Browsing Category

Löpning

Löpning

Intervallmåndag blev njutspringsmåndag

Den som vill ha mer frekventa uppdateringar av mig får nog lov att följa mig på instagram, där kommer det i regel upp i alla fall ett inlägg om dagen. Här går det uppenbarligen lite trögare… Men jag ger inte upp i första taget!

Idag är det ju måndag och det ska ju innebära intervallmåndag. Jag springer vanligtvis mina intervaller på löpband, men idag var det så himla fint väder så jag kände mig inte alls sugen på att gå in i ett gym. Istället struntade jag i måndagsintervallerna och körde en vanlig, hederlig distansrunda i Skatås. Huvudsaken är ju ändå att jag tränar, tänker jag!

Jag skyndade mig hem från jobbet för att hinna ut i fina vädret, och det gjorde jag. Men jag hann inte springa långt innan det plötsligt hade börjat skymma och rätt vad det var så var det helt mörkt. Herregud, förtränger uppenbarligen varje år hur snabbt det blir mörkt när man har ställt tillbaka klockan. Nåväl. Några kilometers spring blev det i alla fall, och det var skönt!

Nu ska jag (förmodligen) bara jobba en dag till den här veckan och sedan passa på att njuta lite höstlov. Så himla himla gött och välbehövligt.

Löpning

Lördagsspringet

Fredag är egentligen min njutspring/ingenstresslöpningsdag. Jag slutar tidigt och passar på att dra ut och springa medan resten av världen fortfarande jobbar. Har hela helgen framför mig. Ingen stress. I fredags, av någon anledning, hamnade jag i massa andra grejer och fredagsspringet blev uppskjutet så pass länge att jag inte tog mig ut förrän igår. Men det är inget fel på lördagsspringet heller!

Passade på att njuta sovmorgon, äta frukost i lugn och ro och framåt lunchtid var jag ute och lunkade i Skatås. Det mesta kändes bra. Som vanligt den här tiden på året var det lätt att andas (älskar höstlöpning!) och benen kändes pigga. Jag sprang bort mot Delsjön, sedan en liten avstickare i skogen och så hem igen där klockan stannade på dryga 13 kilometer. Tacksamheten jag känner för att kunna dra ut och riva av 13 enkla kilometer så där, alltså…

Och med sagt så är det söndag (igen). Skulle inte ha något emot om helgerna gick lite långsammare. Men nänä. Jag har stigit upp tidigt som tusan pga busy busy dag. Ska dra ut på en kort löptur i regnet, lite senare ska jag till frisören och så har jag en massa jobb på agendan också som jag måste få klart innan imorgon och har skjutit på hela helgen. Världens bästa prokrastinerare, det är jag det.

Löpning

Stoppa tiden, hinner ej dela med mig av min träning!

Herregud, stoppa tiden! Här har jag tränat flera gånger utan att hinna skriva en rad om det i bloggen. Borde börja jobba 80% på riktiga jobbet och ha en ledig dag i veckan för att skriva blogg. Det här går ju inte!

Hursomhelst. Lördag är här. Träningen i veckan har gått helt okej, är väl inne i ett rätt bra flyt med den nu, även om jag skulle vilja träna mycket mycket mer. Men det finns ju annat i livet också, tro det eller ej. Två saker angående träningen är jag i alla fall väldigt nöjd med denna vecka:

1. Måndagsintervallernas återkomst!
Ja, du läste rätt! I måndags kväll tog jag mig till gymmet för att återuppta traditionen ”Intervallmåndag”. Innerst inne älskar jag intervallmåndag, tycker att det är en perfekt start på veckan, men har varit lite lat med det där senaste tiden. Men nu blir (blev) det alltså ändring på det!

2. Reflexvästtiden är inledd!
Häromdagen var jag ursäkternas drottning (mycket jobb! springa i tvättstuga!) och tyckte inte att det var lämpligt att klämma in en löptur mitt i allt det andra. Det var ju dessutom mörkt ute. I slutändan bytte jag ändå om (när kläderna ändå skulle torka i torkskåpet), drog på mig en reflexväst och tog mig ut på en kvällsrunda. Och det var skönt. Det var det ju. Så är det ju allt som oftast.

Och idag är det alltså lördag. Jag har sinnessjukt mycket jobb som jag behöver göra i helgen, jag menar, mina elever måste ju få feedback på sina arbeten någon gång… Så det är dagens planer, att läsa uppsatser. Vädret idag är piss, men jag ska nog passa på att ta en löprunda ändå. Dagsljus är ju ändå dagsljus.

Löpning

Lättaste löpningen på hundra (?) dagar

Skam den som ger sig ändå. Igår kändes det äntligen så sjukt lätt att springa. Ni vet ju att jag har saknat det där, att kunna riva av milen utan att det är så mycket mer med det. Och så har jag kämpat på med mina kortare rundor och det har känts jobbigt. Någon mil har det blivit någon gång, men på ren vilja och inte mycket mer. Igår när jag tog mig ut för Sunday runday kändes milen plötsligt lätt, jag mysjoggade och det tog ändå bara knappt en timme och när jag kom hem kände jag mig knappt slut. Så jäkla gött. Som jag har saknat det! När andningen funkar och benen bara rullar på. Då mår man!

Framåt kvällen när jag till slut bestämt mig för att skaka fram tillräcklig energi för att gå och handla (herregud finns det något tråkigare?) fick jag ett meddelande av Malin (@intesittastill på Instagram) som lite spontant undrade om jag inte skulle komma till gymmet. Då jag redan hade gjort dagens träning (tyckte jag) tänkte jag givetvis direkt nej… men det kändes ju hundra procent mer lockande än att gå och handla så tio minuter senare var jag på plats för dagens andra träningspass. Malin är grym, hon håller på att utbilda sig till PT och vem vore jag att tacka nej till att vara försökskanin? Det är ju i princip gratis PT-pass man får när man tränar med henne ju… Plus att det var kul också! Det är ju roligt att träna tillsammans med folk!

Löpning

Så många win

Jag har kommit hem från jobbet, ätit middag, satt mig ner i soffan. Jag har även bokat in mig på ett träningspass ikväll. Ikväll! Hur tänkte jag där? Sitta här och vänta på att få träna, helt omöjligt att hålla sig pigg. Nåja, kaffe kanske funkar. Nej, skojar bara, är nog immun mot kaffe pga dricker så sjukt mycket sådant.

Hursomhelst. Jag har kommit igång med löpningen rätt fint nu, den känns bra. Men man jag kan ju inte springa varje dag, så idag ska jag göra något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge: jag ska till gymmet. Som ni kanske vet undviker jag dock att försöka manövrera mig i själva gymmet, så jag ska på ett corepass. Jag drar mig alltid så himla mycket för sådant. Idag försökte jag avboka passet, men det måste man tydligen göra fyra timmar innan det börjar, så jag hann inte. Bara att pallra sig dit med andra ord.

Egentligen tänkte jag ägna detta inlägg åt konceptet transportlöpning, men jag vet egentligen inte hur mycket nytt jag har att komma med i det ämnet, mer än: varför gör man jag inte sånt oftare? Att springa hem istället för att trängas på en spårvagn i rusningstrafik, det borde ju inte vara så svårt? Jag menar, man ska ju ändå färdas så då kan man lika gärna passa på att träna samtidigt. Det gjorde jag igår. Och det var skönt. Och vädret var fint. Och träningen klar när jag kom hem. Så många win.

 

Löpning

Och så ville jag plötsligt springa lite längre igen

Ja, visst har jag tränat relativt regelbundet de senaste månaderna. Men sedan maraton och 27km-loppet i Åre har det gått väldigt, väldigt trögt. Alltså, jag har sprungit. Oftast några gånger i veckan. Ibland inte alls. Men relativt regelbundet i alla fall. Men det har gått trögt. Det har varit korta rundor. Det är absolut ingenting fel med att springa korta rundor, men innerst inne har jag liksom velat längta efter längre löppass. Jag har sett fram emot den där känslan av att bara längta efter att få vara ute länge, sätta en fot framför den andra och bara vara. Men längtan har inte riktigt infunnit sig.

Så jag har kört på med mina 4-5-km-rundor och häromdagen när jag lyckades springa 6 km var jag överlycklig och tyckte det var jättelångt. Och jag veeeet att jag tjatar på om att det där med tider och distanser inte är det viktigaste, men de där 4-5-6-km-rundorna har känts så himla tröga och jag saknar att ha milen som en vanlig träningsrunda efter en dag på jobbet.

Längtan efter längre pass börjar komma tillbaka. Jag börjar känna suget efter att få vara ute länge och bara sätta en fot framför den andra. Kanske var jag bara less på att springa långt efter att ha maratontränat. Huvudet och kroppen kanske bara inte ville göra det längre. Just då. Men nu, nu börjar suget äntligen komma tillbaka. Jag tror att jag har haft någon mental blockering som gjort att jag inte kunnat springa längre än 5-6 km. Som att huvudet bara skriker till mig att min kropp inte klarar av längre än det.

Så igår bestämde jag mig för att det fick vara nog. Att jag måste över milen igen. Jag känner mig inte nöjd med de där korta rundorna längre. Jag vill ju vara ute och njuta av höstsolen och jag vill ju kunna riva av milen en vanlig torsdag efter jobbet. Jag vill ju det. Jag saknar ju det. Så igår bestämde jag att jag inte fick komma hem från löprundan innan jag hade sprungit minst en mil. Och efter tretton kilometer var jag hemma. Och jag var glad. Fulltankad med löplycka och höstkrisp. ÄNTLIGEN.

Löpning

Jobbhelg och löppaus

När jag var ung förstod jag mig aldrig på sådana som vaknade tidigt på helgerna, om det inte var så att de hade småbarn förstås. Jag menar, sova är ju det bästa som finns? Men nu är jag plötsligt inte ung längre, för jag vaknar vid 7-8 helt av mig själv och kroppen tycker tydligen att det är en rimlig tid att stiga upp. Jag vet inte om jag håller med, men jag gör som kroppen säger. En fördel är ju ändå att dagarna blir lite längre, och det kan man ju inte vara sur över.

Jag har något av en jobbhelg denna helg eftersom jag har så himla mycket att göra på jobbet at the moment, men det är ju ändå stört omöjligt att sitta och bedöma uppsatser prick hela tiden. Hjärnan fungerar inte hur länge som helst. Igår hade jag nog inte tänkt springa eftersom jag ville jobba effektivt hela dagen, men framåt middagstid var jag totalt ofokuserad och behövde en paus. Jag vet inte hur det är med er, men löpning är den optimala pausen i min värld. Man får röra på sig, samtidigt som hjärnan börjar att fungera lite igen.

Den senaste tiden har mina löprundor varit lite sisådär, någon kilometer och lite halvtrögt. Alltså, det har ju varit skönt att springa ändå, men jag har inte riktigt känt något tryck i benen eller längtan att springa längre. Nåja, igår blev det 6 km i alla fall och de var sköööna. Jag har kanske nämnt (ett hundratal gånger) att jag tycker den här tiden på året är den absolut bästa för löpning?

Jag tycker verkligen inte att det är dåligt på något enda vis att springa sådana här 5-6-km-rundor, men jag vill återigen komma över tröskeln lite, längta efter löpning och att milrundan är standard – saknar att bara ”äsch, jag drar ut och river av milen efter jobbet”. Det var som att allt sug efter längre distanser än 5 km försvann helt efter sommarens långa lopp, och jag har således inte sprungit några längre distanser sedan dess. Men suget börjar komma igen, jippi!

Löpning

Fredagskänslan är min bästa känsla

Fredagskänslan, jag älskar den. Älskar att mitt schema är helt galet måndag till torsdag så jag måste sluta tidigt på fredagarna. Det är ett perfekt koncept om man t.ex. vill åka till Stockholm över helgen och hänga med ASICS, eller om det är en sjukt fin höstdag och man vill ut och springa medan det fortfarande är ljust ute. Som igår.

Jag jobbade till lunchtid igår. Åkte hem, åt lite i lugn och ro, bytte om och drog till Brudarebacken. Det var varmt och gott och gick fint att springa i t-shirt. Till och med uppe på toppen där det alltid blåser isvindar var det den här gången varmt och skönt. Så pass härligt att vara ute i solen att jag innan hemfärd satt där uppe och njöt en stund. Med helgen rätt framför!

Jag har sagt det förr och jag kommer förmodligen att säga det igen. Faktiskt nu direkt. Det här är bästa tiden för löpning! Fint ute, höstkrispig luft och inte ett enda himla pollen att förstöra stämningen med. När det gäller löpning klår hösten våren med hästlängder.

Idag är det inte lika fint och lockande att dra ut och springa, men det gör inte så mycket… Idag är planen nämligen att djupdyka rätt ner i mängder med jobb som jag aldrig hinner ta tag i på jobbet. Jag har en bra hög med uppsatser att bedöma, och det ska bli gjort i helgen. Eventuellt klämmer jag in en löprunda någonstans också, men just nu hamnar just det längre ner på prioriteringslistan, tyvärr.

Vad hittar ni på i helgen? 

Allt och inget Löpning

Löpningen och mörkret

Hösten är en grym årstid för löpning. Igår kväll vid 19-tiden var jag äntligen redo för dagens runda, temperaturen låg på 9 grader. Helt perfekt. Det enda som är kass med löpning den här årstiden är att det är så satans mörkt. Det är ju stört omöjligt att få bra bilder till bloggen! Heh!

En bild som jag inte tog igår i mörkret. 
Foto: Luca Mara

Nåja, trots att det vädermässigt var en perfekt kväll för löpning kändes löpningen inte direkt bra. Kroppen var inte med på noterna och det blev mycket promenad emellanåt. Men ändå, skönt att vara ute och röra sig lite efter en lång dag på jobbet!

Och nu är det helg (äntligen! Det har varit en lång vecka.). Jag behöver jobba i helgen (stora högar bedömning av uppsatser hånskrattar åt mig för att jag inte har tagit tag i dem ännu), vilket ju känns lite segt, men förhoppningsvis hinner jag med någonting annat också. En löprunda kanske, eventuellt hockey när Luleå kommer på besök imorgon, eller så något helt annat. Kanske kommer in i ett superflow med jobbet så att det är stört omöjligt att hitta på något annat (haha).

Löpning

Morgonlöpning och långfrukost

Jag brukar oftast träna ensam. Tycker det är rätt skönt att stänga in mig själv i mig själv och bara lulla runt. Men då och då händer det att jag har en träningsdejt och det är ju också sjukt kul! Idag hade jag och Malin (@intesittastill på instagram) bestämt oss för att ses och morgonspringa och sedan avsluta med frukost på ett café. Vi har gjort det några gånger förut, och det är alltid en lika perfekt start på dagen. Det jobbiga är ju det där med att ta sig upp tidigt när man är ledig… Värt dock när man har tagit sig ut, och det är ju faktiskt väldigt kul att sällskapsspringa!

Imorse blev det en runda på runt 7 km (tror jag, glömde sätta igång klockan i tid, men nåväl) och sedan en lång långfrukost på Portens bageri vid Munkebäckstorget. Det är så fint att prata med folk som älskar löpning lika mycket som en själv, att få höra om andras upplevelser vid lopp och så där. Och långfrukosten idag resulterade dessutom i att vi gjort roliga planer vi har tänkt förverkliga tillsammans senare i höst. Det vill ni inte missa, hehe!

Så, skön start på dagen. Nu blir det lugnt liv resten av denna lördag, bara driva runt i underställ (yes!), dricka te och kolla Netflix. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Behöver en sådan dag prick nu!

 

Löpning Lopp

Urban Run Gothenburg

Göteborgsvarvet och Innerstaden Göteborg slog sina kloka huvuden ihop och gjorde ett lopp mitt i stan. Här utlovades det spring på ställen där man vanligtvis inte springer, och det lät ju bara lite för roligt för att kunna motstå. Och så idag var det plötsligt dags!

Att ställa väckaren en söndag är ju inte direkt jätteroligt, så jag är inte mitt peppigaste jag när jag drar mig upp ur sängen klockan 7… Men äter min gröt, mitt ägg och suger i mig kaffet (standardfrukost när det är dags för lopp), tar spårvagnen till Kungsportsplatsen och traskar upp till startområdet vid Kungstorget. Det är bara runt 300 personer som får möjligheten att starta i premiärupplagan av detta lopp, så man slipper långa köer till nummerlappsutdelning och bajamaja. Gott så! Ser några bekanta ansikten som liksom jag springer alla (nåja) lopp i Göteborg och rätt vad det är går starten och vi är iväg! Det är ingen tidtagning och det känns faktiskt väldigt skönt, ett myslopp liksom, perfekt.

Först styr vi stegen mot Domkyrkan och jag kan ju inte annat än att fnissa lite åt hela grejen. Har sprungit mina asfaltslopp och fjällopp men genom någon kyrka har jag aldrig tagit mig på ett enda av alla lopp. Jag har aldrig varit inne i Domkyrkan, så det är ju fint bara att vara det.

Vidare från Domkyrkan till Magasinsgatan och rätt in på Da Matteo där det doftar nygräddat bröd och gott kaffe. Känns lite orimligt att sätta sig ner och äta frukost där och då, så jag fortsätter att springa istället, men de som redan satt där och åt sin frukost fick väl något av en överraskning när 300 löpare stormgästade.

Vi lämnar kaffeparadiset Da Matteo och lunkar vidare! Upp för en massa trappor till Kungshöjd där det finns ett selfiestopp för alla som känner för det. Det gör man ju, så jag springer upp till utsiktsplatsen och spanar ut över Göteborg en stund.

Jag vill bara säga: läs denna racerapport med reservation för att ställena vi sprang på kan komma helt i oordning. Mitt lokalsinne är ju halvtaskigt (för att inte säga heltaskigt) och när jag springer tänker jag inte så mycket på när jag springer var. Jag minns alla ställen jag någonsin sprungit på, men när, var och hur är väl lite luddigare… Nåväl. Här någonstans springer vi även genom ett parkeringshus, vilket ju också känns aningen udda, men förvånansvärt roligt.

Själva löpningen känns bara så himla lätt och kul, det är skönt att springa utan någon tidspress och jag struntade i både klocka och Runkeeper också, så jag har överhuvudtaget ingen aning om hur snabbt det går. Det är mysigt att springa bara på känsla, att skratta lite över att bli bjuden på färska räkor efter att sprungit genom Feskekôrka och sedan smaka på ost i Saluhallen.

Och rätt vad det är så är det slut. Vet inte exakt hur långt det är (pga ej klocka eller Runkeeper), men det sägs att banan är runt 6,5 km lång och herregud så många längre (ja alltså jobbigare) 6 km-rundor jag sprungit i mina dagar. Här hann jag ju knappt börja springa innan jag var i mål.

Ja, jag tackar och bockar för initiativet till detta lopp, och hoppas verkligen att det blir en uppföljning nästa år. Då står jag lätt på startlinjen igen! Glädjelopp rakt igenom! Älskar att det finns så himla många roliga lopp nuförtiden, tänk så mycket kul jag hade missat om jag aldrig hade blivit en löpare.

 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
%d bloggare gillar detta: