Browsing Category

Löpning

Löpning Resa

Första morgonjoggen (någonsin) i Fuengirola

15 juni, 2017

Det är ju en ganska larvig sak att ha ångest för, och ångest är kanske att ta i med ordvalet, men ändå: tänk alla resor man gjorde under åren man inte var löpare och hur många underbara löprundor man gick miste om då? För visst, det är trevligt att springa hemma också, men det är lite extra nice när man har miljöombyte och får springa på andra platser och se staden springandes. När jag var barn var vi i Fuengirola ganska många somrar, och nu är jag här på en blixtvisit några dagar igen. Att inte starta första dagen med en morgonjogg, det vore ju något slags tjänstefel.

Klockan åtta imorse var jag utanför dörren. Jag var trött efter gårdagens resa och några glas sangría på det, men ska man springa i Spanien på sommaren får man ändå vara ute i god tid. Det var redan då ganska varmt och det är ju inte direkt så att den svenska våren har gjort att man vant sig vid värme, men som sagt: morgonjogg var givet.

Det var en del motionärer och spanska damer ute längs strandpromenaden och solstolsuthyrarkillarna höll på att ställa i ordning på stranden. Utöver det var det lugnt och skönt och en perfekt start på dagen förstås. För sådana morgnar är det faktiskt värt att ställa väckaren, även på semestern. Under de resor jag har gjort under min korta tid som löpare har jag såklart alltid tagit åtminstone några morgonjoggar, och de turerna etsar sig fast bra mycket bättre i minnet än rundorna hemma i Göteborg.

Löpning

Neusser Sommernachtslauf – racerapport

14 juni, 2017

Helgen som gick spenderade jag i Tyskland då det var dags för tidernas allra första internationella ASICS FrontRunner-möte. Jag känner mig verkligen så lyckligt lottad som fick vara med om det (och mer om det kan du läsa i ASICS-bloggen). Som en liten bonus under helgen var det lopp i Neuss där vi befann oss, så cirka 150 Frontrunners från hela Europa tågade tillsammans genom stan för att springa lopp. Att få vara en del av ett sådant lag, det är kärlek det! Eftersom jag sprang maraton helgen innan hade jag valt att nöja mig med att springa 5 km, just in case, hade ju ingen aning om huruvida kroppen skulle känna sig återhämtad redan.

5 km-lopp är ingenting jag vanligtvis sysslar med. 5 km är så sjukt jobbigt! Det är liksom lite för kort för att springa lugnt emellanåt, men så himla långt för att maxa hela vägen. Men maxar gör man ändå, och herregud vad jobbigt det är.

Neuss är inte en stor stad och loppet gick runt runt runt på en bit som var dryga 1,1 km. Otroligt åskådarvänligt och med tanke på att jag hade alla Frontrunners som senare skulle springa 10 km som publik så var det faktiskt väldigt trevligt att springa runt, runt, runt. För energin och peppen man fick när man sprang förbi hela det gänget – alltså det går inte ens att beskriva. Gåshud!

Vi var ett gäng Frontrunners som skulle springa 5 km och vi laddade såklart tillsammans vid starten. Jag och en tjej från svenska laget stod bredvid varandra och när startskottet gick hamnade vi i ett tempo som kändes rätt bra för oss båda. Vi sprang ihop hela loppet, och det var första gången jag sprang tillsammans med någon ett helt lopp. Annars brukar jag liksom stänga in mig i min egen bubbla, men den här gången var det så himla bra att ha någon att kämpa tillsammans med. Vi gick ut i ungefär 5-tempo och det är ju snabbt för mig. Jag svor ganska mycket men bästa Matilda drog och peppade mig hela vägen.

Foto: Joerg Schueler

Vi vinkade till våra lagkamrater som hejade på oss och trots att det var så himla, himla jobbigt att springa så var det samtidigt så otroligt roligt. Överlag var det en riktigt bra publik på plats och det gav så mycket energi. Trots att jag ville ge upp så många gånger och bara gå istället så lyckades vi hålla ett rätt snabbt tempo och spurtade över mållinjen med ett nytt 5 km-personbästa! Tiden blev 25:21 och jag är sjukt nöjd med den. Visst, hade ju kunnat skippa att gå lite vid en vätskekontroll och på så sätt kanske kunnat komma under 25 minuter, men det var faktiskt väldigt tungt och med tanke på att jag tränat för långlopp och inte direkt snabbhet så är jag sjukt nöjd. Och tider är ju som vi vet inte det viktigaste här i livet. Löparglädje är nummer ett!

Löpning

Tre dagar efter Stockholm marathon (och dags att gå vidare?)

6 juni, 2017

Foto: Luca Mara

Nu är det tre dagar sedan jag sprang ett maraton (fattar det fortfarande inte) och idag har jag tränat igen. Jag är helt fascinerad över hur snabbt min kropp har återhämtat sig, och att jag överhuvudtaget inte har haft ont någonstans. Alltså visst var jag lite stel ett par dagar, men det var ju bara lite träningsvärk. Första gången jag sprang Göteborgsvarvet kunde jag inte gå på flera dagar och jag hade så satans ont i knäna. Och nu, efter 42 km på asfalt känner jag ingenting. Tack för det kroppen, fortsätt gärna så.

Jag tänker snart sluta tjata om maran i bloggen och på instagram, men först ska jag bjussa på några grejer som inte riktigt fick plats i min jättelånga racerapport, men som ändå känns oerhört viktiga att förmedla. Så, lite smått och gott och blandat.

* Vi hade en makalös fotograf med oss under en stor del av helgen, Luca Mara som bl.a. fotar för Runner’s World. Igår fick jag ett gäng bilder och har tittat på dem många gånger. Lyx att ha ett sådant proffs med sig som lyckades fånga så många känslor under helgen. Alla bilder i detta inlägg har han fotat, så himla himla duktig va!

* Löpning är ju minst sagt lite av en ensamsport, och det är något jag gillar med löpningen. Men att ladda upp tillsammans med ett lag (ASICS FrontRunner) gjorde min maradebut extra underbar. Det är verkligen ett helt makalöst härligt gäng det där. Allt från att tillsammans gå och hämta ut nummerlapparna, till att äta uppladdningspastan, och surra och skratta tillsammans innan loppet (och sedan såklart prata om det efteråt). Den här helgen var den bästa på väldigt, väldigt länge.

* Jag var väldigt nervös över hur min kropp skulle hantera distansen, eftersom jag aldrig hade testat på den tidigare. Därför tog jag med mig en del energi i form av gels och fruktpuré och salta katter. Dock bjöd Stockholm marathon på bra grejer längs vägen och jag behövde inte använda nästan något av det jag hade tagit med. Riktigt bra där! Saltgurkan var dock vidrig, men jag tvingade i mig litegrann ändå. Viktigt med salt och så där ju.

* Jag hade väldigt, väldigt ont ungefär hela den sista milen (förutom sista kilometern då jag bara var helt löphög). Det sjuka i det hela är att jag inte minns det. Hur jag än försöker så kan jag inte komma ihåg hur ont det gjorde. Jag antar att det är därför folk utsätter sig för sådant gång på gång, för skulle man minnas skulle man väl inte göra det… ?

* Publiken i Stockholm var underbar.

* Det värsta under hela loppet var efteråt: att gå från Stadion till Östermalms IP för att hämta kläderna jag lämnat in och efter det sedan gå tillbaka igen för att ta sig till tunnelbanestationen med världens längsta köer. Alltså, DET var vidrigt.

* Hotellet hade uppgraderat mitt rum och plötsligt hade jag ett badkar. Nu inser jag att jag aldrig mer kommer kunna springa så där långt utan att ha ett badkar i närheten. Att sjunka ner där med de trötta benen var ljuvligt. Likaså morgonen efter.

* Jag har varit totalt löphög sedan i lördags. Undrar när det kommer gå över. Hoppas det aldrig gör det.

* Trots att jag har väldigt mycket roligt att se fram emot i sommar känner jag en enorm tomhet över att inte ha något lopp inplanerat förrän i slutet av juli. Det är ju jättelänge dit! Därför spenderade jag en stor del av gårdagskvällen till att googla lopp. Funderar relativt seriöst på att dra till Båstad och springa ett halvmaraton 1 juli. Älskar att jag har nått något slags tillstånd där jag tycker att halvmaraton känns som en lagom distans för att kunna spontananmäla sig att springa.


Löpning

Stockholm Marathon 2017 – racerapport!

4 juni, 2017

Alltså bara att skriva rubriken ovan, jag kan inte fatta att det är sant. Jag ska skriva en racerapport från ett maraton? Hur tusan gick det till? Vem har jag blivit? Jag som inte ens kunde springa till den där sabla spårvagnen för fyra år sedan. Nu har jag sprungit ett maraton, och jag kan dessutom gå idag utan att det ser ut som att jag är bajsnödig.

Innan starten

Den som har hängt med mig i sociala medier vet att jag har varit extremt nervös inför detta. Det var ju en rätt spontan grej att jag anmälde mig, och jag känner ju inte att jag har tränat tillräckligt. Alla långpass jag hade tänkt köra, vad hände med dem? Men jag kommer till Stockholm och träffar mitt underbara ASICS-gäng, som peppar mig som tusan. På lördag morgon träffas vi alla ganska tidigt på Stadion för att fixa i ordning oss, ta lite snygga bilder, hänga och peppa tillsammans. Får hysteriska nervösa skrattanfall och undrar vad jag gör här. Min uppladdning har varit ganska dålig med kass sömn och dåligt med mat, har ju varit så nervös… Jaja. Bara att köra nu. Nervöskissar ett par gånger och sedan är vi iväg!

Första halvan

Jag startar i sista gruppen och är iväg strax efter 12. Det är en galen stämning i startfållan, till och med jag som brukar vara rätt sammanbiten tjoar och applåderar litegrann när det är dags att starta. Jag har med mig min GoPro men har bara upp den i starten och bilden ovan beskriver känslan perfekt. Det där är inget tillgjort leende framför en kamera, jag mår precis så där. Lycklig rätt igenom. Upprepar för mig själv i typ fem kilometer: ”Ida, fattar du vad du håller på med? Du springer ett maraton!”. Helt omöjligt att inte få rysningar och bli gråtfärdig av den insikten.

Det är såklart ganska trångt i starten, men det känns okej. Jag ska ju ta mig 4.2 mil så det känns bra att försöka hålla nere tempot i början, när man lätt kan bli ivrig. Jag har egentligen inte lagt upp någon strategi för loppet, utan tänker bara lyssna på kroppen och låta den bestämma. Kilometermarkeringarna dyker upp galet snabbt i början, och såklart ska någon fyndig person bakom mig utropa ”Nu är det bara 40 km kvar” när vi har sprungit 2. Anledningen att jag hör detta? Jag har tydligen slutat lyssna på musik på lopp (hur hände det?) och kanske är det också därför jag genom hela maran faktiskt håller ett relativt jämnt tempo? Men framförallt passar jag på att njuta av att lyssna på publiken och löparna runtomkring mig. Stämningen är underbar, publiken är grym.

Jag har väldigt dålig koll på Stockholm och vet inte riktigt var vi springer. Innan loppet har jag inte ens tittat på banan, det var som att jag inte riktigt ville veta vad jag gav mig in på. Det enda jag egentligen vet är att vi kör två varv, att folk tycker att Västerbron är jobbig, att Djurgården är dryg och att vi springer i mål på Stadion. Förutom det har jag dålig koll på läget.

Det är ganska intressant hur huvudet jobbar när man springer. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små belöningar efter vägen, som att lyssna på musik efter ett visst antal kilometer (vilket det sedan visar sig att jag inte ens vill göra), att få gå lite efter en mil (vilket jag inte heller vill) och jag tror att det är grejen att jag inte ens vill ha mina belöningar som gör att det känns så himla lätt första halvan. Men nu hoppar jag lite. Vi får backa bandet.

Vid 9 km kommer den beryktade Västerbron för första gången. Det känns så himla bra att springa uppför och över bron, jag fattar ju att jag kommer att tycka att den är skitjobbig på andra varvet, men just nu njuter jag fortfarande bara så jävla mycket. Asics har byggt upp värsta häftiga atmosfären på bron och skylten med ”Don’t run, fly!” (som det också står på mitt linne) gör att jag får ännu mer energi. Älskar livet!

Plötsligt har det gått 17 km och vi är tillbaka vid Stadion. Jag trodde det var långt kvar och blir förvånad över att det har gått så lätt ända hit. Blir också förvånad över att jag inte alls blir nedslagen av tanken på att jag ska springa ett varv till och lite mer innan jag är där igen för målgången. Det känns fortfarande bara roligt och när jag ser markeringen för 21 km är jag förvånad över att jag fortfarande känner mig så fräsch. Första 21 km har bara gått några minuter långsammare än Göteborgsvarvet, och den sista biten av Göteborgsvarvet var jag ju helt förstörd! Jag har nog en bra dag idag, men framförallt verkar det som att hjärnan verkligen är inställd på att jag ska springa längre än någonsin förr.

Andra halvan

På Djurgården är det nästintill folktomt (förutom oss löpare då). Runt 24 km börjar jag tycka att saker och ting är lite jobbiga och här går jag lite för första gången. Jag trycker i mig en medhavd fruktpuré (ni vet sådan där som bebisar får – sjukt bra grej!) och det känns lite bättre. Under hela loppet har jag druckit vid varje vätskekontroll så jag mår ändå rätt bra och känner att vätskebalansen är rätt. Men när det går uppför känner jag mig bara så trött i benen så på Djurgården passar jag på att försöka återhämta mig lite genom att gå i backarna. Att sedan börja se lite civilisation igen vid Gröna Lund gör under för humöret som har dalat en del de senaste kilometerna.

Jag har fasat lite för den beryktade 30 km-väggen, men ändå bestämt mig för att inte lägga fokus på den. Istället för att tänka på att det är tungt där så tänker jag på att för varje meter jag tar så blir det ett nytt distansrekord för mig. Jag har aldrig tidigare sprungit mer än 22 km och nu är jag uppe i 30. Det är ju galet! 31, 32! Vid 33 km blir det dock jävligt jobbigt och jag fattar inte hur jag ska orka nio till. Börjar krampa i framsida lår och det gör ont både när jag springer och när jag går. Jag hör några av mina lagkamrater från ASICS FrontRunner heja på mig vid ett par tillfällen och det gör ju ändå att jag får lite ny energi. Men kämpigt är det, det är det verkligen.

Den sista milen är det hopp och förtvivlan, förtvivlan och hopp. Plockar fram alla mantran jag kan komma på. De hjälper en del. Hur jag än gör så gör det ont. Springer jag gör det ont. Går jag känns det okej, men när jag börjar springa igen gör det ont. Bävar för att behöva gå för att jag vet hur ont det kommer göra att börja springa. Vet knappt vad jag gör de sista kilometerna men på något sätt tar jag mig framåt. Kilometer 37 tycks dock aldrig vilja ta slut, men gör det ändå så småningom.

Sista biten och målgången

Det här. Alltså det här är det sjukaste jag varit med om. I löparväg i alla fall. Från att ha känt mig totalt tom på energi händer något den sista kilometern. Plötsligt känner jag igen mig och är nära Stadion. Det är packat med folk. Alla hejar. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Är så jävla nära på att klara ett helt jäkla maraton. Jag flyger ju knappast fram, men det känns som att jag gör det. Ryser i hela kroppen, känslan är så mäktig. Svänger in på Stadion och fattar inte hur det kan vara sant. Är nära på att börja gråta när en instagramföljare springer upp bredvid mig och vi konstaterar att vi är så jävla grymma som håller på att klara ett maraton. När jag springer över mållinjen får jag en stor kram av vår ASICS-boss och jag vet inte om jag skrattar eller gråter men jag står på benen, jag har klarat mitt livs första maraton och jag är så obeskrivligt lycklig. Obeskrivligt på riktigt, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Det var inget blod, men det var fanimej svett och tårar. Skratt och leenden. Onda vader och lår. Hopp och förtvivlan. Jag fattar grejen med att folk springer maraton. Jag fattar den verkligen. Det här är det värsta jag har gjort. Men också det bästa. Idag minns jag inte hur ont det gjorde, men jag minns målgången så väl att jag får rysningar av att tänka på den. Och visst är det målet som räknas, men för den som är intresserad blev tiden på mitt första (men säkerligen inte sista) maraton 4 timmar, 51 minuter och 28 sekunder. Nöjd med den. Men framförallt: upplevelsen. Vilken jäkla upplevelse (pardon my French). Är så innerligt glad över att jag inte ställde in min medverkan på ASICS Stockholm Marathon. Det var ju ganska nära…

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

Jag instagrammar för Runkeeper!

1 juni, 2017

Jamen det kunde man inte tro för fyra år sedan när jag snörade på mig mina gamla löparskor och laddade ner Runkeeper-appen för att försöka ta tag i motionen. Att jag fyra år senare skulle ta över Runkeepers instagramkonto och dra till Stockholm för att springa maraton.

Men det är ju kul att livet är lite så. Oförutsägbart och så där.

Löpning

Blodomloppet 2017 – racerapport!

29 maj, 2017

Jag sprang ett 5 km-lopp. Det var inte igår. Nej alltså det var idag, men innan idag var det verkligen inte igår. Vet inte ens hur man skriver en racerapport om ett lopp på 5 km, hann det hända något? Nåja, vi gör ett försök! 

Det är en lång arbetsdag, mycket att göra. På kvällen springer vi Blodomloppet. Nästan alla lärare på skolan kör, och man är ju inte den som är den som inte springer lopp när det vankas sådana. Eftersom det är maraton på lördag känner jag inte för att maxa 10 km så jag nöjer mig med att anmäla mig till 5 km. Känner mig rätt trött men bestämmer mig såklart för att göra mitt bästa! Det var jättelänge sedan jag sprang ett 5 km-lopp, så ett nytt personbästa vore väl ändå på sin plats och faktiskt ganska rimligt att klara.

Men redan när det är dags för start känns det som att jag får revidera den planen. Det är så trångt! Alltså, det är SÅ TRÅNGT. Starten går och det går så långsamt. Så, så långsamt. Att springa om folk är dessutom nästintill omöjligt, för det är ju så, så trångt. Kompisseedingen har uppenbarligen inte funkat (alltså att man ställer sig längre bak om man tänkt gå eller springa lite långsammare) och att hålla till höger verkar inte vara någonting man gör på detta lopp… ? Förbättringsområde Blodomloppet: startgrupper? Ändå rimligt när det är typ 12000 startande?

Jag är inte den som är den, och jag är heller inte den som är jättesnabb, och det är klart att alla oavsett tempo ska springa loppet, men det här är så jäkla frustrerande att jag håller på att tappa humöret. Så fort jag får fart i benen måste jag tvärnita eller åtminstone sakta in eftersom någon tvärnitar eller saktar in framför mig. Det är helt hopplöst, på tok för mycket folk på ett och samma ställe. När jag kommer in på målrakan har jag så sjukt mycket energi kvar att jag drar till med den snabbaste spurten på något lopp jag någonsin sprungit, men hur kul är det att komma i mål och inte känna sig färdig? Till råga på allt får jag ingen medalj, men det visar sig att man tydligen kunde få gå och hämta en i informationstältet…

Nej, jag är ledsen, det här var ingen höjdare. Det var sjukt trevligt att köra en löpkväll med kollegorna, men trängseln gjorde att jag bara inte kan känna mig helt tillfreds med detta lopp. Tiden blev 27.01 och jag hade nog kunnat kapa flera minuter om jag hade haft plats att springa. Tiden är ju inte det viktigaste, men ändå…

 

Löpning

En vecka efter Göteborgsvarvet

27 maj, 2017

Nu har det gått en vecka sedan Göteborgsvarvet, och det börjar ju vara dags att släppa det loppet och blicka vidare till nästa. Men några sista tankar kring Varvet kan jag väl få klämma in här ändå?

* Jag är helt förundrad över min kropp. Den sprang två halvmaror inom loppet av fem dagar och sade inte ett knyst om att det var för jobbigt. Inga värkande knän eller dylikt. Efter första Varvet för tre år sedan kunde jag inte gå ordentligt på flera dagar efteråt. Tack för anpassningen, kroppen!

* I år kändes det mindre trångt på Varvet. Eller är det bara jag? Det var ingen som skrek ”Håll höger!”, jag fick inga armbågar i sidan och det det gick fint att springa om folk. Sjukt trevligt!

* Första året var jag tydligen osynlig, för då lyckades MarathonFoto inte fixa en enda bild på mig (lika bra, för jag var säkert bara helt lidande) men i år blev det hela sjutton stycken, och på några ser jag faktiskt glad ut! Jag blev faktiskt så nöjd med några att jag faktiskt köpte dem i år. Så ego får man vara! Faktiskt.

* Det var sjukt roligt att ladda upp tillsammans med folk! I regel inför lopp brukar jag gå in i min egna bubbla och stanna där tills det är över, men det var riktigt kul med en hel helg tillsammans med springfolk.

* Jag längtar redan till nästa år! Förra året funderade jag seriöst på om jag verkligen skulle springa just Varvet igen, men i år känner jag bara att jag vill ha mer, mer, mer Göteborgsvarv.

* Inför nästa år skulle jag verkligen vilja bli lite snabbare, alt. planera loppet bättre. Det var ingen bra strategi alls att gå ut för hårt (nähä?).

* Fan vad allt fungerar bra på och kring Göteborgsvarvet! Hela maskinen är så bra. Välorganiserat. Nummerlappsutdelningen, expot, väskinlämningen, starten, funktionärerna… Så bra alltihop. Det enda jag skulle vilja förbättra är väl fler bajamajor både i starten och längs med banan (det var kö till bajamajorna vid vätskekontrollerna, så jag ignorerade stenhårt min kissnödighet).

* Det var löning igår va…? Slänga in en anmälan direkt? Göteborgsvarvet 2018, here I come (hehe)!

Löpning

En annan halvmara i Göteborg

26 maj, 2017

En röd dag mitt i veckan! Tror att löpning är hugget i sten en sådan dag? Solen skiner, temperaturen ligger runt 20, maraton hägrar om nio dagar… Inga tider att passa, det får bli ett långpass. Drömmen är 30 km men jag är realistisk och satsar på 20. Det är bara fem dagar sedan Göteborgsvarvet så jag är beredd på att benen kanske inte är helt upplagda för att springa långt igen. Eftersom det bara är fem dagar sedan Göteborgsvarvet är den blå linjen kvar och jag bestämmer mig för att köra Varvet en gång till. Med viss modifikation. Och med mindre publik.

Springer hemifrån till Slottsskogen där banan startar. Redan sju kilometer in innan loppet ens har startat. Det är mycket folk i Slottsskogen, det är ju helgdag och fint väder. Av någon anledning ligger de i gräset och gottar sig, står inte på sidorna och hejar på mig när jag susar förbi. Jag springer uppför Säldammsbacken (nåja, springer är att ta i, jag går nog, den är sjukt mycket jobbigare när man inte har massa folk som hejar på en) och följer den blå linjen till Mariaplan och vidare mot Älvsborgsbron.

Älvsborgsbron är mycket jobbigare att springa när man gör det ensam. Man ser ju ut över kanten! Får typ svindel och springer snabbt ner till andra sidan. Får flashbacks från Varvet hela tiden. Inte så konstigt. Nere på Hisingensidan fortsätter jag att följa den blå linjen (annars springer jag ju garanterat vilse, you know me) men hamnar vid en återvändsgränd. Sprang vi genom någon slags byggarbetsplats i lördags? Tydligen, för nu är det avstängt och den blå linjen försvinner. Vet inte riktigt vad jag ska göra, är så opepp på att springa vilse, men det känns ju inte heller så kul att springa tillbaka samma väg. Jag kommer på att jag ju inte har några andra planer, alltså en hel dag på mig att springa vilse så bestämmer mig ändå för att göra ett försök. Hamnar i något slags grönområde och ännu en återvändsgränd. Hur faaaen tar man sig från Hisingen?

Till slut återfinner jag den blå linjen, till min stora lättnad. Jag följer den en bit men när jag har sprungit typ 14 kilometer tycker jag att jag behöver någon slags energi, så jag svänger in på 4Gott och köper en cola. Sätter mig ner på Eriksberg och tar det lugnt en stund. Njuter av lugnet och att jag är ute och myslöper. Jag älskar att springa lopp, men jag älskar sådan här löpning också. När man har all tid i världen och kan ta colapaus om man känner för det. Löpning behöver inte vara full fart hela tiden och man kan ta pauser ibland, kilometerna räknas ändå.

Efter en kort paus springer jag vidare och snart börjar benen kännas rätt tunga. Sprang trots allt en halvmara för bara några dagar sedan, solen steker och jag har en ynka pytteliten vattenflaska med mig och den är slut för längesen… Men jag pinnar på. Följer inte den blå linjen helt och hållet, nu kan jag ju springa längs vattnet hela vägen, svårt att göra när det är 60000 pers som ska springa… Men är man ensam går det fint. Och det är jättefint. Lindholmen är ju så sjukt fint, varför visste jag inte det?

Från Lindholmen till Götaälvbron är det ytterligare några kilometer och nu känner jag att jag behöver vatten. Helt klart en nackdel med att springa Göteborgsvarvet ensam – vätskekontrollerna är borta! Försöker hitta någon kiosk eller ett café men efter Lindholmen verkar det vara helt kört. Ser bara kranar och betong och knappt en enda människa. Och verkligen inget café. Det är bara att ta sig in till stan på ren vilja, där finns Pressbyråar och dylikt i mängder.

Springer över Götaälvbron och får nästan panik (fan vad högt upp jag är!). Vågar knappt titta ner utan fokuserar bara på att ta mig över utan att ramla i vattnet. Är så törstig att jag knappt vet vad jag ska göra. Drömmer om Pressbyrån. Springer ner för bron, in på Centralstationen och ställer mig i världens längsta kö för att köpa en vattenflaska för 30 spänn. Värt det. Men här tar mitt Göteborgsvarv slut. Jag hade tänkt springa några kilometer till, men efter den evighetslånga kön på Pressbyrån tar jag slut. Häller i mig hela vattenflaskan och åker spårvagn den sista biten hem.

Det blev en runda på 21 km och jag är så sjukt glad att jag kan dra ut och riva av en halvmara så där, särkilt efter att ha sprungit en på lopp bara några dagar tidigare. Tack kroppen, du fattar inte hur tacksam jag är! Men det känns ju klart oroande att jag ska försöka mig på den dubbla distansen nästa helg, borde ju ha börjat med mina långpass lite tidigare… Och de borde ju ha varit längre än två mil… Men, det är inget att göra åt nu. Bara lägga benen i högläge och hoppas på det bästa.

Löpning

Löpning upp till Skansen Kronan

25 maj, 2017

Tack vare att jag började springa har jag nog helt klart sett fler ställen i Göteborg än om jag inte hade sprungit. Man blir ju trött på sitt närområde och springer lite på andra ställen, eller gör avstickare på sin vanliga runda. Man (jag) skulle ju bli galen av att springa samma runda varje gång. En bra sak med att göra den där Göteborgsfilmen var förutom att det var roligt att jag äntligen tog mig i kragen och drog till ställen jag tänkt på hur länge som helst. Det var t.ex. första gången jag var upp till Skansen Kronan, helt galet ju för det var ju hur fint som helst.

Skansen Kronan är alltså en fästning som började byggas 1687. Ligger i Haga så det är lätt att ta sig dit. Man kan t.ex. ta sig till Linnégatan och bara traska (eller springa) uppför alla trappor därifrån. Helt klart ett bra backträningspass att ta sig upp dit. Närmast tror jag att hållplats Prinsgatan är om det är någon som är sugen på att ta sig dit! Därifrån är det bara att gå över vägen och sedan är det omöjligt att missa (även för mig som inte hittar någonstans).

Eftersom det är en fantastisk utsiktsplats är det nog i regel rätt mycket folk där uppe, men eftersom jag skulle filma ville jag vara lite ensam. Därför steg jag upp tidigt en söndagsmorgon och det resulterade i att jag hade hela stället för mig själv (i alla fall en liten stund). Det kan jag rekommendera! En stund för sig själv på toppen av Göteborg, inte illa! Jag älskar verkligen att ta mig upp till ställen där jag har utsikt över staden, det finns en hel del sådana bra utsiktsplatser, och denna rankar nu rätt högt upp på min lista. Kanske högst!

På andra sidan stan, vid Stampen, och ganska nära där jag bor finns Skansen Lejonet. Jag skäms nästan över att jag inte har lyckats ta mig dit någon gång, fast det säkert inte tar mer än 10-15 minuter för mig att springa dit. Står på min att-göra-lista nu! Men det är ju samtidigt härligt att jag har sprungit runt i den här stan i fyra år nu, men fortfarande har en massa platser kvar att utforska. Bådar gott inför sommaren!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

This is Gothenburg

24 maj, 2017

Herregud, det är så intensiva tider att jag inte ens har hunnit visa Göteborgsfilmen som nu legat ute och gottat sig på nätet i mer än en vecka!

Ja, jag fick ju alltså frågan i februari någon gång om jag ville visa upp mitt Göteborg. Eftersom jag uppenbarligen har blivit en linslus på äldre dagar kunde jag såklart inte säga nej till detta ärofyllda uppdrag. Som någon kanske vet firar Göteborg 400 år 2021 och fram till jubileumsåret har staden olika slags teman (eller vad vi nu ska kalla det). Ett nytt varje år och i år är det ”en grön och skön stad”. Vad passar då bättre än lite löpning, liksom?

Min alldeles egna sida hos Göteborg

Nu finns det en sida på goteborg.com där man hittar en intervju med mig, filmen såklart och även mina tips på de bästa rundorna i Göteborg (med karta!). Det var så sjukt roligt att bli tillfrågad om att göra detta och jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

–> This is Gothenburg by Ida Aspviken

Löpning Lopp

Göteborgsvarvet 2017

21 maj, 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt ”Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
%d bloggare gillar detta: