Browsing Category

Löpning

Löpning Lopp

Salomon 27K – racerapporten!

6 augusti, 2017

Vi skulle vara ett helt gäng på fyra personer som tillsammans skulle åka till Åre och ta oss an 27 km löpning i fjällen. Att det i slutändan bara var jag kvar som skulle starta gjorde väl kanske att peppen inte var så där total som den borde vara, och formen var ju inte heller direkt i topp efter ett antal veckors semester med allt vad det innebär. Men hur svårt kan det vara? Sprang ju 21 km i Sälen förra året, bara 6 km till, lätt som en plätt. Och herregud, jag har ju sprungit ett maraton också. Detta är ju luuugnt. Tankar som så här i efterhand visar sig vara helt uppåt väggarna.

Rullade in i Åre dagen innan och har sovit ganska bra under natten. Vaknar strax efter 6, utan en tillstymmelse till halsont eller annat som kan stoppa mitt deltagande, så jag tvingar i mig lite frukost (börjar faktiskt känna mig lite nervös nu ändå), dubbelkollar att jag har all obligatorisk utrustning i ryggsäcken och går ut till bussen som ska ta oss till startområdet i Ottsjö. Väl på plats tittar jag mig omkring och inser ganska snabbt att jag kommer gå i mål ganska så sist, alla ser sjukt starka och snabba ut och det är inte alls lika många startande som i Sälen. Men jaja, någon måste ju komma sist också. 

Starten går klockan 9 och efter att jag har fått tag i nummerlappen är det nästan dags. Men jag kan inte starta detta lopp utan att gå på toaletten, det går inte! Ställer mig i en lång bajamajakö och minuterna går snabbt, mycket snabbare än kön. När jag väl sitter där inne hör jag speakern: ”20 sekunder till start, 15 sekunder, 10…” Det är så sjukt typiskt mig att prioritera toalettbesök över allt annat… Starten har gått, och jag får börja med att rusa ikapp övriga.

Man säger det ju ofta, att man inte är tillräckligt förberedd, inte tillräckligt vältränad. Den här gången är det så galet sant. Jag har heller inte läst på om banprofilen särskilt noga (jag ville nog innerst inne inte veta exakt hur jobbigt det skulle bli), och när första långa stigningen kommer ganska omgående, det är då jag på riktigt inser att detta förmodligen kommer att bli ett helvete. Säkerligen ett fint helvete, men ett helvete likväl. Trots den helt omänskliga stigningen lyckas jag hålla mig bland andra människor ett tag, men det är obehagligt att se hur pass oberörda vissa ser ut.

När jag kommer upp till första toppen, Hållfjället, har jag tagit mig 7 km. 7 km! Jag har bestämt mig för att så fort jag ser en funktionär fråga hur man gör om man behöver bryta. Det gör jag inte, men jag ropar till någon att det här måste väl ha varit den värsta stigningen!??! Här skickar jag en snap till familjen om att det är det värsta jag gjort i mitt liv, att ta mig upp där. Får svar från syster: ”Men då är det ju bara neråt nu!” Det är det inte. Två mil kvar. Funktionären meddelar att om jag tittar mot den andra toppen så kanske jag kan se täten där. Vet inte helt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag har två fjälltoppar kvar att bestiga.

Uppe på Hållfjället passar jag på att andas lite, att ta in utsikten. Det är en sjukt fin dag. Det har visst regnat jättemycket i Åre (vilket ska visa sig ordentligt i terrängen snart), men idag har det spruckit upp och vyerna är helt makalösa. Jag tänker att jag trots att jag lider och kommer lida ännu mer snart, så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva sådant här.

Så här funkar det: när man gjort en galen stigning, då ska man ner igen. Sedan upp igen. Ner igen. Upp igen. Att jag för en minut trodde att det värsta var gjort efter den första stigningen, det visade sig vara väldigt fel. Efter ungefär 10 km kommer den första vätska/mat-stationen (det finns bara två, man får bära med sig vatten och annat i ryggsäcken). Funktionärerna är trevliga och jag vill helst bara stanna där resten av dagen. Yrar något om det är jävligt backigt. De skrattar lite och undrar om jag inte hade förstått det tidigare. Jag yrar vidare om att jag minsann sprang i Sälen förra året, men det här är ju för fan hundratusen gånger värre. De tar det som en komplimang till Åre typ. Jag börjar inse att jag är typ sist nu, och kommer på att jag nog borde springa vidare. Och efter vätskekontrollen är det uppåt igen. Uppåt uppåt uppåt. Efter att ha slitit som en dåre, velat sätta mig ner och gråta många gånger kommer jag till slut upp till Grofjället. Nu har jag tagit mig 13 km. Det har gått några timmar redan, men nu är det ju nästan ”bara” hälften kvar.

Jag har helt gett upp att försöka ta några bilder nu. Det är bara överleva som gäller. Jag inser att jag borde börja med mental träning, för mina mantran i denna stund är inte bra. Det är inget jag är stark, jag är duktig, det här kommer jag klara utan snarare jag är så jävla dum i huvudet som utsätter mig för sånt här, nu sätter jag mig ner och börjar gråta,  jag kommer aldrig ta mig i mål, det här är det värsta jag någonsin har gjortvarför betalar jag för att plåga mig så här? 

Någonstans på vägen ner från Grofjället springer jag flera kilometer i lera över en myr och för varje steg jag tar sugs fötterna ner i leran så jag får slita upp dem innan jag kan ta nästa steg. Innan jag är klar med den löpningen har jag lera upp till knäna. Benen är trötta, så trötta. Vid varje liten stigning får jag gå och tiden går snabbt, mycket snabbare än kilometerna. Jag blir stressad över att känna mig ensam ute, men tror att jag har någon efter mig och långt där framme ser jag några också, så kommer kanske inte i mål flera timmar efter alla andra. Efter 19 km kommer nästa vätska/mat och jag tvingar i mig litegrann även fast det sista jag vill göra är att slösa energi på att tugga på något. Colan jag får är dock magisk. Aldrig har cola smakat så gott.

8 km kvar och den långa stigningen till sista toppen är påbörjad. Vid 22 km ska jag vara uppe på Välliste, men det är ingen lek att ta sig dit. Det här är nog den retsammaste biten av banan. Jag ser en topp, tänker att det är dit jag ska. När jag har tagit mig till den toppen inser jag att det inte är Välliste. För då springer vi neråt lite, sedan uppåt, varje gång jag kommer upp till en topp ser jag en till längre bort. Och här någonstans ska jag hiva mig ner för något som bara kan beskrivas som ett stup. Jag ska alltså hiva mig ner med ett rep! För att komma ner! För att sedan ta mig uppåt igen! Men efter 20 km känns det inte rimligt att vända om, det är bara att ta sig ner med det där repet, och när jag väl är nere ramlar jag såklart och har nu lera prick överallt på kroppen (eller kläderna i alla fall). På vägen upp till Välliste sedan möter jag folk som springer ett annat lopp. De har sprungit 8 km och susar förbi mig uppför. Blir irriterad och vill skrika att till dem att jag faktiskt har sprungit mycket längre och att det är därför jag ser så himla plågad ut. Men jag är alldeles för trött för det. 22 km och uppe på sista fjälltoppen. Nu är det bara slutet kvar. Nu är det bara nedför.

Att springa utför låter ju ganska lätt, men det är brant utför och jag har redan varit ute i hur många timmar som helst, det finns inte mycket energi kvar i den här kroppen. Jag varvar löpning med promenad och hoppas att jag åtminstone kan ta springande steg över mållinjen. Känslan av att det i jämförelse med detta var en barnlek att springa maraton, och att Sälenfjällen är lite futtig jämfört med de här fjällen, det är i princip det enda jag tänker på nu. Börjar nästan gråta när jag inser att detta snart är över. Att jag har slitit i fem timmar och kommer ta mig i mål till slut.

Springer (eller kryper, vem vet?) över mållinjen i Trillevallen efter fem timmar och sjutton minuter. En halvtimme långsammare än maran, och totalt utpumpad. Nej, att springa några små löprundor och ett par gånger uppför Ormbergsbacken var inte rimlig träningsuppladdning inför detta. Det här var en utmaning utan motstycke. Hade det gått att bryta (alltså, man kan ju inte direkt ringa upp en taxi till Grofjället) hade jag säkert gjort det. Jag vet inte. Men en sak har jag lärt mig om mig själv: det finns ett jäkla pannben där någonstans. Ja, jag led. Jag var frustrerad. Men mina ben tog mig i mål. Huvudet hjälpte inte till så mycket, men benen tog mig framåt och jag gav inte upp. Jag var ute jättelänge, och jag slet. Och jag klarade det. Och jag är så sjukt vansinnigt glad över att jag gjorde detta. Alltså ni fattar inte hur sjukt vansinnigt glad jag är över det. Det var ett helvete, men det var mitt alldeles egna underbara helvete. Tack Åre för upplevelsen! (Och ps. jag kom inte sist trots allt! Fast nästan. Fast vem bryr sig? Hade kunnat komma i mål flera timmar efter alla andra och ändå känt mig som en vinnare.)

Med reservation för att bilderna är helt huller om buller, för vem håller koll på vilket fjäll som är vilket när man yrar? 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

Och regn funkar också

17 juli, 2017

Okej vänta, vad händer med dagarna? Varför går de så snabbt? Vågade mig på att kolla kalendern och såg att det är knappt tre veckor kvar tills jag börjar jobba igen… Hur hände det? Hade ju en evighetslång semester framför mig!

Idag (eller igår om klockan hinner slå över till ny dag innan jag klämmer ur mig detta inlägg) hände det inte så mycket. Skulle ut och dricka vin med folk men det blev inställt så dagen blev rätt händelselös. Mycket regn och slötittande på tv. Men sådana dagar funkar också. Blev dock sjukt rastlös (eller snarare trött) framåt middagstid och bestämde mig för att jag nog kunde ta en kort löprunda i alla fall.

Det var lite uppehåll och grymt skönt ute. Sedan var det inte uppehåll längre. Himlen öppnade sig och löpningen blev om möjligt ännu trevligare. På riktigt alltså! Jag älskar fan att springa i regn! Alltid lite svårt att ta sig i kragen och ta sig ut när det regnar, men ärligt, det är ju hur skönt som helst att springa i regn! I alla fall på sommaren. Novemberregnet kan jag gott klara mig utan.

Några väldigt få kilometer innan middagen, och jag som var så trött innan fick plötsligt lite ny energi. Lustigt det där. Men regn och skog har väl en sådan inverkan på en, antar jag.

Löpning

Långpass genom Luleå

17 juli, 2017

Varning! Nu ska jag tjata om förträffligheten med semesterspring igen! Hur jäkla fint är det inte att kunna dra ut och springa precis när man känner för det, och sedan inte ha någon tid att passa så man bara springer på och pausar och fotar och pausar och tittar och så springer man på och tar någon extrasväng och så vidare osv? Det är ju fan bäst.

Så var min dag igår. Hade bestämt att jag ville springa ett längre pass, men det var allt. Så jag tog en lång lat morgon och jag tror klockan redan var runt 13 innan jag var iväg. Jag började med att springa in mot stan, som är runt 5-6 km bort, men passade såklart på att göra några kringelkrokar innan också, medan jag fortfarande hade lite energi. Blåsten var för övrigt helt jäkla galen och jag hade motvind både till stan och hem. Men en kan ju inte vara kinkig och bara springa när det är vindstilla liksom… Hursom, jag ställde upp min GoPro-kamera på en bänk vid norra hamnen, men den BLÅSTE NER. Galet.

Norra hamn

Vidare fortsatte löpningen sedan till Gültzauudden, förmodligen den mest centralt belägna badstranden i Luleå. Där var det några tappra som badade, det kan inte ha varit varmt alltså. Själv hade jag planerat att avsluta min runda med ett dopp sedan, men trots att det var ganska varmt ute så frös jag ju lite av den där jäkla vinden, så det fanns inte på kartan. Men det kommer fler chanser hoppas jag!

Efter en sväng på Udden fortsatte jag till andra sidan av centrum, mot Södra hamn. Friska vindar, men alltid fint. Älskar verkligen städer vid vatten, det är något rogivande med det. Södra hamn och sedan raka vägen hem igen. Klockan stannade på 16 km och innerst inne hade jag ju hoppats på att orka med 20 km, men 16 km är jag nöjd med (även om Åreloppet är 27 km och inte så himla flackt, duh). Tror faktiskt att detta är det längsta jag sprungit sedan maraton så det känns riktigt gött att det finns lite långspring i kroppen igen!

Södra hamn

Löpning

Fick feeling och sprang backintervaller

15 juli, 2017

Det är så himla gött med semesterspring. När man inte har några tider att passa och kan springa helt planlöst, låta benen bestämma vart de vill när man väl är ute. Igår hade jag bara en plan för min löpning och det var att jag skulle ut och springa. Var visserligen rätt trögstartad och kände kanske lite för att strunta i det helt och hållet, men väl ute var det såklart värt det. Såklart.

Jag inledde i ett grådaskigt väder, det hade regnat hela förmiddagen, men i det här landet svänger det ju snabbt så rundan avslutades i solsken.

Jag började med att springa mot Porsön, förbi universitetet och tänkte att det nog fick bli ett helt vanligt distanspass på en mil eller så. Men efter att jag hade snurrat runt där några kilometer fick jag feeling och bestämde mig för att springa till Ormberget igen och passa på att springa lite backe. Det känns ju trots allt som att det är just backträning jag behöver inför loppet i Åre (duh) så så fick det bli.

1. Det är lustigt hur en backe aldrig ser särskilt lång och brant och jobbig ut på foto.
2. Det är lustigt hur jag alltid lyckas förtränga hur extremt jobbigt det är att springa backe.

Så det blev väl runt 8-9 km vanligt spring och sedan backen några varv. Och ja, som sagt, backen var jobbig. Det krävdes mycket viljestyrka att inte ge upp i förtid, men jag hade bestämt ett minimigräns på antal varv och på något himla sätt lyckades jag inte övertyga mig själv om att fuska, så. Det var dock extremt provocerande att se en kille som i princip flög uppför backen när jag själv började kippa efter andan…

All in all blev det ett riktigt bra pass. När jag kom hem var benen trötta och svetten lackade och jag mådde så där otroligt bra som man ju alltid gör efter ett riktigt bra pass. Löpningen (alltså utöver backen…) kändes också ganska lätt, vilket jag ju verkligen har längtat efter nu när jag har fått kämpa med både tappad löplust och tung andning ett tag. Så halleluja, jag tror att jag är tillbaka!

Löpning

Hej Luleå, hej Ormberget!

14 juli, 2017

3:45 ringde väckaren. 4:28 gick jag hemifrån. 5:33 var jag på Landvetter och 6:35 lämnade jag Göteborg. 9:30 landade jag i Luleå efter en snabb mellanlandning i Stockholm och 11:00 var jag på Ormberget och sprang med mamma och pappa. Ändå en effektiv förmiddag om jag får säga det själv.

Det är skönt att vara i Luleå! Det är något med att komma hem-hem. Även om Luleå just nu inte känns som en plats jag skulle vilja flytta tillbaka till (i alla fall inte inom den närmaste tiden) så är det ju väldigt gott att komma hit på semester, träffa familjen, kramas med syskonbarnen och så där. Och springa på Ormberget. Att stället heter Ormberget borde ju kanske vara aningen avskräckande för en som är livrädd för ormar, men jag har hittills aldrig sett någon där. Ta i trä och så vidare.

Gårdagens löpning var den första sedan i lördags, och det var riktigt skönt! Det blev visserligen inte så långt, men kändes alldeles lagom efter två timmars sömn och flygresa på det. Lämnade klockan hemma och ägnade mig åt njutspring, som vi ju alla vet är typ det bästa slags springet. Idag blir det också något slags spring, men vilket har jag inte bestämt än. Kanske blir det ett långpass? Eller en snabb femma? Eller kanske backintervaller i Ormbergsbacken? Ibland känns det fint att bara ta det som det kommer.

Löpning

Snart dags för nästa löputmaning!

9 juli, 2017

Tre veckor (minus en dag) kvar

Gårdagens nämen tusan också det är ju faktiskt sant-insikt: jag insåg att det bara var tre veckor kvar till årets tredje stora lopputmaning (första var Göteborgsvarvet och sedan kom Stockholm Marathon). Jag ska ju springa 27 km i Årefjällen!

Ni vet nog inte detta, men det var faktiskt otroligt nära att resan till Åre blev inställd. Alltså väldigt nära, typ bara ett messengermeddelande bort. Vi bokade resan och loppet redan i november förra året, men det har hänt saker i livet för många och från den ordinarie uppställningen löpare som skulle utmana sig med detta är det ju bara… *trumvirvel* JAG kvar. Att springa lopp i Åre känns ju verkligen som en grej man vill göra tillsammans med folk, och därför var jag väldigt nära på att ställa in jag också. Men i slutändan är jag som jag är och hatar att skippa saker bara för att jag är själv, och således blir loppet av ändå. Mari, som fick ställa in pga skada, ska ändå med till Åre så helt ensam blir jag ju inte där, även om jag är den enda kvar som ska springa loppet.

Med den nya herregud-bara-tre-veckor-kvar-insikten tyckte jag igår att det var lämpligt att söka mig bort från asfalten en stund och testa att springa i trailskorna lite. Jag är ju livrädd för ormar så det var kanske smått traumatiskt att springa runt bland sten och annat och se lösa grenar på marken som ju lätt kunde se ut som ormar i mina ögon, men utöver det så är det ju faktiskt väldigt roligt att springa trail.

Löpturens enkla kravlista

Det blev en väldigt kort runda (och när jag skriver ”kort” gör jag det såklart med kommande 27 km lopp i åtanke), med väldigt få krav: 1. försöka springa in trailskorna lite 2. testa att springa lite med ryggsäck som jag ju kommer behöva göra i Åre 3. bara springa för att det är kul.

Och resultaten då? Jomen: 1. Skorna kändes helt jäkla perfekta, tills efter några kilometer då jag började känna blåsa på vänster lilltå (fanfanfan). 2. Ryggsäcken störde mig knappt någonting, fast jag blev sjukt svettig på ryggen (såklart, men ändå suck). 3. Det blev löparglädje (jippi!).

Med tanke på att formen har känts som den har känts de senaste veckorna börjar jag såklart bli lite nervös för detta, men det går som det går och jag ska i alla fall göra mitt allra bästa. Är också helt säker på att det kommer bli en riktig upplevelse, och sådana vill man ju ha. Dessutom innebär resan till Åre inte endast lopp, utan vi kommer att vara där i flera dagar och upptäcka bra mycket mer än de där 27 kilometerna. Så trots nervositeten: så galet pepp! Ska bli så himla roligt!

Löpning

Frukostlöpning en tidig semestermorgon

8 juli, 2017

Jag kämpar på med löpningen även om den fortfarande inte känns lika bra som den brukar. Igår var jag ute och sprang igen och pulsen var ganska hög den här gången också, och jag vettefan vad det beror på? Men jag kanske inte ska bry mig så mycket om pulsen? Jag har ju aldrig riktigt gjort det förut, så varför börja nu? Och visst att gårdagens runda var rätt jobbig, men inte alls som i söndags så vet inte varför pulsen betedde sig så där? Ehh, jag kanske bara har högre maxpuls än jag trodde… ? Okej, jag erkänner. Har så dålig koll på det här med puls, så vi släpper det nu va.

Låt oss tala om gårdagens runda istället! Jag och Malin (som jag sprang med i söndags) hade bestämt att vi skulle ta en runda tillsammans innan hon behövde dra till jobbet + hinna med en caféfrukost också. Betyder ju bara en sak: galet tidig uppstigning för semesterledig jag. Men vem kan motstå en sådan morgon ändå? 6.30 ringde väckaren och strax efter 7 var jag ute och iväg. Vi körde en runda runt Härlanda tjärn och hängde i princip på låset när Portens bageri öppnade.

Verkligen en perfekt start på dagen, hur klämkäckt det än må låta. Löpning, sällskap, frukost och allt det klart 8.30 – då hade jag inte ens stigit upp dagen innan (eller idag…). Sedan att jag var dötrött resten av dagen, det är ju en mindre viktig detalj…

Idag är planen att fortsätta kämpa på med löpningen. Ska suga i mig mitt kaffe och sedan ge mig ut på en tur, så småningom måste det ju börja kännas lätt igen, eller hur?

Löpning

Solpromenad och löpbandsintervaller

5 juli, 2017

Hej från semesterlunken! Jag tog ett par vilodagar från träningen, eftersom pulsen betedde sig helt galet när jag var ute och sprang i söndags. Men idag kände jag mig rastlös i hela kroppen och ville inget hellre än att röra mig lite så jag bestämde mig för att det var färdigvilat.

Inledde helt enligt semesterlunkens alla regler med en otroligt lugn morgon och inte förrän vid lunchtid var jag ute. Det var fint väder och jag var inställd på att springa på löpband (pga ville köra intervaller utan möjlighet att fuska, och då tycker jag det är perfekt med löpband). Pga det fina vädret tog jag en omväg till gymmet och traskade upp till toppen av Göteborg som jag ju har oförskämt nära till. Älskar verkligen att bara vara där uppe och spana ut över staden.

Tankad med lite nya solvitaminer kände jag mig sedan redo att gå till gymmet. Att hitta ett ledigt löpband var inga problem (haha). Jag rev av ett intervallpass som gick ut på att spela en låt och springa snabbt till den, sedan vila en minut och köra samma låt och samma koncept fyra gånger. Tredje gången var jag otroligt nog lite less på låten, men det var ett grymt bra koncept faktiskt, hörde ju precis i låten när det började närma sig slutet, och man orkar ju alltid springa en låt liksom.

Pulsen höll sig på en rimlig nivå, rusade inte alls iväg som på mitt långsamma söndagspass och då körde jag ändå intervaller nu. Det kanske låg någon skit kvar i kroppen sedan min förkylning, vem vet? men nu kändes det i alla fall mycket bättre, så förhoppningsvis börjar jag vara mig själv nu igen.

Löpning

Löpformsstatus

3 juli, 2017

Kan inte direkt påstå att det är hektiska dagar här i semesterlunken. Häromdagen var jag så rastlös att jag bröt ihop litegrann. Men egentligen kanske det är nyttigt att ha det lite lugnt nu, juni var trots allt en rätt intensiv månad och det gör säkert gott att inte ha så mycket inplanerat. Eller, jag vet inte?

Men eftersom detta är en träningsblogg tänker jag istället fokusera på lite träning här nu! Igår hade jag nämligen bokat en träningsdejt med en tjej som jag lärt känna lite på instagram (alltså instagram, så trevlig grej). Det visade sig att vi bor rätt nära varandra, så vi bestämde oss för en söndagsmorgonjogg ihop.

8.30 möttes vi upp (fatta tidigt!) och bestämde oss för att springa åt Skatåshållet och runt Härlanda tjärn. En runda som totalt skulle mäta runt 8 km. Jag springer ju allt som oftast ensam, men det var sjukt trevligt med sällskap. Man hinner avverka rätt mycket medan man springer. Vi snackade lite lopp vi gjort och annat kul och hade det inte varit för att min löpform är så himla dålig just nu hade det varit en perfekt tur. Men alltså, min löpform… Hade det inte varit för att Malin var med mig hade jag gett upp och gått hem ganska omgående. 1 km in var min andning helt ur fas och jag fick dra ner tempot hela tiden. 8 km och snittempot blev lägre än under Stockholm marathon. Så frustrerande att jag vill gråta! Min löparklocka mäter puls och jag brukar aldrig bry mig om att kolla den, men när jag tittade efteråt fattar jag varför det var så tungt: min puls låg i högsta pulszonen typ 95% av passet. Helt galet. Off the charts osv.

Jag har hört många teorier om vad det kan bero på; post marathon blues, att jag inte återhämtade mig efter maran, att jag hade en intensiv juni, dagsform, någon sjuka som ligger och trycker i kroppen, hormoner… Det är ju helt omöjligt att tappa all kondition så där rasande snabbt, så jag är såklart helt övertygad om att det kommer vända, men det är ju inte särskilt kul att vänta på vändningen. Nåja, den här veckan ska jag ta det lite lugnt med träningen och se vad som händer sedan.

Löpning

När löpningen känns skit

29 juni, 2017

Ännu en semesterdag sa svooosh och nu börjar jag nog nästan få lite panik. Måste fylla dagarna med något. Men med vad? Vad gör man i Göteborg om det är halvtaskigt väder och man är typ pank? Dagens lyxproblem, jag vet.

Nåja, från det ena till det andra. Idag inledde jag min dag med en löprunda. Jag var rätt pepp innan, för äntligen kände jag att all förkylning var helt ur systemet. Inte ens lite snuvig idag, jippi. Så efter en lugn morgon och ordentlig frukost gav jag mig iväg. Det var lite blåsigt, men annars rätt perfekt väder för att springa. Jag tänkte att jag nog ville springa typ en mil och hade rutten ganska klar för mig i huvudet.

Så började jag springa. Det kändes lite jobbigt, men jag vet ju att de första kilometerna oftast är det, så inget att bry sig om, bara göra. Men känslan gick inte riktigt över och runt 3 km kändes det som att jag hade sprungit 3 mil (nåja, kanske inte ska överdriva). Benen kändes tunga och andningen likaså och nu kommer det värsta: jag började tänka Varför gör jag detta? Detta ÄR inte roligt. Vad har jag intalat mig de här fyra åren? Det är ju skittråkigt att springa!

Jag gav upp och vände hemåt och rundan slutade på 5 km och jag var fullkomligt utpumpad och nedstämd. Löpningen som har gått så bra i år, vad är det som händer? Det känns helt orimligt att jag sprang ett maraton för tre veckor sedan, jag måste ha drömt det. Kan ett par veckor med mindre löpning och lite förkylning verkligen ta kål på formen bara så där? Äh, jag fattar ju att det förmodligen är lite dagsform inblandat också, men fasen vad frustrerande det kändes. Vis av erfarenhet (har ju varit löpare i hela fyra år nu, yay!) vet jag att det kommer toppar och dippar och allt däremellan och det är bara att fortsätta för rätt vad det är så vänder det. Men frustrerande, det är det.

Löpning

Årets första sommarkvällsspring

28 juni, 2017

Godmorgon! Idag vaknar jag med träningsvärk, en skön värk om man lyckas få den i en måttlig dos. Jag skrev ju att jag igår skulle ta tag i träningen efter förkylningen, och som ni nu förstår gjorde jag alltså det. Jag skulle kanske inte säga att jag chockade igång kroppen, men det blev faktiskt två (!) träningspass igår, om än ganska så lugna och kravlösa. Men lugna och kravlösa träningspass räknas också, och de känns ändå rätt viktiga, för alltså… skulle man inte bli galen av att bara ha superintensiva superprestationsinriktade träningspass hela tiden? Ah,  denna njutspringare skulle i alla fall bli det.

Inledde gårdagen med vad vi då kan kalla en slags nypremiär på gymmet. Kan inte ens minnas senast jag satte min fot i ett gym (?). Under våren blev det av förklarliga skäl (maraton) mest fokus på löpning och även om jag innerst inne fattar att styrketräning är bra för löpningen, så blev det att jag passade på att springa när jag hade tid/ork för träning. Men nu är ju maran sprungen och det är dessutom semester, så det borde väl vara rimligt att jag orkar med både och nu. Hursomhelst, körde ett pass med mest fokus på bålmusklerna och det känns alltså rätt fint i magen idag.

På kvällen sedan kändes det lite trögt att träna en gång till, men jag älskar ju sommarkvällsspring och med det i tankarna lyckades jag ta mig ut för en kort tur. Sommarkvällsspring är lätt en av de bästa sakerna med sommaren, när det är lite lite sol kvar och tillräckligt varmt för att kunna springa i kortärmat och shorts. Vet att många är inne på det här med morgonlöpning, men alltså… sommarkvällsspring. Mumma.

Första löprundan efter en förkylning brukar dock aldrig kännas särskilt lätt, och det gjorde den såklart inte heller igår, sommarkvällskänslan till trots. Lite svårt att andas, tunga ben, känns som att allt flås är borta. Men vis av all min fyraåriga löperfarenhet vet jag att den känslan försvinner så småningom.

Vad det blir för träning idag har jag inte riktigt bestämt ännu. Det känns skönt att kunna ta dagen lite som den kommer nu, det är verkligen semesterkänsla för mig.

%d bloggare gillar detta: