Browsing Category

Allt och inget

Allt och inget

Ny löpryggsäck och en insikt om konsumtion

17 april, 2017

Hej världen! Tänkte kika in för att berätta lite om min nya löpryggsäck som jag köpte häromsistens, och det ska jag, samtidigt som jag ska berätta att jag har reflekterat en hel del över mitt konsumtionsbeteende. 

Det fanns en tid för bara några år sedan då jag inte direkt kunde gå och köpa nya löparskor hipp som happ. Det var ju inte så att jag inte hade råd att äta eller bo, men jag kunde verkligen inte slösa pengar. Sedan hände saker som gjorde att jag plötsligt kunde börja spendera lite mer. Jag har ju verkligen inte pengar i överflöd, men hur jag spenderar mina pengar har ändrats en aning. Jag försöker väga mina ord när jag skriver detta, det är så himla svårt att förklara i skrift utan att låta helt dryg eller obrydd eller så där, så vi behöver inte gå in på detaljer, men kort sagt: jag konsumerar mer än jag behöver och jag behöver sluta med det.

Så, den här löpryggsäcken då. Jag klarade mig utan den i fyra hela år. Jag har kunnat springa regelbundet i fyra år utan att ha en ryggsäck specifik för ändamålet löpning. Ja, jag är skitnöjd med den här ryggsäcken. Den sitter som ett smäck, och den var inte särskilt dyr (499, som hittat om man jämför med andra!) och den är prick lagom stor för att få med allt det nödvändiga och kanske lite till. Den har en bra ficka längst fram där man kan lägga mobilen utan att vara rädd att den ska ramla ut – jag har hopptestat!

Hur mycket jag än gillar denna ryggsäck, hur praktisk den än är, så symboliserar den nu mitt komsumtionsbeteende. Jag går in på Stadium för att köpa ett par strumpor och kommer ut med två par strumpor, en sport-bh och en ryggsäck. Det är så jag gör, ska köpa en sak, köper tre. Bidrar till det konsumtionshetsande samhället, till dålig miljöpåverkan och riktigt kass privatekonomi.

Köpstopp!

Så nu jävlar är det dags. Måste bryta detta direkt och gör det med köpstopp. En månad. Start idag. Innebär inte att jag om en månad ska köra en galen dag på stan, utan förhoppningsvis har jag lärt mig att jag köper sjukt onödiga grejer. Jag behöver inga mer träningskläder, inga fler löparskor, ingen ryggsäck, inga vanliga kläder, inga vårskor, ingen vårjacka. Det skrämmer mig hur jag kan rättfärdiga varenda jäkla köp, det måste ju verkligen tyda på någonting. Förlåt om det här inlägget låter drygt, som att jag tycker synd om mig själv för att jag har råd att köpa saker, jag fattar att det kan låta så. Så är det inte. Köpstopp 30 dagar, och så förhoppningsvis ett lite sundare beteende gentemot konsumtion efter det.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Allt och inget

Dagens

13 april, 2017

löpning:

15 km på löpband. På löpband! Fattar ni? Alltså jag stod (eller ja, sprang) på det där löpbandet i typ 1 timme och 40 minuter. Trodde verkligen inte det var möjligt att göra det utan att dö av tristess. Men jag var sjukt inställd på att vara där länge, mental förberedelse ni vet. Och ärligt talat var det inte så himla jättetråkigt, hade jag inte haft en tid att passa hade jag nog kunnat köra några kilometer till.

möte:

Poddinspelning med @patrikrunner. Han startar en helt ny podd om löpning och jag fick äran att vara första gästen! Sjukt trevligt var det, det är ju alltid roligt att få prata om löpning med någon som inte drar en suck när man tar upp ämnet gång på gång. I slutet av april beräknas avsnittet vara redo för allmän lyssning. Jag kanske inte vågar lyssna på det själv, men ni får gärna göra det.

besvikelse:

Att gymmet inte öppnar förrän klockan 12 imorgon, bara för att det är långfredag. Jag som äntligen kommit in i morgonträningsrutinerna! Imorse t.ex. steg jag upp klockan 6, fastän jag var ledig från jobbet. Det var ju nästintill sjukligt beteende att göra det. Men då hann jag ju också springa 15 km innan poddinspelningen!

andra podd:

Maratonpodden, avsnittet med Anders Hansen, han som skrivit boken ”Hjärnstark”. Sjukt intressant avsnitt om hur hjärnan påverkas av rörelse. Väl värt en lyssning! Tror det börjar vara dags för mig att läsa den där boken nu också.

maraton:

Buffy the Vampire Slayer på Netflix. Lätt bästa serien någonsin. Efter Vänner möjligtvis. Och Dexter. Äsch, det finns för många bra serier! Annat bra att se på Netflix är annars dokumentären om sjuka loppet Barkley Marathons.

Premiär som poddgäst! 

Allt och inget

Äntligen påsklov!

12 april, 2017

Det finns gånger jag ogillar att vara ferieanställd (som när jag tänker att det hade varit schysst att ta ledigt och dra på en resa i september eller så), men det finns andra gånger jag älskar det, som när det är lov till exempel. Nu är vi lärare inte lediga alla lov och sällan hela lov heller, men lite tid för återhämtning blir det ju oavsett. Den här veckan har jag bara jobbat två dagar och nu ska jag vara ledig ända tills på tisdag! Känns ju rätt gött va!

Förra påsken var jag i New York. Sprang (vilse) i Central Park och åkte färja och shoppade träningskläder och gick på musikal och besökte Rockefeller Center och allt vad det var. Åh New York. Denna påsk blir det ingen sådan resa. Det blir faktiskt ingen resa alls. Istället stannar jag i Göteborg, umgås med vänner och tränar massa massor.

Träningen i påsk (och framöver)

Det finns ju faktiskt ingen anledning att inte träna skitmycket de kommande dagarna. En rejäl jäkla träningsvecka coming up, känner jag. Jag är i och för sig inte alls missnöjd med träningen den senaste tiden, men jag vill ändå steppa upp den litegrann nu. Chocka igång kroppen ordentligt. Nu är det väldigt mycket ta i trä över detta, men jag bytte allergimedicin häromdagen och tycker faktiskt att andningen har känts mycket bättre. Så under de närmsta dagarna ska jag nog våga mig på att testa att köra ett långpass utomhus. Vad är det värsta som kan hända? Att det inte går… men då vet jag ju.

Utöver löpningen så känner jag mig också rätt motiverad över det här med styrketräning nu. Det var ju ingen som pekade på mig eller skrattade åt mig när jag körde i gymmet igår (okej att det inte var så många där, men ändå) och det var faktiskt lite skönt att låta musklerna jobba på annat sätt än genom att springa. Och jag vill ju bygga en stark löparkropp nu inför sommarens utmaningar: starka ben, stark rygg, stark bål.

Allt och inget

Lördag i Skatås

9 april, 2017

 

Den här helgen inleddes ju med en sjukt tragisk fredag. Somnade fullkomligt rödgråten och under lördagen fortsatte ögonvittnesskildringar och annat att dyka upp i nyhetsflödena så visst hade man ju kunnat deppa ihop totalt under hela helgen. Tack och lov hade jag redan gjort en del planer, så jag fick möjlighet att tänka på annat också.

Jag och Emma hade bestämt att träffas i Skatås för att röra lite på oss och på köpet fick jag ju lite snajsiga bilder till bloggen (ni ser ju resultatet ovan, lyckat!). Det blev en riktig långpromenad på ett par timmar, sjukt trevligt! Emma är ju liksom jag löpcoach och just i startgroparna till en egen löpgrupp, också precis som jag, så vi hade såklart en del att avhandla. Dessutom driver vi båda blogg och hur ofta får man prata med någon om det? Någon som fattar grejen alltså? Och så ska vi båda också springa vårt första maraton i sommar. Ett par timmars promenad räckte knappt för att hinna avhandla allt, så det får vi nog göra om.

Ibland börjar jag reflektera lite över hur mitt liv har förändrats sedan jag började springa. Jamen förutom allt det självklara då som det där att jag mår fysiskt bättre än jag gjorde tidigare. Löpningen gjorde ju också att jag startade bloggen och instakontot och utan dem hade jag t.ex. gått miste om att lära känna en himla massa fint folk och jag hade missat en massa fina upplevelser också, som resan till Sälen, som löpcoachutbildningen och som projektet att starta löpgrupp. Alltså, sprungit hade jag kanske gjort även utan bloggen, men jag är så sjukt glad att jag startade den, för den har ju visat att löpning kan vara så mycket mer än att ta en runda runt kvarteret några gånger i veckan. Löpare är fanimej fint folk och jag är så glad att jag lärt känna en massa sådana de senaste åren. Så tack för det bloggen!

 

Allt och inget

Stockholm

8 april, 2017

Man kom ju av sig lite efter det fruktansvärda som hände i Stockholm. Även fast sådant händer hela tiden runtom i världen, så slår det ju lite hårdare i hjärtat när det är på hemmaplan. När man själv var på platsen bara en vecka tidigare. När man spenderat två av de senaste fyra helgerna i huvudstaden. När det är ens vänner som via facebook meddelar att de är okej. När nyheterna inte rapporterar om terrordåd någon annanstans, utan faktiskt här hos oss. Så att skriva om hur jag gick upp tidigt och morgontränade igår kändes plötsligt rätt trivialt och larvigt.

I Stockholm för några veckor sedan. 

Sådana här händelser gör en såklart rädd och skakad, och för varje gång det sker så blir det såklart lite värre. Även jag fattar ju att det är det som grejen med terrorism, att vi ska bli rädda. Men jag liksom många andra vägrar att ändra på någonting pga detta. Javisst, jag brukar ofta tänka när jag går in i Göteborgs stora köpcentrum Nordstan att någonting skulle kunna hända där. Och visst var det fler poliser än vanligt där idag när jag uträttade några ärenden i stan. Men visst kommer livet att rulla på som vanligt. Jag kommer fortsätta att springa de stora loppen trots bombningarna vid Boston Marathon. Och visst fan kommer jag snart att börja blogga om hur himla stolt jag är över mig själv som tog mig upp kl 5.30 för att hinna träna innan jobbet… Men inte riktigt än. Snart.

Stockholm <3 

Allt och inget

Några träningsrelaterade tankar som snurrar i mitt huvud idag

6 april, 2017

* Träningen so far denna vecka har inte gått min väg. En riktigt kass pollenrunda i måndags, en slags jobbkris i tisdags gjorde att jag köpte vaniljmunkar och Pepsi och kollade Netflix istället och igår var jag på AW och drack lite vin. Bra maratonträningsfokus här!

* Nästa vecka är det påsklov för eleverna, men ändå en del jobb för mig. Dock att det kommer bli en lugnare vecka (pga inga elever att ta hand om), och några lediga dagar så jag tror fasen jag kör träningsläger för mig själv då.

* Ikväll ska jag ge coren lite kärlek. Att träna core är bland det tråkigaste jag vet, men man kan ju inte bara träna löpning. Men imorgon är det fredag och det är min långpassdag så jag hoppas att allergitabletterna kan vara snälla mot mig så jag får till en fin runda imorgon.

* Tiden går fort som satan och om en månad har jag deadline för en massa material jag ska skapa till goteborg.com. Det ska bli jätteroligt, men jag måste verkligen ta tag i det nu, det kommer ta längre tid än jag tror.

* Att försöka mig på att starta löpgrupp är förmodligen bland det läskigaste jag har gjort. Alltså, för att jag tänker att ingen förmodligen vill gå med i den (självförtroendet på topp som ni märker!). Men jag har en löpcoachutbildning och jag är säker på att jag kör bra pass, så jag vet att jag har något att bidra med här. Däremot, att starta löpgrupp i Göteborg känns svårt, det finns redan så himla många aktörer här. Men folk är så himla bra på att följa sina drömmar, och det inspirerar mig och jag vill göra detsamma! Man måste våga för att vinna, och hade jag aldrig testat hade jag aldrig vetat hur det hade kunnat gå! Nu hoppas jag såklart att det trillar in några fler anmälningar, så att det hela blir av. Det hade varit så himla roligt! Läs mer om löpgruppen här.

Allt och inget

Måndagschock eller pollenchock?

4 april, 2017

Vi är många som har längtat efter den här årstiden, inklusive jag själv. Tanken på att få lite sol i ansiktet och slippa tänka så mycket vad man ska ha på sig när man drar ut och springer (bara att ta på sig ett par shorts och ett linne) gör en ju ganska glad. Det man förtränger litegrann är ju dock att årets värsta för oss löpare också kommer på köpet… Pollen! Här i Göteborg känner jag redan av pollen och har gjort det ett par veckor. Jamen jävlar vad jag ogillar detta. Såklart framförallt sedan jag blev löpare. Man blir trött och tung och glömmer man bort tabletterna kliar det i ögon och rinner från näsan och allt vad det är. Samtidigt som det är så gött ute att man inte vill annat än ut dit och springa.

Igår satt jag på jobbet hela dagen och var sjukt pepp på att ge mig ut och springa. Så när jag väl hade cyklat hem var jag såklart fullständigt slut, och suget helt borta, men jag tänkte att om jag bara gav mig ut skulle det säkert ge med sig. Det brukar ju vara så. Sprang ett par kilometer och det gick tungt. Andningen gick inte att få till. Sprang tre kilometer till med riktigt tung andning och ungefär lika tunga ben. Ingen bra löprunda och bara hälften så lång som jag hade hoppats.

Om det berodde på pollen eller om det bara var helt vanlig måndagströtthet, vem vet? Men min gissning är att det var en kombination av båda… Goddammit pollen, varför förstör du våren på det här viset? Nåväl, nu hoppas jag att det blir riktigt varmt och soligt och att allt slår ut snabbt, så att jag kan gå vidare med livet och njuta av löpningen igen. Tills dess? Jag vet inte? Löpband? Snörvel och snyft.

Allt och inget

Rätt in i helgen bara!

29 mars, 2017

Det är sjukt hur kroppen och huvudet anpassar sig ändå. Som när man ska ha semester till exempel: känner man då inte varje gång att man verkligen inte hade kunnat jobba en enda dag till? En vanlig survecka i februari kan gå hur snabbt som helst eftersom man vet att man är inne i en period med bara jobb, medan en kort arbetsvecka känns som en evighet när man vet att en långhelg hägrar. Lite så har känslan varit denna vecka. Tre ynka arbetsdagar borde man ju klara utan större problem, men denna vecka har varit sååå lång. Jaja, det blev ju en lång utläggning om ingenting. Det jag skulle komma fram till var: nu har jag semester! Ja, två dagar i alla fall.

Anledningen till att jag har lyckats deala till mig två lediga dagar är att jag imorgon åker till Stockholm (igen!), och denna gång för att gå en löpcoachutbildning hos Urban Tribes. Utbildningen pågår fre-lör, och jag åker upp redan imorgon bitti och då kommer det framförallt bli mycket häng med Mari, Emma och Mikaela som också ska gå kursen.

Så… om allt går vägen kan jag på lördag benämna mig själv som löpcoach. Det känns ju lite roligt! (Även om mina elever tittade lite snett och funderande på mig när jag berättade det… Vem springer frivilligt liksom?)

Allt och inget

Skrattmeditation

27 mars, 2017

Förra helgen gjorde jag någonting av det märkligaste jag har gjort, vilket kanske säger mer om mitt liv än om något annat, men ändå… Jag var på skrattmeditation! 

Vi var några timmar in i vår kickoff med Asics Frontrunner när vi alltså plötsligt skulle testa skrattmeditation. Man har ju hört att det finns sådant, men det är ju inte direkt någonting som jag någonsin har funderat att gå på. Det känns bara verkligen inte som min grej… Jag tror faktiskt inte att det var någon av oss som hade testat detta förut, så det var lite svårt att veta vad man skulle förvänta sig. Jag var rätt pepp dock, vad kan inte vara roligt med att skratta i en timme?

Så vi ställde upp oss och inväntade skratten. Instruktören (eller vad kallar man egentligen en skrattmeditationsledare?) berättade om varför det är bra att skratta, om hur lite en vuxen skrattar jämfört med barn, och att vi faktiskt borde ställa oss framför spegeln varje morgon och skratta åt oss själva en stund.

Skrattade gjorde vi. Och betedde oss. Jag brukar inte riktigt bete mig på det sättet, hålla på och spexa så där, men när alla andra leker apor, så varför inte liksom…? Vi var apor, ormar, lejon och dylikt. Vi pekade och skrattade åt varandra, vi pekade och skrattade åt oss själva. Det hela avslutades med att vi alla låg på golvet med order om att bara skratta. Skratta bara. Gör man sånt!? Jomen allvarligt, det var rätt roligt. En upplevelse om inte annat, jag skrattade konstant. Och det var ju en bra teambuildinggrej; när man har betett sig som apor inför varandra har man liksom brutit isen en gång för alla.

Och minns jag inte helt fel så tror jag att jag hade en gnutta träningsvärk dagen efter, skratt är ju som bekant bra träning för bålen. Ho ho ha ha ha.

Allt och inget

Mitt älskade Instagram

23 mars, 2017

Att komma över en 1000-gräns med följare på Instagram är rätt sjukt. Nu har det ju inte hänt jättemånga gånger, men tre gånger i alla fall och det känns ju helt galet att 3000 personer frivilligt tittar på mitt svettiga ansikte ibland flera gånger om dagen, haha.

Jag startade min blogg för snart fyra år sedan. När jag började träna. Så började jag ju såklart lägga upp bilder på instagram också efter ett tag, men läste någonstans att det var det värsta folk visste… Träningsbilder i sociala medier alltså. Så jag bestämde mig för att skona mina stackars vänner och släktingar från det och startade ett träningskonto istället. Kändes helt larvigt. Ett instakonto för träningsbilder! Vad skämmigt!

Jag älskar träningsinstagram. Älskar att scrolla igenom olika löprelaterade hashtags. Får så sjukt mycket inspiration därifrån. Känns det jobbigt att dra ut och springa är det bara att öppna instagram så kommer suget tillbaka. Särskilt nu när det börjar bli vår och soligt, löppeppen där är helt enorm.

Är otroligt tacksam över alla mina följare, de har seriöst betytt skitmycket för min löpning. Mycket mer än jag trodde var möjligt när jag lite skamfullt sa till folk att jag startat ett instakonto för bara träningsbilder… För att inte tala om alla fina vänner jag lärt känna genom bloggen och instagram. Folk som säger att man är för mycket på nätet kan inte ha hittat det fina i det!

Om du inte följer mig på Instagram, så är du absolut välkommen att göra det. Jag skuttar alltid ett glädjeskutt (åtminstone inombords) varje gång det dyker upp någon ny. Heter såklart @traningsblogga även där.

Foto: Luca Mara

Allt och inget

Löpning som blev någon slags stillsam reflektion istället

21 mars, 2017

I fredags när jag kom fram till Hasseludden (där Yasuragi Spa ligger) bestämde jag mig för att det var rimligt att ta en liten löprunda. Jag gick ner till receptionen och frågade om det fanns någon bra slinga. Killen i receptionen visade vart jag kunde bege mig. Stort plus till alla hotell som har bra koll på sådant!

Men ni som känner mig vet att det inte egentligen är någon idé att förklara för mig var jag ska springa, jag kommer att springa vilse ändå. Mitt lokalsinne är ju inte direkt det bästa. Nåja, jag kanske inte hittade den perfekta slingan men jag rörde mig i fina omgivningar ändå.

När jag hade sprungit en liten bit, alltså verkligen en liten bit, kanske två kilometer, då var jag redan tillbaka på spa-området. Jag tänkte att jag väl lika gärna kunde snurra ihop några kilometer där ändå och började lunka uppför en backe. När jag kom fram till toppen av backen visade det sig att jag hade lyckats hamna i Vandringens och stillhetens trädgård och då kändes det plötsligt väldigt svårt att springa längre.

Där och då embrejsade jag stillhetskonceptet, det var som att Yasuragi inte riktigt ville att jag skulle få till ett ordentligt träningspass. Det gjorde mig inte så mycket, jag var ganska slut i kroppen ändå och kanske var det lite stillhet jag behövde. Och så var jag helt ensam också, vilka andra spagäster väljer att befinna sig utomhus i skymningen i ganska kallt väder? De låg uppe och gottade sig i de varma baden… Men det gjorde inte mig någonting ju. Underbart att få vara helt själv ibland ju. Och sedan satt bad och middag på hotellet som en smäck. Även fast jag inte hade fått svettas en enda droppe… Men så blir det ibland.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
%d bloggare gillar detta: