Browsing Category

Löpning

Löpning Lopp

Trailvarvet 2017 – racerapport!

17 maj, 2017

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Löpning

Det är dags nu!

14 maj, 2017

Det regnar ute. Jättemycket. Ett riktigt Göteborgsregn. Det är bra, det får gärna fortsätta. Spola bort allt vad pollen heter under veckan och så kan vi gärna vakna till 15-16 grader och halvklart på lördag. Deal? Okej, ett uppehåll på tisdag kväll är också okej. Som ni kanske förstår (eller ja, redan visste) -> Varvetveckan är på gång!

Det är underbart att det är dags nu! Visst, jag hade velat vara bättre tränad, men det finns inget att göra åt det och prick så känns det väl ändå alltid inför ett lopp? Eller jag vet inte, men jag har aldrig ställt mig på startlinjen och tänkt att jag är så bra som jag skulle kunna vara. The best is yet to come osv. Däremot har jag ofta ställt mig på startlinjen och tänkt att jag är så bra som jag kan vara just nu. Det är ju en viss skillnad.

Magnus Carlsson skrev en krönika i GP om hur Varvetveckan är årets roligaste vecka, och där kan jag ju bara skriva under på prick allt! Det är en fantastisk vecka! Jag kan inte fatta hur jag i höstas gick runt och velade om huruvida jag skulle springa Varvet i år. Fan vad deprimerad jag hade varit nu om jag hade suttit här utan startplats. Loppfolkfest i stan och inte springa? Nej men jösses Amalia, som man (inte?) säger.

Saker jag längtar till under Varvetveckan:

* Att få känna av stämningen redan på tisdag då jag springer Trailvarvet.
* När expot öppnar på torsdag! Hämta nummerlapp och strosa bland montrarna.
* När Varvethelgen toppas med finbesök då Malin och Mari kommer till stan och vi laddar med restaurangbesök, springer lopp och sedan går igenom loppet i minsta detalj samtidigt som vi dricker bubbel och firar att vi är så grymma!
* När Blå Linjen dras och jag kan ta en sväng till Avenyn på lunchen bara för att titta lite på den.
* Stämningen! Loppfebern i stan.
* Pirret i magen när jag äntligen står i startfållan.
* Starten genom Slottsskogen, allt folk, hejaramsorna!
* Medaljen!
* Målfotot på instagram (haha japp!)

Fan vad underbart att det är dags nu! Hur länge har vi inte väntat? 

På lördag springer vi över den! 

Löpning

Löppodden

3 maj, 2017

Träningsblogga – i en löparpodd nära dig!

Så är den här. Min podcastdebut! Alltså, inte att jag har startat en egen podcast, men däremot är jag gäst i en. Jag har givetvis inte vågat lyssna på avsnittet själv, men jag var ju där när vi spelade in det, så det kanske räcker… ? Jag menar, finns det något värre än att höra sin egen röst? Men andra får såklart gärna lyssna! Vi pratar om såklart bara om löpning i en timme ungefär, det blir en hel del om olika lopp, lite om ASICS FrontRunner och förmodligen en massa mer också.

Podden heter Löppodden och du hittar den där du brukar lyssna på poddar! Om du aldrig lyssnar på poddar och har någon podcastapp, så hittar du avsnittet på den här länken ->

-> Löppodden, första avsnittet

Löpning

Sentrumsløpet 2017

30 april, 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger ”Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med ”Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

Löpning

Jag drar till Oslo och springer lopp då!

28 april, 2017

Jag har tagit långhelg och ligger i sängen med ett öga på Netflix, det andra på bloggen, en hand i godispåsen och den andra skrivandes. Typ så. Väntar på att kaffet ska bli klart och hoppas att jag kan piggna till lite. Less på att man alltid är så trött på fredagar.

Miniweekend i Oslo coming up!

Imorgon ska jag iväg på superminiweekend till vårt grannland Norge! Ska upp okristligt tidigt för att ta tåget till Oslo, där det på eftermiddagen bjuds på lopp. Kom på alldeles nyss att man ju kan be om tidig incheckning på hotellet, så nu hoppas jag på det. Hade ju varit skönt att kunna lägga in väskan och vila en stund, och slippa dra planlöst runt i Oslo med en väska på axeln halva dagen innan det är dags att springa. Då kommer jag ju liksom inte ens orka springa! Har planerat att möta upp och säga hej till en fellow instagrammare innan start i alla fall, alltid kul att säga hej på riktigt till folk som man bara känner på vida webben.

Som ni vet älskar jag att springa lopp, och ännu mer att åka iväg till en annan stad för att springa lopp! Sova på hotell och få starta nästa dag med hotellfrukost. Inte för att jag gör det särskilt ofta, men ändå… Några gånger har det hänt. Hur loppet imorgon kommer att gå? Det vettetusan alltså. Jag tror att jag är i rätt god springform, men däremot har jag känt mig allmänt hängig den här veckan, så det är himla svårt att förutspå hur det kommer att kännas imorgon. Förhoppningsvis ger nummerlappen på bröstet en rejäl kick (det brukar den ju) och så blir det en trevlig upplevelse. Vore ju sjukt kul att få persa på milen igen, men den här gången är jag nog mer ute efter ett kul lopp istället för ett personbästa. Ser fram emot att få springa genom Oslos stadskärna! Funderar på om jag ska ta GoPro-kameran med mig, eller om det är överkurs…

Förhoppningsvis flygkänsla imorgon – den som lever får se

Löpning

Årets första solnedgångsrunda – fint som snus!

26 april, 2017

Det är ändå inte alla förunnat att kunna dra ut och springa 16 km en vanlig tisdagskväll. Jag är otroligt tacksam över att kunna springa. Och ta i trä och allt det där, men nu är det ett tag sedan jag har varit skadad, men jag tar det verkligen inte för givet att kunna springa. Jag är precis där jag vill nu, jag vill kunna dra ut och riva av 16 km en vanlig tisdagskväll efter jobbet. Okej att det är 38 dagar kvar till maraton och att 16 km känns lite futtigt om man börjar tänka så, men ändå…

Det var verkligen trögstartat. Lång startsträcka. Ja, innan jag tog mig ut genom dörren alltså. Det var kasst väder och jag kände mig trött, men började tänka på alla lopp jag ska springa, och lyckades ta mig ut ändå. När jag väl var ute var det en lång startsträcka även där. I regel brukar det ta runt 2 km innan jag har kommit in i en bra andning, men igår dröjde det mycket längre än så… Vet inte om jag ska skylla på pollen eller taskig dagsform, men kul var det inte. Efter runt 6-7 km kom jag in i flytet i alla fall, men nog är det ju en väl lång uppvärmning alltså.

Det var så himla lugnt i Skatås. Inte så konstigt med tanke på att det hunnit bli relativt sent och att det hade regnat hela dagen. Men alla som inte var i Skatås igår borde ångra det idag, för fasen i min låda så fint det blev till slut. Molnen drog undan och jag fick årets allra första solnedgångsrunda. Jag frickin älskar att springa i solnedgång.

Skönt att komma hem med 16 km i bagaget när det var obehagligt nära att det inte blev någonting alls. Måste ju tyda på att jag har lite pannben där inne i alla fall.

Löpning

Jag älskar lopp! Tydligen.

25 april, 2017

Alltså jag kan fan inte låta bli. Om någon föreslår ett lopp säger jag Jaaaa! Jag är på!  Det enda jag har lyckats tacka nej till är Ultravasan – det känns nämligen rimligt att försöka sig på maratondistansen först, innan man börjar tänka på ultra.

Jag hade väl egentligen inte tänkt springa jättemånga lopp den här säsongen, utan satsa på några speciella sådana istället. Men som sagt, jag kan inte låta bli… Nu har man ju gått och väntat en hel lång vinter, så det gäller ju att passa på att loppnjuta så mycket som möjligt nu.

Redan avklarade tävlingar:

Vårtävlingarna 8 km (bakfull och jävlig, men det gick ändå)
Varvetmilen (inte bakfull, och persade på 10 km!)

Kommande tävlingar:

ASICS Sentrumsløpet, 10 km i Oslo, 29 april (nu till helgen!)
TrailVarvet 11,6 km, 16 maj (inledningen på Varvetveckan)
Göteborgsvarvet 20 maj (gaaah nu börjar distanserna bli längre)
Blodomloppet 5 eller 10 km ännu oklart, 29 maj (springer med jobbet, går ju inte att säga nej till sånt)
Stockholm Marathon, 3 juni (HOLY CRAP!!! VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ??)
Salomon 27K, 1150 höjdmeter i Åre, 29 juli

Definitivt galnaste springåret hittills. Kanske inte i antal lopp, men i vilka slags lopp det är. Det ska persas på milen (det har jag visserligen redan gjort den här säsongen, så) och det är halvmaror, trail och fjäll och frickin maraton. Varför går jag igång på sånt här? Och varför ligger jag i sängen och bloggar när jag borde vara ute och springa?

Löpning

Mysjogg extra allt

23 april, 2017

Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men jag har fått ett sjukt roligt uppdrag, nämligen att i film visa mitt Göteborg. Med löparskorna på. Kommer såklart att berätta mycket mer om det när resultatet börjar visa sig. Hursomhelst. Deadline närmar sig med stormsteg (vi vet ju alla hur snabbt tiden går hela tiden), och när det börjar brinna i knutarna gör man galna saker. Som att ställa alarmet på klockan 7 en söndag för att dra ut och springa. Ångrar jag det? Inte en sekund.

Det fick bli en väldigt kravlös runda idag. Eller ja, med kravet att samla på mig en del material till den här filmen då. Strax efter 8 satt jag på en spårvagn till andra sidan stan för att inleda turen på Mariaplan. Vädret var kanonfint, och det var knappt några människor ute. Det kändes lite som att jag hade Göteborg för mig själv. Lekte av mig genom att springa några gånger genom Plaskis, och sedan lunkade jag ner mot Klippan, Röda Sten, Älvsborgsbron.

Pollen bråkade inte alls med mig idag, det verkar som att jag har hittat en medicin som funkar rätt bra. Mysjoggade runt och tog en paus på stenarna en stund. Tänkte att det var värt varenda mörk, kall runda i vinter för att få känna känslan av lätt löpning i vårtider. Och Göteborg är fasen så himla fint. Sprang vidare och hittade nya ställen som jag inte har sett tidigare, som Fruktlunden där man kan plocka frukt och bär och bara sitta ner och ha det gott.

Det blir kanske inte så effektiv träning när man filmar samtidigt. Man måste ju stanna en del, men man ser definitivt många fler fina ställen och detaljer när man ska fånga saker på film/foto, annars kan det ju så lätt bli att man bara kör på och glömmer bort att se sig omkring. Nåväl. Jag fortsatte längs Karl Johansgatan upp mot Stigbergsliden, förbi Musikens hus, Oceanen och Bengans, vidare mot Masthuggstorget och Järntorget där körsbärsträden nu står i full blom. Folk hade börjat vakna och jag var inte den enda som ville fånga detta på bild.

Ibland har man ju tur. Jag menar, tänk om det hade ösregnat idag när jag hade massa tid att springa runt och filma. Det hade ju inte varit någon idé att ge sig ut då? Vem vill se ett grått Göteborg på film? Det är ju detta Göteborg man vill visa upp! Det som man ibland förtränger att det ens finns, under de perioderna då man vaknar till gråa dagar efter gråa dagar.

Härifrån sprang jag sedan Linnégatan upp, in i Slottsskogen, förbi Säldammen och Plikta som redan den här tiden på morgonen var knökfullt med folk. I sann mysjoggsanda köpte jag en glass och en kaffe och satt i solen och njöt en stund innan jag lunkade vidare. Alla pass behöver inte, och ska inte vara måtte-det-bli-nytt-personbästa, ibland kan man gott ta sig en mysjogg extra allt på det här sättet.

Efter Slottsskogen var planen att springa ner mot hamnen och Götaälvbron och Haga och Avenyn, men batteriet i min GoPro tog slut, så jag bestämde mig för att åka hem och ladda den och sedan ge mig ut lite senare igen. Om jag gjorde det? Vad tror ni om mig? Någon måtta får det väl vara! Denna mysjoggare behöver sina Netflixtimmar också. Men fasen alltså, lätt värt att stiga upp kl 7 en söndag för en sådan start på dagen. Stressfri löpning när den är som bäst!

Löpning

Fyra veckor till Göteborgsvarvet

22 april, 2017

Igår eftermiddag, när jag just kommit hem från en resa vi gjort med våra elever, när jag var trött och hade huvudvärk (det blir så efter en resa med elever, oavsett hur bra det gått och hur trevligt det har varit) och tänkte lite på att det blivit dåligt med träning i veckan pga resor och dylikt – då öppnade jag mailen och där låg startbeviset till Göteborgsvarvet. Jag lyckades seeda upp mig två grupper från förra året, så jag är nöjd!

Det känns helt galet att det idag bara är fyra veckor kvar till start. Får typ nervösont i magen när jag tänker på det. Alltså bra nervösont ändå, så där pirrigt. Ni som springer lopp vet säkert känslan. Spänd förväntan typ, samtidigt som jag känner att jag vill ha fler långpass i benen. Och då har jag inte ens börjat få nervösont inför Stockholm marathon som är ynka två veckor senare. En sak i taget nu, först och främst Göteborgsvarvet; det är ju inte heller någon walk in the park direkt. Med fyra veckor kvar får man ju någonstans lita på att man skött sig i vinter och vår och grundat ordentligt. Nu är det liksom finslipet kvar. Långpass och långa intervaller. Eftersom jag samtidigt tränar till maraton så bör ju långpassen vara minst halvmaralånga, helst längre såklart, så jag tror faktiskt att jag kommer att vara rätt redo för Varvet när det är dags.

Mina Göteborgsvarv 

Det känns som att jag har sprungit Göteborgsvarvet massor av gånger, men det är faktiskt bara två. Ett år fick jag lämna walk-over eftersom jag hade lyckats skada ljumsken och därmed inte hunnit träna tillräckligt för att det skulle vara värt att utsätta sig för två mil. Det var stor sorg.

2014 sprang jag första Göteborgsvarvet.

Det var knappt ett år efter att jag hade börjat springa, ungefär två år efter jag satt i Slottsskogen och skrattade åt att folk var så dåraktiga och frivilligt sprang två mil en fin vårlördag. Att ta sig i mål på den där första halvmaran var en mäktig känsla, kommer aldrig glömma den dagen. Jag skrev en väldigt fattig racerapport efter det loppet (det var ju i början av min tid som bloggare, hade väl inte riktigt lärt mig ännu…), men jag behöver ingen ordentlig racerapport för att komma ihåg det loppet och alla känslorna. Jag minns pirret i startfållan, jag minns folkfestkänslan, jag minns att Hisingen var så sjukt jävla lång, jag minns känslan av att ha lyckats springa över båda broarna. Jag minns att jag av någon anledning inte tyckte att Avenyn var så himla jobbig som alla sagt, och frossan jag fick pga vätskebrist runt 17 km. Jag minns att den lilla, lilla bron in till Slottsskogen kändes som minst 5 km lång och hur målet på Slottsskogsvallen kändes som att man nått Eldorado.

Mitt andra varv blev alltså inte förrän två år senare,

och då var det dags för revansch efter att inte ha kunnat springa året innan. Tiden innan start var kaos pga långsammast kollektivtrafik; tiden det vanligtvis tar att åka hemifrån mig till mitt jobb är 8 minuter, den här dagen tog det ungefär en halvtimme och så var det ju ytterligare ungefär lika långt till startområdet. Bra med panik alltså att sitta på en spårvagn och inte kunna göra någonting. Hann till min startfålla med ungefär en minuts marginal. En felberäkning jag (förhoppningsvis) inte kommer göra om. Den här gången var jag fast besluten på att springa på en bättre tid än sist, och det gjorde jag. Runt 6 minuter snabbare gick det. Och racerapporten blev betydligt längre.

Och 2017… to be continued som de säger i tv-seriernas värld. 

 

 

Löpning

Mental träning inför långlopp

18 april, 2017

För ett tag sedan på lunchen satt vi och pratade om lopp (ja, ni fattar ju vilket bra lunchsamtalsämne!). Vi pratade om vår stads stora folkfest Göteborgsvarvet, och så var det nog första gången jag högt yttrade orden ”Jag ska springa Stockholm Marathon”, och det gav mig ju en liten klump i magen om man säger så. Det är som att jag har förträngt att jag faktiskt blir rätt slut av att ”bara” springa Varvet, som ju ”bara” är halva distansen.

Det är tur att man inte vet vad man ger sig in på

När jag anmäler mig till nya lopp är jag lite som Pippi; Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert. Första gången jag anmälde mig till Göteborgsvarvet, när jag anmälde mig till halvmaran i Sälen, när jag anmälde mig till 27K i Åre, när jag anmälde mig till Stockholm marathon… Jag tror att det är tur att jag inte fattar hur jobbigt det kommer bli, för då hade jag nog aldrig vågat mig på det.

Första gången jag sprang halvmaraton hade jag sprungit om det var 13 eller 14 km som mest innan. Inte så långt kan tyckas, men alla sa att jag absolut skulle klara halvmaran med det och det gjorde jag ju. Jag minns när jag precis hade sprungit över Göta Älvbron under första Göteborgsvarvet och jag tänkte Ja jävlar, nu kommer jag klara detta. Jag kommer att ha sprungit ett helt halvmaraton snart!. Då var jag ungefär 14 km in på banan. Hade det värsta kvar. Men det visste jag ju inte då. Eller, jag fattade ju att resten skulle vara jobbigt men jag hade ingen aning om hur jobbigt. Jag bara visste att jag skulle klara det. Och det gjorde jag ju. Under mitt nästa Göteborgsvarv var jag inte lika säker efter Göta Älvbron, för då visste jag ju vad jag hade kvar… Egentligen är det nog bra att inte riktigt veta vad man ger sig in på, för det är ju mycket bättre att tänka Jag kommer klara det! än Faaan, nu kommer jobbiga långa lutande Avenyn snart. Nu har jag ingen aning hur min kropp kommer att reagera när jag ska tvinga den att springa mer än fyra mil. Vad händer efter 30 km? Who knows? Men det kanske är bra… (Planen är dock att få till längre långpass än inför första Varvet, man vill ju inte gå in i detta helt i blindo…)

Jag delar upp mina lopp i kortare lopp

För min del är mental träning inför eller snarare under lopp inte riktigt lika viktig som löpträningen, men fasen, nästan alltså! Jag delar alltid upp distansen i kortare bitar för att underlätta för huvudet när det är dags att springa. Ett halvmaraton delar jag alltid upp i 7 km-bitar. Vill man springa ett halvmaraton behöver man bara springa 7 km tre gånger, och är man tränad för ett halvmaraton kan man ju typ springa 7 km i sömnen. Den metoden fungerar förvånansvärt bra Men hurra, bara 7 km kvar! När jag sprang mitt senaste millopp var ju banan redan uppdelad i 2×5 km, dvs. vi sprang två varv på en 5 km-bana. Sjukt bra för psyket att ha klarat första femman och bara ha 5 km kvar. Inför maraton har jag inte riktigt börja tänka ut någon bra mental strategi. Dela upp i fyra 10 km-bitar känns ju rimligt, för en mil är ju inte jättejobbig om man inte springer den jättesnabbt, men ett maraton är ju faktiskt längre än 40 km, så vad händer med de sista 2 km om jag räknar in dem i min mentala uppdelning? Jag kanske inte tar mig hela vägen in i mål då!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

Vad är löpning?

14 april, 2017

Foto: Luca Mara

Igår när jag och Patrik spelade in första avsnittet till hans löparpodd så inledde han med frågan Vad är löpning för dig? Jag blev helt ställd direkt. Hur hade jag kunnat missa att tänka på det? Är inte det någonting som jag egentligen tänker på dagligen? Jag menar, herregud, jag skriver liksom en blogg om löpning! Jag vet inte, löpningen har kanske blivit en så naturlig del av mitt liv nu, att jag inte tänker på det längre. Löpare är bara någonting jag är och springer någonting jag gör. Från att ha skrattat åt folk som frivilligt utsatte sig för att springa lopp, till den som blir ledsen bara av tanken på att eventuellt någon gång dra på sig en skada så hon inte kan springa på ett tag.

Löpning är ändå så mycket för mig. Så mycket mer än vad jag tror att jag fick ur mig i svaret i podden. En gång skrev jag en lista med tio anledningar att älska löpning, och det är väl fortfarande det löpning är för mig. Glädje. Frihet. Känslan av att jag klarar mer än jag tror. Utmaningen. Belöningen. Terapin. Ibland en plåga. Men värt allt.

Bilden ovan älskar jag (får man säga så om en bild på sig själv? Hehe). Luca Mara som har tagit den lyckades liksom fånga min känsla för löpningen. Jag älskar den (löpningen alltså) så himla mycket. Även om den är skitjobbig ibland så har den gett mig så mycket. Den där helgen när fotot är taget var ju också så speciell, jag levde och andades löpning dygnet runt. Inte konstigt att jag ser så nöjd ut!

Det här gänget alltså, bästa ASICS FrontRunner Sverige, bästa inspirationen! 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
%d bloggare gillar detta: