Browsing Category

I huvudet

I huvudet

Som en serie med sju säsonger

4 februari, 2017

Min blogg är som en tv-serie med sju säsonger. Första säsongen är lite knagglig (lär mig att skriva ordentligt och så vidare). Under mittensäsongerna är den bra, jag lyckas producera rätt bra text och bilder med kontinuerliga uppdateringar. Sedan blir det lite knaggligt igen, det är svårt att hitta nya vinklar och storylinesen känns gjorda eller futtiga och man börjar undra om serien inte skulle ha avrundat vid sjätte säsongen så man skulle få minnas den som en bra serie. Är jag inne på min sjunde säsong?

DSC09552 2

I huvudet

Livet er nå

11 januari, 2017

Nej, nu får det väl vara nog med detta vältrande i ångest och tycka-synd-om-mig-själv och jävla januari och alla som är så jävla pepp. Vad är de pepp på? Regn och grått och mörker och brutna nyårslöften?

Detta år har inte börjat så bra för min del. Jag har varit nere och krisat och inte sovit och inte orkat träna. Jag har mina träningmål för året och jag ÄR verkligen skitpepp på dem, men jag har för det inte förmått mig att ta tag i träningen när jag varit så trött, och verkligen inte haft någon lust alls. Jag har varit lite irriterad och undrat varför alla verkar tycka att det är så himla gött med ett nytt år. Vad är det för gött med januari? Ge mig mars, eller möjligtvis april nu tack.

Men jag ska sluta tycka synd om mig själv. Det är inte så jävla synd om mig. Det är jag som äger min vardag (ja och helgerna och semestrarna också) och som vi vet, vi som sett Skam: Livet er nå. Jag hade ett bra möte idag också, där jag fick prata lite löpning. Det triggade igång någonting i mig.

Ikväll blir det ingen löpning, i vart fall inte utomhus ty idag blåser det storm (ish) och regnar och snöar åt alla håll. Däremot blir det en tur till gymmet, för nu kan jag inte deppa ihop så här längre. Måste ta tag i saker och ting. Livet er nå. Lätt mitt nya motto.

DSC09276

I huvudet

Tiden med Löparakademin är slut nu

27 november, 2016

Så var tioveckorsprogrammet med Löparakademin officiellt slut. Ja, vi har ju inte tränat ihop på flera veckor och loppet har vi sprungit, men ikväll hade vi avslutningsmiddag och sedan tog det slut på riktigt. Det var så himla trevligt att träffa ungdomarna och övriga ledare igen och maten på Piccola Italia var riktigt god (kan rekommendera den restaurangen om du är i Göteborg).

Jag har ju skrivit en hel del om Löparakademin här i bloggen, den var ju en del av mitt liv flera gånger i veckan under hösten. Men jag får lov att säga det igen: jag rekommenderar verkligen detta till alla som vill engagera sig för ungdomar. Löparakademin har program i Stockholm, Malmö, Göteborg, Jönköping, Uppsala och Västerås.

För egen del har LA gett mig mycket. Dels har det gett mig ett större sug på att ta steget och utbilda mig till löpcoach på riktigt. Men framförallt har det varit fantastiskt att lära känna dessa ungdomar och övriga ledare. Det har varit en påminnelse om att det kräver en del jobb att kunna springa 10 km om man inte har tränat löpning. Och jag har fått se en sån jäkla kämparanda och jag är så sjukt stolt över alla som har deltagit på ett eller annat sätt.

la

 

I huvudet

Stressa ner och börja träna

24 november, 2016

Stressen börjar sakta rinna av mig… Hoppas jag.

Nu har jag kommit över mitt jätteberg, min galet stressiga period. Jag vet inte varför det blev som det blev, det var bollar i luften prick överallt och utöver det lektioner att planera, uppsatser att bedöma, utvecklingssamtal att genomföra. I mitt yrke är det så, galna perioder med extra mycket jobb. Men just den här gången höll den i sig så länge, så jag undrar vad det var som gick tokigt.

Men jag släpper det nu. 

För första veckan på länge känner jag nu att jag kan andas. Återhämta mig. Jag kan göra ett bra jobb, hinna med allt jag vill. Jag vet vad jag ska göra och jag har läget under kontroll. Samtidigt går jag runt med någon gnagande känsla att jag har missat något, att det kommer ligga något sjukt jobbigt i inkorgen om jag öppnar mailen. Det är uppenbarligen svårt att hitta lugnet igen.

img_2644

Träningen har legat på is

Under denna period har träningen fått stryka på foten lite. Till en början någonting som jag tyckte var otroligt jobbigt, men som då blev en stressfaktor och det var verkligen det sista jag behövde. Därför släppte jag alla krav på att träna. Någon löprunda har det blivit, men absolut inte någonting märkvärdigt. Och jag behövde få känna att det var okej att välja att ta en lugn kväll framför en tv-serie eller lyssnandes på någon bra skiva.

Men nu vill jag komma igång med träningen igen. Nu när jag kan andas igen är det dags. Om en månad springer jag ”Julmilen” med jobbet och då vill man ju vara i relativt god form. Sedan är det hips vips nytt år och då skall ju Göteborgsvarvet springas igen, och ett 27 km långt lopp i fjällen. Man kan ju inte ligga på latsidan direkt.

Men arbetsdagarna är fortfarande långa, och mörkret och det allt det gråa hänger över en hela tiden. Jag behöver helt enkelt en plan… Idag testar jag att lägga fram träningskläderna i hallen innan jag åker till jobbet, så chansen att jag byter om så fort jag kommer hem i eftermiddag blir lite större. Wish me luck.

DCIM100GOPROG0201072.JPG

I huvudet

I’m back, baby!

22 november, 2016

Det blev en liten detour kan man säga. Någon slags livskris. Byta blogg, skriva om annat än träning. Kändes fel i magen varje gång jag skrev ett inlägg. Jag vill nog inte blogga under eget namn. Jag vill spara mitt namn till annat. Jag kan inte ens förklara i ord hur jag tänker där, men jag tror att det är lite så här: eftersom mitt karriärfokus inte är bloggen känns det fel att använda mitt namn till den. Jag vill nog hellre att mitt namn förknippas med tjaaa… jag vet inte. Skolutveckling. Eller grammatikfilmer på youtube. Jag vill nog att min blogg ska vara något annat.

Jag ber om ursäkt för förvirringen. Men om man inte testar vet man inte. Det är ju så, va?
Nu vet jag ju att det är här jag hör hemma.

Puss och välkomna tillbaka.

dsc09581

I huvudet

Slutmål och delmål

9 oktober, 2016

Att vara en del av tioveckorsprogrammet med Löparakademin innebär inte att bara springa. En stor del av programmet handlar också om att prata om mål och framtid, och det gör vi framförallt varannan söndag när vi har workshop ihop. Idag hade vi vår tredje workshop och på agendan stod att prata om att bryta ner sina stora slutmål till mindre delmål. När jag planerade lite inför workshopen gick det upp för mig att en stor del av mitt liv nog funkar så, att jag har något slags mål och sedan betar jag av delmålen tills jag har kommit fram. Även om jag inte specifikt skriver ner alla mina mål, så funkar jag nog lite så både med jobb och annat.

Som ett exempel på att målen (eller ja, framförallt delmålen) inte behöver vara så himla stora (utan snarare tvärtom) tog jag mina förberedelser inför halvmaran i fjällen. Jag anmälde mig utan att överhuvudtaget ha sprungit trail… Typ i alla fall. Bara för att komma igång minns jag hur jag skrev ner ett par mål en vecka, som innebar ungefär:

Denna vecka måste jag:
1. Gå till en sportbutik och köpa ett par trailskor.
2. Anmäla mig till löpargruppen Team Nordic Trail så jag tar mig ut och springer trail någon gång. 

Superenkla och snabbt fixade delmål ju, men ibland kan sådant sitta så långt inne att en bara måste skriva ner det så att det blir gjort. Och sedan var det ju himla gott att kunna bocka av hela två delmål och äntligen känna att jag var igång med förberedelserna för fjälläventyret.

Jag blev helt inspirerad av workshopen idag (ja, det kan man uppenbarligen bli även som ledare) och började fundera lite på bloggen när jag kom hem... Nuförtiden får jag ibland nästan ångest när jag tänker på den. Dels är jag tillbaka i de där banorna med att byta adress (ni kanske kommer ihåg att jag köpte ny domän men höll mig kvar här ändå), bara för att känna att det är okej att skriva om annat än träning när just träningsbiten inte känns så himla inspirerande. Jag känner också just nu att bloggen går på sparlåga, och inläggen jag klämmer ut saknar substans, det känns så himla tafatt alltihop. Jag vet inte vad slutmålet ska bli, men jag känner att ett delmål formas i alla fall… Jag vill först och främst komma tillbaka till att blogga minst en gång om dagen. Det är mitt första delmål. När det har gått några dagar mellan inläggen känner jag alltid att tröskeln för att skriva något är mycket högre, så den känslan vill jag gärna försöka undvika…

img_0002

 

I huvudet

Livet idag

5 oktober, 2016

Denna vecka är det lite halvmycket, om man säger så. Men man vill ju inte vara helt blogginläggslös, så jag ger er senaste tiden och senaste tidens tankar i punktform:

* Fick lov att hoppa över veckans tema hos Bloggar om hälsa. Skyller på tidsbrist, men kanske är det snarare för att jag aldrig är offline. Typ. Men läs vad mina bloggkollegor skriver om det istället, t.ex. min namne.

* Jag har som jag nämnde sagt upp mitt medlemsskap på SATS. Kändes helt vemodigt, men nu har jag i alla fall slagit till och skaffat mig träningskort hos Nordic Wellness istället. Nu ska jag bara ta mig dit och träna också… Alltid lite jobbigt med nytt gym, tycker jag, men det ska säkert gå bra.

nordic

* I typ två år har jag sprungit i Adidas Ultra Boost, men har fått för mig att de är helt tunga och vill testa annat. Därför har jag sprungit i ett par Salming Race ett par gånger nu. De är i princip inte dämpade någonting, och jag fick vääärldens träningsvärk efter att ha sprungit i dem. Antar att det är normalt eftersom löpsteget förändras lite? Eller nåt?

skor

* I veckan är det Gymnasiemässan här i Göteborg. Avundas inte alla som går i årskurs 9 och ska välja gymnasieskola – det finns ju hur många som helst! Däremot tycker jag att det är skitroligt att stå på mässan och svara på frågor om vår skola.

* Ikväll är det träning med Löparakademin igen. Vi ska köra någon slags hinderbana idag har vi tänkt. Rätt pepp på det!

* Är också rätt pepp på att mina föräldrar kommer till Göteborg imorgon.

* Jag jobbar ju på att bli bättre på att laga ordentlig mat, och tycker faktiskt att jag har lyckats rätt bra med det! Har inte ätit lunch ute på ett par veckor nu för att jag alltid har god och nyttig matlåda hemma. Igår lagade jag en supergod linssoppa, men det hela blev tyvärr en rätt traumatisk upplevelse eftersom jag på köpet brände två fingrar och vred mig i smärta och självömkan hela kvällen. Men god var den ju, soppan.

linssoppa

I huvudet Löpning

Jag stängde av huvudet och sprang istället

2 oktober, 2016

Det var som att någonting slog till mig rätt i magen tidigare idag, precis efter jag hade skrivit ett blogginlägg om att detta nog skulle bli en fin dag. En ångestklump som fick mig att vika mig dubbel. Jag vet inte vad det var, men allt kom på en och samma gång. Känslor som hemlängtan, beslutsångest, ensamhet, otillräcklighet. Från eufori igår till totalt mörker idag. Jag försökte lindra känslan genom att dra täcket över mig och se några avsnitt av Dexter. Det hjälpte inte. Men det finns en sak som alltid är bra när jag behöver rensa huvudet: löpning.

img_0855

Den är en fantastisk form av gratisterapi, löpningen. Idag var det jättesvårt för mig att ta mig ut, det tog lång tid att ta mig från sängen till garderoben och från garderoben till att faktiskt kliva över tröskeln och ge mig ut. Jag ska bara, jag ska bara, jag ska bara… Ett tag var jag till och med irriterad över att det var så fint väder och jag var tvungen att springa i t-shirt (ska jag aldrig få börja använda vindjackor och buff?!) och solen i ögonen störde mig så galet många gånger under turen.

Men i slutändan blev det bra. Man ska inte klaga över höstsol, snart kommer man ju att leva utan sol så länge att man kommer börja krevera. Det känns galet att det är 2 oktober och man fortfarande svettas halvt ihjäl när man springer i t-shirt.

Jag sprang till Skatås och direkt hem igen. Det blev ganska precis 5 km. Det kändes lagom idag. Drack trots allt en del vin igår och var inte direkt upplagd för något långpass… Under mina 5 km hann jag inte direkt bearbeta mina tankar, men det var skönt att koppla bort alla jobbiga känslor och bara vara en stund, lyssna på en ljudbok och låta kroppen få jobba mer än huvudet. Svetten lackade och när jag kom hem igen mådde jag lite bättre. En klassisk släng av ”igår var allt så jävla bra och därför är en sursöndag bara en jäkla sursöndag”. Imorgon är livet som vanligt igen.

img_0861

I huvudet

Hälsofrämjande eftermiddag

13 september, 2016

Idag var sista lektionen i spanska iställd, pga att eleverna skulle göra en annan grej. Ett ypperligt tillfälle för att jobba ikapp eller kanske åka och träna, tänker ni? Nej, så tänker inte jag. Här skulle minsann passas på att för en gångs skull kunna åka hem tidigare och vara busy busy doing nothing at all, ni vet. Lämna jobbet klockan 14, gå raka vägen till tvättstugan för att avboka det slitgörat och istället bara dra igång Netflix och se på avsnitt efter avsnitt av Dexter. Förmodligen det mest hälsofrämjande jag gjort på ett bra tag.

Ärligt hörni, jag förstår inte hur föräldrar gör det. Har heltidsjobb och tar hand om sin familj. När sover ni? När tränar ni? När vilar ni? När kollar ni Dexter? Jag sover skitlite om nätterna för att jag har så svårt att varva ner på kvällarna, men jag gissar att folk som har barn sover ännu mindre och ändå orkar med livet. Nej, jag förstår det inte. Måste för övrigt försöka skaffa mig bättre kvällsrutiner – det funkar liksom inte att vara uppe till jättesent för att sedan bryta ihop varje gång väckaren ringer och känna att livet vore omöjligt om det inte fanns kaffe.

denna

För att liva upp ett ganska trött inlägg, här har ni en bild från en solnedgång i Luleå i somras. Älskar den bilden och den staden så himla mycket ändå. 

 

 

I huvudet

Bloggen har betytt allt för min träning

8 september, 2016

Jag fick ett uppdrag i veckan. Genom BoH:s veckotema. Den här veckan fyller nämligen vårt fina nätverk ett år (grattis oss!) och vi firar genom att skriva om vad bloggen egentligen betytt för vår träning. Alla inlägg på temat dyker upp på hemsidan på söndag, men redan nu tycker jag du ska kika in hos Erika som har bloggat i hela tio år – där ligger man i lä!

Så var bloggen betytt för min träning? Det korta svaret: allt. 

Jag började träna för lite drygt tre år sedan. Beroende på hur man ser på saken. För jag började väl träna för typ 15 år sedan. Och för 12 år sedan. För nio år sedan. För fem år sedan. Och för tre år sedan. Sådan har jag varit. Börjat och sedan slutat ganska direkt igen. Sådant såg mitt tränande liv ut (i vuxen ålder då, som barn/ungdom tränade jag regelbundet fotboll). Jag kunde för allt i världen inte komma in i träningen ordentligt. Jag körde på, tyckte det var skitroligt i en månad eller två och sedan klingade det ut… Jag köpte träningskort som låg oanvända.

DCIM136GOPRO

Det var inte alls för tre år sedan som jag tog min första löprunda. Jag har gjort flera försök innan det. Utan vidare resultat, som ni förstår. Men för tre år sedan gjorde jag en sak liiiite annorlunda. Jag började dokumentera min träning och efter ett par månader startade jag en blogg. Jag satsade aldrig på att den skulle bli läst av många, men jag behövde skriva av mig om mina pass, dela med mig, ha ett ställe där jag kunde se min egen utveckling. Sedan började folk läsa, och det blev ännu härligare att få skriva om träningen, för folk ville ju läsa om det och de började skriva kommentarer. Jag började älska att skriva mer och mer, och när man har träningsblogg måste man fasen träna, för vad ska man annars skriva om?

squatspring

Det är många gånger som jag har tagit mig ut på löprundor tack vare bloggen. Jag har varit skrivsugen och därför sprungit. Jag har velat rapportera om ett pass till mina läsare. Jag har förmodligen anmält mig till något lopp för att ha något kul att blogga om. Så medan kärleken till bloggen växte, då växte även kärleken till träningen. Där snackar vi win-win.

Jag tror helt seriöst att jag inte hade blivit en sådan här tränande slags människa om det inte hade varit för bloggen, och då framförallt för alla er som läser den. Vetskapen om att ni har suttit där och läst mina ord har gjort att jag tagit mig iväg även när det känts jobbigt. Förmodligen har jag nu lärt mig att älska löpningen så pass mycket att jag skulle fortsätta även om bloggen gick i dvala, men en sak är säker och det är att om den inte hade varit med i uppstarten av min löparresa, då hade löparresan blivit ganska kortvarig.

Tack för att ni läser. Jag blir så innerligt glad varje gång appen visar att det kommit en ny kommentar. Utan er hade jag förmodligen inte varit en löpare idag. 

gbgvarvet

I huvudet

När drömmar inte känns så orimliga längre

5 september, 2016

I november förra året körde jag ett veckotema i bloggen som handlade om nybörjarlöpning. Från en nybörjarlöpares perspektiv, för jag ser jag mig nog fortfarande som en sådan. Den sista delen handlade om att sätta mål och att våga drömma, och att det var någonting jag fått av löpningen. Att skaffa sig nya drömmar fastän man är vuxen. Att drömma om att springa i fjällen, att springa en mara någon gång. Så orimligt men ändå så logiskt. För drygt tre år sedan var jag jublande glad över att lyckas springa tre kilometer och idag är jublande glad över att ha lyckats springa ett halvmaraton i fjällen, något som för övrigt kändes som en helt orimlig tanke för bara ett år sedan. Saker och ting förändras och det som kändes orimligt för inte så längesen börjar kännas mer och mer rimligt.

När vi satt på lägenhetshotellet i Sälen för drygt en vecka sedan, slurpandes på ett glas champagne och alla var nöjda och glada över att precis ha klarat av det där som ändå kändes så svårt innan, när vi fortfarande satt i våra löparkläder och stank svett och lera – där och då tänkte vi inte på att det hade varit jobbigt, eller att man behövde en dusch eller mat eller att man aldrig ville springa igen. Där och då tänkte vi ”Jaha, vad ska nästa mål bli? Vilket blir nästa drömlopp?”. Är det inte häftigt ändå? Man tar ut sig totalt, trampar snett och får ont i fötterna förmodligen tusen gånger, det brinner i vaderna av uppförsbackarna och svider i knäna av nedförsbackarna… och det enda man kan tänka på är att man vill göra det igen?

Jag lyckades hålla mig från att i löphöghetens rus anmäla mig till något lopp, men lovade dyrt och heligt att jag minsann ska åka till Åre nästa sommar och springa Salomon 27K. 27 kilometer, 1150 höjdmeter. Absolut. Hur svårt kan det vara? Jag tror att vi bestämde det en timme efter målgång, och innerst inne trodde jag nog att jag skulle ångra mig, att det var dagens runners high som gjorde att jag så gärna ville göra det, men nu har det gått mer än en vecka och jag är fortfarande fast besluten att anmäla mig. Det orimliga i det känns så himla rimligt nu! Herregud, för bara några månader sedan var jag nervös över att springa 10 km och typ 100 (!!) höjdmeter. Nu längtar jag till nästa sommar, nästa utmaning, nästa lopp. Längtar efter att börja backträna för att klara av att springa i Åre. Vem har jag blivit, egentligen?

salen5

Foto: camillatranar.com

%d bloggare gillar detta: