på tisdag! Känns ju rätt gött va!

Förra påsken var jag i New York. Sprang (vilse) i Central Park och åkte färja och shoppade träningskläder och gick på musikal och besökte Rockefeller Center och allt vad det var. Åh New York. Denna påsk blir det ingen sådan resa. Det blir faktiskt ingen resa alls. Istället stannar jag i Göteborg, umgås med vänner och tränar massa massor.

Träningen i påsk (och framöver)

Det finns ju faktiskt ingen anledning att inte träna skitmycket de kommande dagarna. En rejäl jäkla träningsvecka coming up, känner jag. Jag är i och för sig inte alls missnöjd med träningen den senaste tiden, men jag vill ändå steppa upp den litegrann nu. Chocka igång kroppen ordentligt. Nu är det väldigt mycket ta i trä över detta, men jag bytte allergimedicin häromdagen och tycker faktiskt att andningen har känts mycket bättre. Så under de närmsta dagarna ska jag nog våga mig på att testa att köra ett långpass utomhus. Vad är det värsta som kan hända? Att det inte går… men då vet jag ju.

Utöver löpningen så känner jag mig också rätt motiverad över det här med styrketräning nu. Det var ju ingen som pekade på mig eller skrattade åt mig när jag körde i gymmet igår (okej att det inte var så många där, men ändå) och det var faktiskt lite skönt att låta musklerna jobba på annat sätt än genom att springa. Och jag vill ju bygga en stark löparkropp nu inför sommarens utmaningar: starka ben, stark rygg, stark bål.

Annan träning än löpning

En gång är ingen gång, två gånger är en vana (?)

11 april, 2017

Pga mina pollenbesvär tog jag mig en tankeställare kring min träning. Det är ju så lätt att se pollen som en ursäkt att få ta det lugnt några veckor, men faktum är att jag har ett antal rätt stora lopp att träna för så det är inte läge att ligga på latsidan. Det är liksom inga femkilometerslopp jag ska springa heller… Jamen, så jag fick tänka om lite! Det absolut säkraste kortet: morgonträning. Innan man har hunnit vara ute i massa fruktansvärd pollen och blivit helt utmattad.

Men morgonträning när man är en kvällsmänniska, och dessutom har lektion att undervisa varje dag klockan 8, det är så himla svårt att få ihop. Men det får bara gå. Jag får väl sluta att älska att sitta uppe sent på kvällarna (buhu). Ska jag hinna träna innan jobbet är det upp långt före tuppen som gäller.

Glädjande nog kan jag lämna beskedet att jag nu har lyckats med denna bedrift hela två gånger! Hurra! Och det var faktiskt inte ens särskilt jobbigt. Ärligt, om jag stiger upp 5.40 eller 6.30, jag märker fasen ingen skillnad. Det är sjukt tidigt hursom. Och så är träningen avklarad och man kan åka raka vägen hem efter jobbet och inte behöva tänka på det. Hurra, hurra igen. Men det absolut (absolut!) bästa är att det är så lite folk på gymmet, idag vågade jag t.o.m. göra annat än bara mata kilometer på löpband. Det ni, det är stort!

Löpning

Stockholm, jag kommer!

11 april, 2017

 

Ja, jag har ju sagt det tidigare, men det var inte förrän igår det blev hundra procent officiellt och anmälan åkte in. Om man går in på Stockholm Marathons hemsida och söker i startlistan… då hittar man mitt namn! Det är ju bananas!

Det är så klart mycket tack vare ASICS Frontrunner som jag gör detta, det är absolut inget krav att springa, men nu är det flera andra i teamet som ska göra det och tjaa… grupptryck ni vet! Haha, nej nog är jag väl nog gammal för att stå emot grupptryck, jag ser detta mer som ett positivt grupptryck. Jag har varit sugen på att öka på distansen lite, och med hela det där gänget i ryggen så känns det ju som helt rätt år att göra det.

Men hur kommer det sig egentligen att man ger sig på en sådan här sak? Alltså, om vi bortser från grupptrycket då… Hur kommer det sig att man ens blir sugen på att testa att springa ett maraton, när man har sprungit några halvor och vet hur jobbigt det är? Varför blir man sugen på mer utmaning hela tiden? Jag frågar alltså, något svar på detta har jag inte själv.

Hursomhelst. Jag firade min anmälan till Stockholm Marathon (gaah) med att ge mig ut i solen igår efter jobbet. Jag ska göra en grej till goteborg.com och deadline börjar närma sig med en faslig fart, så jag tog mig i kragen och började göra något åt det. Samtidigt började jag fundera på om jag tagit mig vatten över huvudet med det där (VET ni hur svårt det är att göra film, och framförallt när man vet att riktiga människor kommer att titta på den?), men skam den som ger sig, I will make it happen!

 

%d bloggare gillar detta: