All Posts By

Träningsblogga - Ida

Löpning Lopp

Göteborgsvarvet 2017

21 maj, 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt ”Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Lopp

Snart är det dags!

19 maj, 2017

Ja, imorgon är det så dags för Göteborgsvarvet, och det är svårt att tänka på någonting annat. Vilken tid ska man börja ta sig till startområdet? Hur varmt kommer det vara? Hur mycket behöver jag dricka? Inatt kommer jag garanterat drömma att jag kommer sent till starten, det är standarddrömmen natten innan lopp. 

I år känns Varvet lite extra roligt, för jag har ju två inneboende under helgen som också ska springa. Mari kom ner från Sundsvall redan igår, så helgkänslan infann sig redan då. Gött! Vi gick på expot och hämtade ut våra nummerlappar, drack kaffe, åt glass, lyssnade på Anders Szalkai och strosade runt bland montrarna.

Värmen och sommaren har slagit till rejält i Göteborg nu, igår var vi uppe i 27 grader tror jag och det är ju klart skönt att inte frysa, och det är ju klart mycket roligare att springa folkfestlopp om det är folkfestvarmt ute så att folk är ute och hejar, men jag hoppas på att det svalnar av liiiite i alla fall. I år har vi ju inte ens hunnit träna något i värme eftersom våren har varit kass. Men, för folkfestens skull: hellre varmt och mycket folk än smådugg och tomma gator.

Pepsi Max i solen, bra uppladdning! 

Idag kommer även Malin till Göteborg och så är laget komplett. Idag blir det en tur på mässan igen (eftersom Malin ju också måste få hämta ut sin nummerlapp!), fika i solen och pastamiddag ikväll såklart. Testa kläder, måla naglar, ladda pulsklockan, dricka vatten, fundera ut någon bra strategi för att göra ett så bra lopp som möjligt. Ja, det kommer bli kul detta. Fan vad kul det kommer bli!

Löpning Lopp

Trailvarvet 2017 – racerapport!

17 maj, 2017

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Allt och inget

Första löprundan på hundra år…

15 maj, 2017

… sprang jag igår. Ja, det kändes som att det var hundra år sedan sist i alla fall, men tittar man i kalendern var det väl ändå bara två veckor. Men det har varit så sjukt frustrerande att inte kunna/orka träna att det känts som att det gått mycket längre tid än så. Jag vet inte, ska vi gå in på hur det kändes och hur det känns inför kommande långlopp? Kanske lika bra att skippa, för ni vet säkert svaret… Men jag kommer i alla fall att starta i loppen och göra mitt bästa för att komma i mål så snabbt som möjligt!

Andra roliga saker för tillfället:

* Jag har ju berättat lite om detta förut, alltså ni vet ju att jag har filmat lite under mina löprundor den senaste tiden. Det var alltså så här: någon gång i vintras (februari-ish?) fick jag ett mail från Göteborg & Co, som driver goteborg.com, Göteborgs turistguide på nätet. Jag var dit på ett möte och plötsligt skulle jag som en av fem göteborgare få visa upp min stad. Göteborg kör lite ”Grön och skön stad”-tema i år och tyckte att en löpare då borde visa upp staden. Kan ju bara hålla med! Min roll i det hela har alltså varit att ta med mig min GoPro på mina löprundor och sedan har de klippt ihop filmen. Har inte sett resultatet än, men det är nog snart på gång och jag är sjukt spänd!

* Jag fyller visst år idag. 33. Hur hände det? Jag tycker inte att födelsedagar är så himla speciella nu när jag är vuxen, och kommer nog inte fira dagen nämnvärt. Men kanske blir det i alla fall ett extra glas bubbel efter Varvet på lördag! När jag var 29 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet för första gången, det var liksom min 30-årskris. Nu sitter jag här och gillar fortfarande att springa. Hurra!

ASICS FrontRunners sajt är äntligen uppe! Där kan man följa min blogg (där jag kommer skriva om lite annat än jag gör här) och jag kan även rekommendera inläggen från övriga medlemmar i teamet. Jag är sjukt inspirerad av dem alla.

 

Löpning

Det är dags nu!

14 maj, 2017

Det regnar ute. Jättemycket. Ett riktigt Göteborgsregn. Det är bra, det får gärna fortsätta. Spola bort allt vad pollen heter under veckan och så kan vi gärna vakna till 15-16 grader och halvklart på lördag. Deal? Okej, ett uppehåll på tisdag kväll är också okej. Som ni kanske förstår (eller ja, redan visste) -> Varvetveckan är på gång!

Det är underbart att det är dags nu! Visst, jag hade velat vara bättre tränad, men det finns inget att göra åt det och prick så känns det väl ändå alltid inför ett lopp? Eller jag vet inte, men jag har aldrig ställt mig på startlinjen och tänkt att jag är så bra som jag skulle kunna vara. The best is yet to come osv. Däremot har jag ofta ställt mig på startlinjen och tänkt att jag är så bra som jag kan vara just nu. Det är ju en viss skillnad.

Magnus Carlsson skrev en krönika i GP om hur Varvetveckan är årets roligaste vecka, och där kan jag ju bara skriva under på prick allt! Det är en fantastisk vecka! Jag kan inte fatta hur jag i höstas gick runt och velade om huruvida jag skulle springa Varvet i år. Fan vad deprimerad jag hade varit nu om jag hade suttit här utan startplats. Loppfolkfest i stan och inte springa? Nej men jösses Amalia, som man (inte?) säger.

Saker jag längtar till under Varvetveckan:

* Att få känna av stämningen redan på tisdag då jag springer Trailvarvet.
* När expot öppnar på torsdag! Hämta nummerlapp och strosa bland montrarna.
* När Varvethelgen toppas med finbesök då Malin och Mari kommer till stan och vi laddar med restaurangbesök, springer lopp och sedan går igenom loppet i minsta detalj samtidigt som vi dricker bubbel och firar att vi är så grymma!
* När Blå Linjen dras och jag kan ta en sväng till Avenyn på lunchen bara för att titta lite på den.
* Stämningen! Loppfebern i stan.
* Pirret i magen när jag äntligen står i startfållan.
* Starten genom Slottsskogen, allt folk, hejaramsorna!
* Medaljen!
* Målfotot på instagram (haha japp!)

Fan vad underbart att det är dags nu! Hur länge har vi inte väntat? 

På lördag springer vi över den! 

Allt och inget

Omstart

13 maj, 2017

Nä, det här duger ju inte! Vad tråkigt att ha en blogg men aldrig (nåja) uppdatera den. Det är ungefär som med träningen; ju fler dagar man går utan den, desto svårare är det att ta tag i den igen. Och precis som med träningen så vill jag ju inte att bloggen ska dö ut. Jag älskar ju bloggen. Bloggen har ju betytt så sjukt mycket för mig och min löpning. Det ska den fortsätta med. Så nu kör vi en omstart, börjar skriva lite här igen. Oftare än en gång i veckan eller hur det nu har varit den senaste tiden. Jag blir ju galen på de bloggarna jag följer, om jag gång på gång möts av prick samma inlägg så fort jag surfar in och hoppas på en uppdatering, så det vill jag ju inte utsätta andra för.

På träningsfronten intet nytt

Nej, tyvärr. Pollensäsong i kombination med en jäkla stress har gjort att det gått riktigt dåligt med träningen den senaste tiden. Det känns snudd på mirakulöst om jag klarar loppen som börjar närma sig nu, och då tänker jag såklart framförallt på Stockholm Marathon. Men jag svär, jag ska ta mig igenom det om det så är det sista jag gör. Jag har helt lagt ner alla tankar på något tidsmål, nu är det genomföra som är målet.

Men Stockholm Marathon är inte det som är närmast. Nädå. Göteborgsvarvetveckan är ju på ingång med sådana stora stormsteg! Det är inte ens bara Göteborgsvarvet som ska springas, utan jag kör igång tävlingsveckan redan på tisdag med TrailVarvet. Det ska bli sjukt roligt att springa lopp, men jooo, lite orolig är jag ju med tanke på hur lite jag har tränat den senaste tiden. Men nog ska det väl gå, det är bara att hoppas på att jag har grundat ordentligt i vinter och vår. Och jag persade ju på milen häromveckan, så helt ur form kan jag ju inte vara (även om man kanske inte kan jämföra ett millopp med halvmara och maraton och dylikt…)

Allt och inget

Jag såg mig själv i ett nyhetsbrev

8 maj, 2017

Åsa lämnade en kommentar på mitt förra inlägg:

Men skönt annars att se att du också är ibland oss vanliga dödliga och jobbar på att få vardagen att gå ihop! Ibland går det bara inte att fokusera på träningen!

Jag brukar tänka på det där ibland. Det kan bli så himla missvisande. Jag bloggar när jag har tränat, jag bloggar om träning. Visst, ibland bloggar jag om riktigt misslyckade träningspass, men det är ju ändå oftast om träning som har blivit av. Det blir ju lätt så när man har en träningsblogg, lite missvisande så där, som att man alltid får till träningen. Så är det ju verkligen inte. Tänkte bara säga det, så att ni vet. 

Jag har ju berättat lite kryptiskt att jag har haft många roliga projekt på gång, lite så där om sidan av både jobb och blogg. Ett som jag har gjort i egenskap av ASICS FrontRunner finns nu att beskåda hos Team Sportia, både i nyhetsbrev och på hemsidan. Riktigt sjukt men samtidigt så himla roligt att vara en sådan som rådfrågas om löpning. Galet! Jag bjuder på mina gamla trogna tips om att komma igång med löpning och om hur man behåller löparmotivationen. Den som har hängt med här i bloggen ett tag känner kanske igen tipsen! Ja, sicken linslus jag har blivit på äldre dagar…

-> 10 tips för att komma igång med löpningen

-> 7 tips för att behålla löparmotivationen

Allt och inget

Jag har inte bloggpaus

7 maj, 2017

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag hinner bara inte med allt jag vill göra bland allt jag måste göra! 

Den här veckan har varit galen. Tusen saker att göra och då räknas ändå inte någon träning in där, för det blev en sådan pollenchock i veckan att jag varit totalt utslagen när jag har gjort alla mina måsten om dagarna. Att träna har inte funnits på kartan. Inte ens inomhus, helt omöjligt, har varit alldeles för trött. Någon som känner igen sig?

Så den här veckan har gått ut på att ta mig igenom arbetsdagarna utan att somna pga allergiutmattning och att bedöma nationella prov. Under helgen har jag dock passat på att roa mig lite också, igår t.ex. fick jag uppleva när Henrik Berggren gjorde hemlig spelning. Magisk kväll. Magisk på alla sätt och vis. Köpte skivan i fredags, lyssnade på den hela kvällen. Att sedan få se den mannen spela live på Pustervik, magiskt. Det kallades releasefest så visst hoppades man ju att han skulle dyka upp och riva av en låt, men vågade ju inte tro på det… Och så dök han upp och rev av betydligt fler låtar än en. Ja, magiskt.

Nej, det blev inte mycket om träning i det här inlägget. Får be om ursäkt för det, vet att ni läser denna blogg pga av att det är en träningsblogg, inte en musikblogg. Utlovar bättring snarast!

Löpning

Löppodden

3 maj, 2017

Träningsblogga – i en löparpodd nära dig!

Så är den här. Min podcastdebut! Alltså, inte att jag har startat en egen podcast, men däremot är jag gäst i en. Jag har givetvis inte vågat lyssna på avsnittet själv, men jag var ju där när vi spelade in det, så det kanske räcker… ? Jag menar, finns det något värre än att höra sin egen röst? Men andra får såklart gärna lyssna! Vi pratar om såklart bara om löpning i en timme ungefär, det blir en hel del om olika lopp, lite om ASICS FrontRunner och förmodligen en massa mer också.

Podden heter Löppodden och du hittar den där du brukar lyssna på poddar! Om du aldrig lyssnar på poddar och har någon podcastapp, så hittar du avsnittet på den här länken ->

-> Löppodden, första avsnittet

Allt och inget

Äntligen! Hej maj!

1 maj, 2017

Ibland kan Göteborg göra mig galen. Som när det regnar för hundrade dagen i rad och det blåser från alla håll. Nåja, det känns ju i alla fall så ibland. Men när Göteborg visar sig från sin fina sida, då är det svårt att inte förlåta. Som idag, när jag steg upp tidigt och tog en morgonjogg vid vattnet då resten av stan (förutom vissa andra morgonpigga då) låg hemma och nyktrade till efter valborgsfirandet. Fint sätt att starta en bonussöndag på! Det borde oftare vara söndag på måndag.

Träningen i april

Och med det sagt; välkommen maj! En efterlängtad månad och den kunde inte ha börjat bättre. Morgonjogg och sedan häng i solen resten av dagen. En eller två svalkande fruktdrinkar slank ner också. Det finns hopp om sommar!

Så vi lägger april månad till handlingarna, och tittar tillbaka på hur träningen har gått. Vi behöver kanske inte gå in på detaljer, men kan i alla fall konstatera att april var årets hittills bästa träningsmånad! Såklart var det övervägande del löpning (vad annars?), men har faktiskt kommit igång med lite styrketräning också – sjukt nöjd med det! Och så persade jag ju på milen också, så kan inte vara missnöjd med träningen i april månad.

Träningen (och loppen) i maj

Tävlingssäsongen är ju redan igång och jag har hittills sprungit tre lopp i år, men det känns som att det är nu det börjar på riktigt. Maj är Göteborgsvarvetmånaden. Månaden som har känts såå långt bort så himla länge, den är här nu. Det är knappt tre veckor kvar till Göteborgsvarvet. Jag längtar och jag känner mig nog redo, men samtidigt inte. Det är så himla snart! Och då har jag inte ens gått in på det faktum att det bara är två veckor till Stockholm Marathon efter det… Men det är ju i juni, så vi släpper det lite va.

Jag är ju riktigt dålig på att träna efter en plan eller program, men det känns som att det funkar rätt bra ändå. Jag har liksom ett slags basupplägg som jag gärna följer, men är inte särskilt strikt… Det borde jag kanske vara om jag vill förbättra mina tider ännu mera och så där, men äsch… jag kör på. Det löser sig. Men okej, en liten plan framöver: nu släpper jag milen. Ska eventuellt springa Blodomloppet men jag tänker på längre distanser nu. Jag måste få till långpassen, där finns inga alternativ. Intervaller funkar uppenbarligen fint, så det fortsätter jag med. Fokus på långa intervaller då. Så, vad säger vi? Ett intervallpass i veckan, ett långpass och så ett par löppass till? Borde funka. Kanske lite styrka på det också ja… kanske. Världens mest välplanerade.

 

 

Löpning

Sentrumsløpet 2017

30 april, 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger ”Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med ”Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

%d bloggare gillar detta: