All Posts By

Träningsblogga - Ida

Allt och inget

Nu är jag sugen på att träna!

23 juni, 2017

Glad midsommar hörni! Hoppas ni får en fin en, vad ni än gör. Själv spenderar jag dagen i flygplan, jättelänge på Arlanda och sedan på flygplan igen. Ingen stuga vid havet med jordgubbar och nubbe alltså.

Spaniensemestern är ju slut och jag konstaterar (genom att kolla i hälsoappen i telefonen) att jag definitivt fått ihop en jäkla massa steg under resans gång (förutom en dag då jag låg på stranden prick hela dagen). Det blir ju så, man går överallt man ska, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Löpning blev det ju dock mindre av tyvärr, även fast intentionen fanns där. Man måste ju vara galet morgonpigg för att hinna springa innan det är alldeles för varmt (och tja, det är jag väl inte). Man kan ju visserligen springa på kvällstid också, men då är man ju segare än sirap. Men som sagt, en jäkla massa steg har jag fått ihop ändå.

Men nu saknar jag löpningen och är sugen på att komma igång med den igen. Det är semestertider och all tid i världen, så jag tror att jag ska chocka igång kroppen ordentligt nu. Förra sommaren körde jag en kortare runstreak i början av semestern för att komma igång ordentligt, men jag tror faktiskt inte att jag behöver det kravet på mig själv för att få till det den här gången. Men jag vill heller inte bara träna på känsla, utan vill nog strukturera upp det litegrann ändå. Utöver löpningen ska jag ta tag i styrketräningen också. Det är verkligen min akilleshäl när det kommer till träning, men jag känner mig ändå rätt motiverad till det nu.

Jag är så himla träningssugen! 

Resa

Spaniensemester 2017 – snart ett minne blott

22 juni, 2017

Första delen av semester 2017 tar snart slut. Imorgon åker jag hem till Göteborg. Jag sitter på mitt hotellrum i Málaga och tycker nog att det faktiskt ska bli ganska skönt att komma hem. 30 grader är faktiskt väldigt, väldigt varmt att ha att göra med varje dag och när man reser ensam är nog faktiskt storstadssemester att föredra över solsemester – man blir faktiskt lite rastlös efter ett tag. Nej, det är sant som man säger: man är faktiskt nästan aldrig riktigt, riktigt nöjd. Men alltså, jag hade ju lätt kunnat stanna här hela sommaren om jag hade haft lite sällskap, men att sysselsätta sig själv hela tiden tar ju på krafterna, och vem orkar springa runt på sightseeing hela dagarna i den här värmen? Nåväl, det har varit en underbar resa och jag kommer absolut längta tillbaka till den om en vecka eller två när jag återigen förbannar vädret i Sverige. Och jo, det är som vanligt med lite vemod jag lämnar Spanien som varit så himla fint mot mig så himla många gånger och under en stor del av mitt liv.

Jag drog på mig en liten förkylning här mot slutet av resan, vilket dessvärre gjorde att jag inte har orkat göra något särskilt fysiskt ansträngande alls efter den där turen upp till Gibralfaro (som jag för övrigt inte har bloggat om än, men det kommer nog!). Idag känns det dock redan mycket bättre, och jag ser verkligen fram emot att ta tag i träningen igen när jag väl är hemma. Även om jag har promenerat massor här så känner jag mig så där lite smått förslappad när jag inte riktigt har kunnat (orkat) springa. Mer än promenader har det också blivit mycket av det på bilderna nedan, faktiskt typ mer än någonsin eftersom vattnet är alldeles extra varmt för den här tiden på året.

 

Resa

Hur man backtränar i Fuengirola: Castillo de Sohail!

20 juni, 2017

Det finns mycket historia i Spanien. T.ex. verkar det finnas minst en borg i varenda liten stad i detta land. I Málaga har vi Gibralfaro och i Fuengirola Castillo de Sohail. Vi har alldeles för få borgar i Sverige! Har jag förstått spanskan rätt så började konstruktionen av Castillo Sohail redan på 900-talet, galet ju. Under 1400-talet var det den kristna militären som höll hus där då de försvarade sig mot det muslimska Reino Nazarí i Granada. Mer än så har jag inte läst på, men idag används borgen för underhållning i form av konserter och dylikt, ja och så för alla som vill svettas lite och få en schysst utsikt över den lilla staden.

Att åka till de här spanska städerna och inte svettandes ta sig upp till dess borgar vore ju något slags tjänstefel, eller turistfel då. Så det gjorde jag såklart när jag var i Fuengirola. Stånkade mig upp för att få den där utsikten, sprang lite i en backe (med betoning på lite, pga herregud värmen och mitt på dagen) och kände mig duktig på toppen (som bara ligger 38 meter över havet men ju känns som flera kilometer när man svettas).

Idag inledde jag min dag med att ta upp till Gibralfaro, som ligger precis vid mitt hotell här i Málaga. Får läsa på lite kring Gibralfaros historia och återkomma med ett nytt inlägg om det. Varsågoda för dagens historielektion! Ser en ny bloggnisch växa fram: historieblogga!

Resa

Har bloggat från tråkigare ställen än en hotellbalkong i Málaga

19 juni, 2017

Jag tror att det var ett väldigt smart drag att dra till Spanien så snart semestern började. I regel brukar jag annars grubbla över jobbrelaterade grejer i säkert två veckor innan jag börjar koppla av. Ett miljöombyte direkt och swoosh så kändes allt annat så himla långt bort.

Den senaste tiden har gått i ett rasande tempo och det var nästan sjukt i lördags när jag insåg att det bara var två veckor sedan jag var i Stockholm och sprang maraton, och en vecka sedan jag var i Neuss och hängde med massa ASICS-folk. Tiden går fort när man har roligt, men samtidigt går den mycket långsammare också när man gör mycket roligt. Ehh, om det låter logiskt för någon annan än mig?

Nog har man komponerat blogginlägg på tråkigare ställen än detta. 

Samtidigt som jag gör de här roliga grejerna så påminner jag mig också om hur lyckligt lottad jag faktiskt är som kan och får göra dem. För några år sedan var det helt orimligt för mig att kunna dra iväg och resa så här, det fanns verkligen inte någon budget för det, och hela ASICS-grejen är ju fortfarande nyp-mig-i-armen-overklig. Och bara grejen att ha semester! Alltså, jag har ju jobbat som lärare i sju år snart så det är ett tag sedan jag var tvungen att sommarjobba, men jag minns ju fortfarande känslan av att få gå på min första betalda semester…

Första dagen här i Málaga börjar gå mitt sitt slut, och jag hann knappt blinka. Vad har jag ens gjort? Nu börjar tiden gå så där snabbt igen! Nämen, det har varit en grymt fin dag. Jag har varit en del i Málaga tidigare (pluggade t.ex. här i fem månader när jag bestämde att jag ville lära mig spanska), och det är alltid en lite märklig känsla att komma tillbaka. Lite som ett andra hem, fast ändå kan jag inte minnas hur man tar sig till alla de där ställena vi hängde på back in the day. Fast jag minns adressen till skolan och vilken buss som går till stadsdelen Pedregalejo. Och var musikavdelningen på El corte inglés är. Och så vidare.

Nu ska jag suga i mig ett glas sangría (when in Spain, osv) och sedan hoppa i säng. Planen är att stiga upp tidigt och ”bestiga” borgen Gibralfaro. Den ligger precis utanför mitt hotellfönster, så det borde ju inte vara någon jättetröskel för mig att ta mig dit. Men varmt kommer det bli. Fast jag klagar inte. Gillar livet så himla mycket just nu.

Resa

Lämnar Fuengirola och drar vidare

19 juni, 2017

I skrivande stund sitter jag på flygplatsen i Málaga, vilket kanske är lite underligt eftersom jag inte ska flyga någonstans. Anledningen är att jag precis har vinkat av mor och far som nu är på väg hem till Sverige, och själv suger jag i mig en kaffe och ska strax bege mig in mot Málaga där jag ska vara några dagar innan det är dags för min hemresa. Folk brukar säga att jag är modig som reser ensam, men faktum är att jag gillar det jättemycket (även om det såklart var väldigt roligt att ha sällskap i Fuengirola några dagar!). Nu blir det me, myself and I och hotellboende och hela baletten. Så snart jag har tid (tid och tid, tid har jag ju egentligen mängder av just nu) ska jag visa lite mer från Fuengirola, mer än den där första (och dessvärre enda) morgonjoggen. Men att jag bara har varit ute och sprungit en enda gång sedan jag kom hit stör mig egentligen inte så mycket. Efter de senaste veckorna med Göteborgsvarv och maraton och Tysklandsresa och jobb skriker inte denna kropp neeeeej när den får lite vila.

Jag har inte jättemycket planer för de kommande dagarna i Málaga, mer än att ta dagen som den kommer. Förhoppningsvis kan jag ta mig upp relativt tidigt om morgnarna så jag orkar ta mig upp till sådana där fina utsiktsplatser som är alldeles för varma att besöka på dagtid.

 

Löpning Resa

Första morgonjoggen (någonsin) i Fuengirola

15 juni, 2017

Det är ju en ganska larvig sak att ha ångest för, och ångest är kanske att ta i med ordvalet, men ändå: tänk alla resor man gjorde under åren man inte var löpare och hur många underbara löprundor man gick miste om då? För visst, det är trevligt att springa hemma också, men det är lite extra nice när man har miljöombyte och får springa på andra platser och se staden springandes. När jag var barn var vi i Fuengirola ganska många somrar, och nu är jag här på en blixtvisit några dagar igen. Att inte starta första dagen med en morgonjogg, det vore ju något slags tjänstefel.

Klockan åtta imorse var jag utanför dörren. Jag var trött efter gårdagens resa och några glas sangría på det, men ska man springa i Spanien på sommaren får man ändå vara ute i god tid. Det var redan då ganska varmt och det är ju inte direkt så att den svenska våren har gjort att man vant sig vid värme, men som sagt: morgonjogg var givet.

Det var en del motionärer och spanska damer ute längs strandpromenaden och solstolsuthyrarkillarna höll på att ställa i ordning på stranden. Utöver det var det lugnt och skönt och en perfekt start på dagen förstås. För sådana morgnar är det faktiskt värt att ställa väckaren, även på semestern. Under de resor jag har gjort under min korta tid som löpare har jag såklart alltid tagit åtminstone några morgonjoggar, och de turerna etsar sig fast bra mycket bättre i minnet än rundorna hemma i Göteborg.

Löpning

Neusser Sommernachtslauf – racerapport

14 juni, 2017

Helgen som gick spenderade jag i Tyskland då det var dags för tidernas allra första internationella ASICS FrontRunner-möte. Jag känner mig verkligen så lyckligt lottad som fick vara med om det (och mer om det kan du läsa i ASICS-bloggen). Som en liten bonus under helgen var det lopp i Neuss där vi befann oss, så cirka 150 Frontrunners från hela Europa tågade tillsammans genom stan för att springa lopp. Att få vara en del av ett sådant lag, det är kärlek det! Eftersom jag sprang maraton helgen innan hade jag valt att nöja mig med att springa 5 km, just in case, hade ju ingen aning om huruvida kroppen skulle känna sig återhämtad redan.

5 km-lopp är ingenting jag vanligtvis sysslar med. 5 km är så sjukt jobbigt! Det är liksom lite för kort för att springa lugnt emellanåt, men så himla långt för att maxa hela vägen. Men maxar gör man ändå, och herregud vad jobbigt det är.

Neuss är inte en stor stad och loppet gick runt runt runt på en bit som var dryga 1,1 km. Otroligt åskådarvänligt och med tanke på att jag hade alla Frontrunners som senare skulle springa 10 km som publik så var det faktiskt väldigt trevligt att springa runt, runt, runt. För energin och peppen man fick när man sprang förbi hela det gänget – alltså det går inte ens att beskriva. Gåshud!

Vi var ett gäng Frontrunners som skulle springa 5 km och vi laddade såklart tillsammans vid starten. Jag och en tjej från svenska laget stod bredvid varandra och när startskottet gick hamnade vi i ett tempo som kändes rätt bra för oss båda. Vi sprang ihop hela loppet, och det var första gången jag sprang tillsammans med någon ett helt lopp. Annars brukar jag liksom stänga in mig i min egen bubbla, men den här gången var det så himla bra att ha någon att kämpa tillsammans med. Vi gick ut i ungefär 5-tempo och det är ju snabbt för mig. Jag svor ganska mycket men bästa Matilda drog och peppade mig hela vägen.

Foto: Joerg Schueler

Vi vinkade till våra lagkamrater som hejade på oss och trots att det var så himla, himla jobbigt att springa så var det samtidigt så otroligt roligt. Överlag var det en riktigt bra publik på plats och det gav så mycket energi. Trots att jag ville ge upp så många gånger och bara gå istället så lyckades vi hålla ett rätt snabbt tempo och spurtade över mållinjen med ett nytt 5 km-personbästa! Tiden blev 25:21 och jag är sjukt nöjd med den. Visst, hade ju kunnat skippa att gå lite vid en vätskekontroll och på så sätt kanske kunnat komma under 25 minuter, men det var faktiskt väldigt tungt och med tanke på att jag tränat för långlopp och inte direkt snabbhet så är jag sjukt nöjd. Och tider är ju som vi vet inte det viktigaste här i livet. Löparglädje är nummer ett!

Allt och inget

Sommartider hej hej

13 juni, 2017

Det har varit intensiva veckor. Efter maran har jag knappt hunnit andas. Det har varit sista rycket på jobbet, en resa till Tyskland, lite (med betoning på lite) löpning emellanåt, avslutning med jobbet, packa om väskan för Spanien. Och nu, klockan 23.19, en vecka sedan jag senast visade livstecken i bloggen har jag tid att sätta mig ner och skriva några rader. Det är galet hur det har varit, är inte riktigt van vid att behöva prioritera bort saker på det här sättet. Men har du följt mig på Instagram har du ju ändå sett en del! Och Tysklandsresan har jag faktiskt hunnit skriva några rader om i ASICS-bloggen.

Med det sagt: nu har jag semester. Semester! Känns helt overkligt. Jag har ju inte hunnit med. Det har liksom blivit mitten av juni helt plötsligt. Och från dessa hektiska sista veckor kommer jag nu plötsligt att ha massa tid att fylla med prick vad jag vill. Underbart.

Den första tiden på semestern kommer jag att fylla med morgonspring på strandpromenad, sangría på strand och massa bara vara när jag åker till Spanien. Det känns som ett klokt beslut att resa bort precis i början av semestern, annars är jag alltid så rastlös och går mest runt och tänker på jobbet, så det blir bra med lite miljöombyte direkt. En annan plan jag har är att ta tag i den här bloggen igen, den har verkligen försummats och egentligen gillar jag ju den väldigt mycket, så den behöver absolut få lite kärlek.

Har ni det bra?

 

Allt och inget

Paddla, yoga, spring

7 juni, 2017

Igår var det nationaldag och ledigt från jobbet, och då passade det ju perfekt att jag var inbokad på ett träningsevent vid Delsjön här i Göteborg. Ett triathlon helt i min smak! Vad vi gjorde? Vi sprang lite, yogade lite och så testade jag en för mig helt ny grej: ståpaddling eller SUP (Stand up paddle) som det brukar kallas. Fick med mig min fina vän Jennie också, vilket såklart blev grädden på moset som vi (kanske inte så ofta) säger.

Löpning

Det började med att vi delades in i tre grupper och sedan gick runt stationsvis. Min grupp inledde med 30 minuter löpning som genomfördes på egen hand. En perfekt uppvärmning! Trots maraton tre dagar tidigare kändes löpsteget riktigt bra, så nu är jag sugen på att springa mer igen. Området runt Delsjön är verkligen fint, borde springa där oftare.

Yoga

Efter 30 minuter var det dags för yoga med Maria Cerboni. Har jättelänge velat yoga utomhus för att det verkar så himla härligt, och det var det! Jag kan lätt bli lite rastlös om jag yogar på gym eller hemma, men att göra det ute i naturen var underbart. Riktigt skönt för den här något stela löparkroppen att få sträcka ut sig lite. Säger som hundra gånger förr: jag måste ta tag i yogan!

SUP  – ståpaddling

Detta har man ju sett rulla förbi i instagramflödet då och då, och ibland med yogande människor på brädan. Riktigt på den nivån blev det dock inte för mig, jag hade nog med att försöka stå på brädan. Det blåste ganska rejält igår, vilket var lite halvstressande för mig som är lagom rädd för vatten och aldrig har paddlat ens sittande, men det kändes tryggt ändå. Vi var ju en liten grupp och hade en erfaren instruktör med oss så (plus att jag väl höll mig ganska nära strandkanten hela tiden, haha).

Det hela startade såklart med en genomgång på land, om hur man går tillväga. Sedan ut i vattnet! Började med att stå på knä på brädan, men ramlade ändå i vattnet så tyckte väl att det var lika bra att försöka stå upp också. Det är ju ändå det som är grejen! Det var ganska befriande att ramla, då behövde jag liksom inte oroa mig för det längre. Det var ganska vingligt, men så himla himla kul! Detta måste jag göra om någon gång!

 

Löpning

Tre dagar efter Stockholm marathon (och dags att gå vidare?)

6 juni, 2017

Foto: Luca Mara

Nu är det tre dagar sedan jag sprang ett maraton (fattar det fortfarande inte) och idag har jag tränat igen. Jag är helt fascinerad över hur snabbt min kropp har återhämtat sig, och att jag överhuvudtaget inte har haft ont någonstans. Alltså visst var jag lite stel ett par dagar, men det var ju bara lite träningsvärk. Första gången jag sprang Göteborgsvarvet kunde jag inte gå på flera dagar och jag hade så satans ont i knäna. Och nu, efter 42 km på asfalt känner jag ingenting. Tack för det kroppen, fortsätt gärna så.

Jag tänker snart sluta tjata om maran i bloggen och på instagram, men först ska jag bjussa på några grejer som inte riktigt fick plats i min jättelånga racerapport, men som ändå känns oerhört viktiga att förmedla. Så, lite smått och gott och blandat.

* Vi hade en makalös fotograf med oss under en stor del av helgen, Luca Mara som bl.a. fotar för Runner’s World. Igår fick jag ett gäng bilder och har tittat på dem många gånger. Lyx att ha ett sådant proffs med sig som lyckades fånga så många känslor under helgen. Alla bilder i detta inlägg har han fotat, så himla himla duktig va!

* Löpning är ju minst sagt lite av en ensamsport, och det är något jag gillar med löpningen. Men att ladda upp tillsammans med ett lag (ASICS FrontRunner) gjorde min maradebut extra underbar. Det är verkligen ett helt makalöst härligt gäng det där. Allt från att tillsammans gå och hämta ut nummerlapparna, till att äta uppladdningspastan, och surra och skratta tillsammans innan loppet (och sedan såklart prata om det efteråt). Den här helgen var den bästa på väldigt, väldigt länge.

* Jag var väldigt nervös över hur min kropp skulle hantera distansen, eftersom jag aldrig hade testat på den tidigare. Därför tog jag med mig en del energi i form av gels och fruktpuré och salta katter. Dock bjöd Stockholm marathon på bra grejer längs vägen och jag behövde inte använda nästan något av det jag hade tagit med. Riktigt bra där! Saltgurkan var dock vidrig, men jag tvingade i mig litegrann ändå. Viktigt med salt och så där ju.

* Jag hade väldigt, väldigt ont ungefär hela den sista milen (förutom sista kilometern då jag bara var helt löphög). Det sjuka i det hela är att jag inte minns det. Hur jag än försöker så kan jag inte komma ihåg hur ont det gjorde. Jag antar att det är därför folk utsätter sig för sådant gång på gång, för skulle man minnas skulle man väl inte göra det… ?

* Publiken i Stockholm var underbar.

* Det värsta under hela loppet var efteråt: att gå från Stadion till Östermalms IP för att hämta kläderna jag lämnat in och efter det sedan gå tillbaka igen för att ta sig till tunnelbanestationen med världens längsta köer. Alltså, DET var vidrigt.

* Hotellet hade uppgraderat mitt rum och plötsligt hade jag ett badkar. Nu inser jag att jag aldrig mer kommer kunna springa så där långt utan att ha ett badkar i närheten. Att sjunka ner där med de trötta benen var ljuvligt. Likaså morgonen efter.

* Jag har varit totalt löphög sedan i lördags. Undrar när det kommer gå över. Hoppas det aldrig gör det.

* Trots att jag har väldigt mycket roligt att se fram emot i sommar känner jag en enorm tomhet över att inte ha något lopp inplanerat förrän i slutet av juli. Det är ju jättelänge dit! Därför spenderade jag en stor del av gårdagskvällen till att googla lopp. Funderar relativt seriöst på att dra till Båstad och springa ett halvmaraton 1 juli. Älskar att jag har nått något slags tillstånd där jag tycker att halvmaraton känns som en lagom distans för att kunna spontananmäla sig att springa.


Löpning

Stockholm Marathon 2017 – racerapport!

4 juni, 2017

Alltså bara att skriva rubriken ovan, jag kan inte fatta att det är sant. Jag ska skriva en racerapport från ett maraton? Hur tusan gick det till? Vem har jag blivit? Jag som inte ens kunde springa till den där sabla spårvagnen för fyra år sedan. Nu har jag sprungit ett maraton, och jag kan dessutom gå idag utan att det ser ut som att jag är bajsnödig.

Innan starten

Den som har hängt med mig i sociala medier vet att jag har varit extremt nervös inför detta. Det var ju en rätt spontan grej att jag anmälde mig, och jag känner ju inte att jag har tränat tillräckligt. Alla långpass jag hade tänkt köra, vad hände med dem? Men jag kommer till Stockholm och träffar mitt underbara ASICS-gäng, som peppar mig som tusan. På lördag morgon träffas vi alla ganska tidigt på Stadion för att fixa i ordning oss, ta lite snygga bilder, hänga och peppa tillsammans. Får hysteriska nervösa skrattanfall och undrar vad jag gör här. Min uppladdning har varit ganska dålig med kass sömn och dåligt med mat, har ju varit så nervös… Jaja. Bara att köra nu. Nervöskissar ett par gånger och sedan är vi iväg!

Första halvan

Jag startar i sista gruppen och är iväg strax efter 12. Det är en galen stämning i startfållan, till och med jag som brukar vara rätt sammanbiten tjoar och applåderar litegrann när det är dags att starta. Jag har med mig min GoPro men har bara upp den i starten och bilden ovan beskriver känslan perfekt. Det där är inget tillgjort leende framför en kamera, jag mår precis så där. Lycklig rätt igenom. Upprepar för mig själv i typ fem kilometer: ”Ida, fattar du vad du håller på med? Du springer ett maraton!”. Helt omöjligt att inte få rysningar och bli gråtfärdig av den insikten.

Det är såklart ganska trångt i starten, men det känns okej. Jag ska ju ta mig 4.2 mil så det känns bra att försöka hålla nere tempot i början, när man lätt kan bli ivrig. Jag har egentligen inte lagt upp någon strategi för loppet, utan tänker bara lyssna på kroppen och låta den bestämma. Kilometermarkeringarna dyker upp galet snabbt i början, och såklart ska någon fyndig person bakom mig utropa ”Nu är det bara 40 km kvar” när vi har sprungit 2. Anledningen att jag hör detta? Jag har tydligen slutat lyssna på musik på lopp (hur hände det?) och kanske är det också därför jag genom hela maran faktiskt håller ett relativt jämnt tempo? Men framförallt passar jag på att njuta av att lyssna på publiken och löparna runtomkring mig. Stämningen är underbar, publiken är grym.

Jag har väldigt dålig koll på Stockholm och vet inte riktigt var vi springer. Innan loppet har jag inte ens tittat på banan, det var som att jag inte riktigt ville veta vad jag gav mig in på. Det enda jag egentligen vet är att vi kör två varv, att folk tycker att Västerbron är jobbig, att Djurgården är dryg och att vi springer i mål på Stadion. Förutom det har jag dålig koll på läget.

Det är ganska intressant hur huvudet jobbar när man springer. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små belöningar efter vägen, som att lyssna på musik efter ett visst antal kilometer (vilket det sedan visar sig att jag inte ens vill göra), att få gå lite efter en mil (vilket jag inte heller vill) och jag tror att det är grejen att jag inte ens vill ha mina belöningar som gör att det känns så himla lätt första halvan. Men nu hoppar jag lite. Vi får backa bandet.

Vid 9 km kommer den beryktade Västerbron för första gången. Det känns så himla bra att springa uppför och över bron, jag fattar ju att jag kommer att tycka att den är skitjobbig på andra varvet, men just nu njuter jag fortfarande bara så jävla mycket. Asics har byggt upp värsta häftiga atmosfären på bron och skylten med ”Don’t run, fly!” (som det också står på mitt linne) gör att jag får ännu mer energi. Älskar livet!

Plötsligt har det gått 17 km och vi är tillbaka vid Stadion. Jag trodde det var långt kvar och blir förvånad över att det har gått så lätt ända hit. Blir också förvånad över att jag inte alls blir nedslagen av tanken på att jag ska springa ett varv till och lite mer innan jag är där igen för målgången. Det känns fortfarande bara roligt och när jag ser markeringen för 21 km är jag förvånad över att jag fortfarande känner mig så fräsch. Första 21 km har bara gått några minuter långsammare än Göteborgsvarvet, och den sista biten av Göteborgsvarvet var jag ju helt förstörd! Jag har nog en bra dag idag, men framförallt verkar det som att hjärnan verkligen är inställd på att jag ska springa längre än någonsin förr.

Andra halvan

På Djurgården är det nästintill folktomt (förutom oss löpare då). Runt 24 km börjar jag tycka att saker och ting är lite jobbiga och här går jag lite för första gången. Jag trycker i mig en medhavd fruktpuré (ni vet sådan där som bebisar får – sjukt bra grej!) och det känns lite bättre. Under hela loppet har jag druckit vid varje vätskekontroll så jag mår ändå rätt bra och känner att vätskebalansen är rätt. Men när det går uppför känner jag mig bara så trött i benen så på Djurgården passar jag på att försöka återhämta mig lite genom att gå i backarna. Att sedan börja se lite civilisation igen vid Gröna Lund gör under för humöret som har dalat en del de senaste kilometerna.

Jag har fasat lite för den beryktade 30 km-väggen, men ändå bestämt mig för att inte lägga fokus på den. Istället för att tänka på att det är tungt där så tänker jag på att för varje meter jag tar så blir det ett nytt distansrekord för mig. Jag har aldrig tidigare sprungit mer än 22 km och nu är jag uppe i 30. Det är ju galet! 31, 32! Vid 33 km blir det dock jävligt jobbigt och jag fattar inte hur jag ska orka nio till. Börjar krampa i framsida lår och det gör ont både när jag springer och när jag går. Jag hör några av mina lagkamrater från ASICS FrontRunner heja på mig vid ett par tillfällen och det gör ju ändå att jag får lite ny energi. Men kämpigt är det, det är det verkligen.

Den sista milen är det hopp och förtvivlan, förtvivlan och hopp. Plockar fram alla mantran jag kan komma på. De hjälper en del. Hur jag än gör så gör det ont. Springer jag gör det ont. Går jag känns det okej, men när jag börjar springa igen gör det ont. Bävar för att behöva gå för att jag vet hur ont det kommer göra att börja springa. Vet knappt vad jag gör de sista kilometerna men på något sätt tar jag mig framåt. Kilometer 37 tycks dock aldrig vilja ta slut, men gör det ändå så småningom.

Sista biten och målgången

Det här. Alltså det här är det sjukaste jag varit med om. I löparväg i alla fall. Från att ha känt mig totalt tom på energi händer något den sista kilometern. Plötsligt känner jag igen mig och är nära Stadion. Det är packat med folk. Alla hejar. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Är så jävla nära på att klara ett helt jäkla maraton. Jag flyger ju knappast fram, men det känns som att jag gör det. Ryser i hela kroppen, känslan är så mäktig. Svänger in på Stadion och fattar inte hur det kan vara sant. Är nära på att börja gråta när en instagramföljare springer upp bredvid mig och vi konstaterar att vi är så jävla grymma som håller på att klara ett maraton. När jag springer över mållinjen får jag en stor kram av vår ASICS-boss och jag vet inte om jag skrattar eller gråter men jag står på benen, jag har klarat mitt livs första maraton och jag är så obeskrivligt lycklig. Obeskrivligt på riktigt, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Det var inget blod, men det var fanimej svett och tårar. Skratt och leenden. Onda vader och lår. Hopp och förtvivlan. Jag fattar grejen med att folk springer maraton. Jag fattar den verkligen. Det här är det värsta jag har gjort. Men också det bästa. Idag minns jag inte hur ont det gjorde, men jag minns målgången så väl att jag får rysningar av att tänka på den. Och visst är det målet som räknas, men för den som är intresserad blev tiden på mitt första (men säkerligen inte sista) maraton 4 timmar, 51 minuter och 28 sekunder. Nöjd med den. Men framförallt: upplevelsen. Vilken jäkla upplevelse (pardon my French). Är så innerligt glad över att jag inte ställde in min medverkan på ASICS Stockholm Marathon. Det var ju ganska nära…

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
%d bloggare gillar detta: