Browsing Category

Lopp

Lopp

Två nya lopp bokade!

28 mars, 2017

Nu har jag alltså redan hunnit springa två lopp i år (Vårtävlingarna och Varvetmilen), så vi kan väl lugnt konstatera att tävlingssäsongen 2017 äntligen är här! Det är nu man ska få skörda frukterna av att man har hållit igång (nåja, allt är ju relativt) med träningen hela vintern.

Jag vet inte om det var peppen av att persa (men förmodligen), men nu har jag hips vips anmält mig till två till lopp. Det gäller ju liksom att passa på, för rätt vad det är så är vintersäsongen här igen (det finns ju ändå en gräns hur positiv man kan vara).

Sentrumsløpet

10 km i Oslo den 29 april. Jajamän, här ska det tävlas i utlandet minsann. Vissa åker till Aruba och springer, men Oslo är också fint! Jag tycker ju att millopp är rätt jobbiga, men jag har uppenbarligen ändå en tendens att anmäla mig till sådana stup i kvarten. Men jag är faktiskt riktigt sugen på detta. Det är inte jätteofta jag åker någonstans för att springa lopp (det går ju så många i Göteborg så), men det är riktigt kul! Plus att det ska bli nice med en hotellnatt mitt på Karl Johan! Det blir nog så att jag åker dit samma dag som loppet går, och checkar in på hotellet när jag har sprungit klart. Hade säkert kunnat ta tåget hem samma kväll också, men det känns ju lite ovärt. Vem vill inte unna (ja, jag skrev unna) sig en hotellnatt då och då? Sentrumsløpet går som namnet antyder genom centrala Oslo, det blir ju mysigt tycker jag.

Trailvarvet

11,6 km i Göteborg den 16 maj. Detta blir starten på Göteborgsvarvetveckan. Trailvarvet hade sin premiär förra året och jag sprang det såklart. Då var det en kilometer kortare, men efter att ha utvärderat premiärloppet har banan ändrats lite. Det ska tydligen vara mer trail än det var förra året och så blev det alltså en kilometer längre också. Perfekt att inleda Varvetveckan med ett kortare lopp på tisdagen, och sedan ta det lugnt och vila upp benen inför lördagens halvmaraton. Apropå Varvet så är en rolig nyhet att Mari var lättövertalad och har anmält sig till det, finbesök hela vägen från Sundsvall den helgen alltså! Och så kommer Malin till Gbg och hejar på oss, fatta vilken mysig helg det kommer att bli.

Foto: Luca Mara

Löpning Lopp

Varvetmilen 2017 – lopprapporten!

26 mars, 2017

Vaknar på morgonen och känner mig lite förvirrad, har för mig att jag skulle göra någonting särskilt idag. Det tar några sekunder, men sedan kommer jag på att det ju är dags för lopp! Får lite panik och tror att jag har försovit mig, men jag hinner äta min gröt och dricka mitt kaffe i lugn och ro innan jag åker iväg till Frihamnen för dagens Varvetmilen.

Jag känner mig lite oväntat nervös. Jag brukar inte vara särskilt nervös inför lopp, men det suger lite i magen. Säkert är det väl för att min plan hela tiden har varit att persa på milen på detta lopp, och nu är dagen kommen, och inte tusan vet jag om jag är i bra nog form för ett nytt personbästa. Varför sätter jag sådana krav på mig själv? Har kollat upp vilket tempo jag behöver hålla för att det ska gå vägen (5.30/km) och det känns faktiskt rätt snabbt. Jag får helt enkelt ställa in mig på att det här kommer bli sjukt jobbigt, inga fem kilometers uppvärmning och sedan öka liksom…

Hämtar nummerlappen, lämnar in väskan och ställer mig i världsrekordslång toakö (sådan som det alltid är på lopp). Ställer mig sedan långt bak i startledet och plötsligt är vi iväg. Ställde mig uppenbarligen för långt bak i startledet, för det går långsammare än jag vill och jag blir frustrerad. Tänker att det kanske är bra att det inte är supertempo så att jag håller igen lite i starten, men kommer på att jag ju inte ska hålla igen. Jag ska ju i princip maxa en hel mil. Så jag börjar kryssa och springa om folk, tittar på klockan och tänker att jag springer i ett tempo jag aldrig kommer orka hålla hela loppet. Funderar på att sakta ner men tänker att det får bära eller brista. Hur ska jag någonsin kunna persa om jag inte vågar chansa lite? Tänker på att det står Don’t run, fly! på min rygg och plockar ganska många ryggar. Känner mig stark!

Man kan ju inte säga att det här loppet går på världens mest inspirerande bana. Två varv i Frihamnen, en äkta flack asfaltsbana. Givetvis blåser det alltid när man är där vid vattnet, men idag är det faktiskt inte så farligt, det går att värja sig genom att bara vrida huvudet lite. Och jag blir rätt pepp när jag springer på hamnsidan och ser stora delar av Göteborg, Göteborg gör mig glad och jag kikar upp mot Göta Älvbron och drömmer om Göteborgsvarvet. Efter ett varv håller jag fortfarande samma tempo och nu är det ju bara att börja räkna ner kilometerna. 5,4,3… bara 2 kvar, det kan man ju göra i sömnen, en enda sväng kvar innan målrakan…

I mål! I mål på 53.56 och nytt personbästa på milen! Med råge! Kapade 1 minut och 17 sekunder från mitt förra pers (som jag har levt med i typ två år, förra året var inte ett bra år för milen). Börjar genast fundera på om jag hade kunnat göra något annorlunda för att få en bättre tid, men skjuter snabbt bort de tankarna. Persade ju! Det var ju målet! Jag gjorde det!

Senare på instagram berättar en tjej att hon hade sett trycket på min rygg, Don’t run, fly! och börjat en hemlig tävling mot mig (eller min rygg då), vilket gjorde att hon också persade. Fatta hur kul att kunna sporra någon så! Nu måste jag ju alltid ha den tröjan på mig när jag springer lopp. Dubbel glädje, liksom. Ja, vilken dag, vilket lopp. 5.24-tempo i en hel mil, det trodde jag inte att jag hade i mig… Och ännu viktigare än det: jag kände mig stark och mitt trilskande knä sa inte ett ord. Vilken underbar start på denna säsong! Och även om resten av säsongen blir skit, så har jag faktiskt ändå persat på milen. Check.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Året var 2016 Löpning Lopp

Från Premiärloppet till Finalloppet

8 december, 2016

Året börjar lida mot sitt slut, fastän man knappt kan tro det ty blir aldrig minusgrader och gräset är lika grönt som på sommaren. Men det är bara några veckor kvar av 2016, och vi vet ju alla hur snabbt veckorna går nuförtiden. Helt enkelt dags att börja blicka tillbaka på året som har gått. Vi gör det med lite bloggtema: Året var 2016. (I fjol skrev jag liknande under namnet Året var 2015. Fyndigt va?) Givetvis börjar vi med det bästa. Året i lopp!

2016 blev det färre lopp än vanligt. Däremot var det kanske fler genomtänkta (i brist på annat ord) lopp, alltså inte bara en massa random 10-km-lopp var och varannan helg. Sju lopp trots allt, det får man vara nöjd med!

Premiärloppet

Säsongen startade redan i april med en spontananmälan till Premiärloppet i Skatås. Ett lopp på 10 km för att känna på formen inför den stundande säsongen. Några saker skrämde mig: när jag kom dit insåg jag snabbt att i princip alla var elitlöpare. I alla fall såg det ut så, och mitt mål där och då blev att inte komma i mål sist. Det gjorde jag inte, trots den andra saken som var lite skrämmande: att det var så satans kuperat. Ett riktigt jobbigt lopp, men väldigt roligt ändå så jag tror faktiskt inte att det är omöjligt att jag springer det igen.

premiarloppet1

Trailvarvet

Det dröjde sedan ungefär en månad innan det var dags för nästa lopp, och denna gång var det ingenting mindre än premiärupplagan av Göteborgsvarvets nya koncept TrailVarvet. 10,6 km i Änggårdsbergen. Faktiskt första gången jag sprang där uppe överhuvudtaget, och det var riktigt fint. Det var ju inte så himla trailigt, men ett trevligt lopp ändå tycker jag. Bra start på Varvetveckan.

trailvarvet4

Göteborgsvarvet

Så kom årets första stora utmaning: Göteborgsvarvet. Andra gången för mig. Startade riktigt kasst med sena spårvagnar som gjorde att jag höll på att missa starten, men det slutade väl med att jag persade på halvmaran, men fick en vass armbåge på armen och ett rejält blåmärke som bevis i några veckor.

gbgvarvet

Midnattsloppet

Så kom sommaren och semestern och träningen gick kanske inte så bra som jag hade tänkt. När det i augusti var dags att springa Midnattsloppet var jag inte i mitt livs form. Att det var pisseblött och jag fick håll hjälpte inte heller. Har aldrig lidit så mycket i slutet av ett lopp. Men jag tog mig ju i mål. Med ett personsämsta typ. Men ändå. Fick medalj!

midnattsloppet

Bagheera Fjällmaraton

Och så äntligen, äntligen kom årets höjdpunkt. Fjäll(halv)maraton Sälen! Det var bara en vecka efter Midnattsloppet så jag hann ju inte direkt träna mig ur min halvtaskiga semesterform, men jag hade en helt fantastisk upplevelse ändå. I drygt tre timmar var jag ute, men tiden har aldrig gått så snabbt. Premiär för löpning i fjällen, men verkligen inte sista gången. Redan samma dag bestämde jag mig för att satsa på Åre nästa år.

IMG_9334

Bergsjöloppet

Under hösten drog även tioveckorsprogrammet med Löparakademin igång. Tio härliga veckor då ett gäng ungdomar hade som mål (som de klarade) att springa ett 10-km-lopp. Som en liten uppvärmning körde vi ett kortare lopp i Bergsjön, nämligen Bergsjöloppet. Kidsen sprang 2,5 km och jag sprang 5. Varmt var det, och extra mycket eftersom jag sprang i svart bomullströja (!!).

innanstart

Finalloppet

Och så sist men inte minst: det 10 kilometer långa Finalloppet tillsammans med kidsen från Löparakademin. Vädret var helt vidrigt, och det var lera upp till rumpan. Det krävde en lång dusch och många koppar te för att få upp värmen igen. Banan (i Skatås) gillade jag dock, och känslan efter ett lopp är ju alltid ännu lite bättre när man har fått lida lite. Väl?

DCIM100GOPROG0240477.JPG

Jag är jättenöjd med loppåret som gått. Lagom många lopp (förra året sprang jag så många att jag hann bli lite frustrerad…). Jag gjorde väl inte direkt några supertider, men jag hade jävligt kul och det känner jag faktiskt är huvudsaken.

Om du vill läsa någon av dessa, eller någon annan racerapport så finns alla här.

Löpning Lopp

Med en doft av svett och liniment

22 september, 2016

Då och då kommer det över mig, vad jag har gjort de senaste åren. Från mitt studentliv för sex år sedan med utgång (flera gånger) varje vecka, till en flytt, ett lärarjobb, ett nytt lärarjobb, en ny livsstil, ett löparliv. Det är inte alls särskilt längesedan jag inte orkade springa någonting alls. Nu vet jag att en del tycker att jag springer skitmycket och skitlångt och en del tycker att halvmaror är blaha-blaha. Själv tycker jag att det är fascinerande hur man kan förändras, lära sig att tycka om något man förut avskydde. Men framförallt är jag fascinerad över vad kroppen och huvudet klarar om man bara ger dem chansen. Jag är fascinerad över hur jag kan längta ihjäl mig till nästa sommar då jag ska få springa 27 km i fjällen, medan andra samtidigt tycker att jag nog är lite knäpp.

Så hur går man på bara tre år från att avsky löpning till att springa i fjällen? Jag antar att man bara springer. Man tvingar sig ut även när man egentligen inte vill. Man testar nya rundor. Man testar att springa i skogen. Man utmanar sitt egospringande och testar att springa i grupp. Man utmanar sig med någonting litet och får en kick av det, och sedan utmanar man sig med någonting större för att man vill uppleva kicken en gång till. Det har inte ens gått ett år sedan jag skrev i bloggen att jag gärna skulle vilja springa i fjällen någon gång, men att det nog lär dröja för ”jag är inte där än”. Och nu har jag redan bokat min andra fjällupplevelse.

Och nästan samtidigt släppte Bagheera Fjällmaraton Sälen sin video från årets lopp. Jag tittar på den och kan fortfarande känna doften av svett och liniment på hotellrummet efteråt…

Lopp

2017 års äventyr bokat!

22 september, 2016

Nu har det snart gått en månad sedan äventyret i Sälen. Det där galna upptåget som jag inte trodde att jag skulle klara men som visade sig vara typ det bästa jag gjort. Den där halvmaran i fjällen. Vilken jäkla upplevelse det var. Vrickade fötterna tjugofemtusen gånger, ramlade på stenar, klafsade i lera men det var de snabbaste tre timmarna i mitt liv. Kaffet efter mål smakade gudomligt. Lyckoruset kommer tillbaka till mig så fort jag tänker på det. Man kan ju lugnt säga att jag fick mersmak för det här med fjäll.

DCIM165GOPRO

Så fort vi hade sprungit färdigt loppet började vi prata om vad nästa utmaning ska bli. Många av oss (dock inte jag tyvärr) är anmälda till Österlen lyser halvmaraton som är redan nu i november, vissa anmälde sig till Ultravasan 45 så fort anmälan öppnade häromdagen. Själv hängde jag upp mig på fjällupplevelsen och har nog nästan dagligen tänkt att jag vill anmäla mig till ännu ett fjällopp istället. Och vad passar då inte bättre än att göra just det när man ligger hemma och inte kan träna pga nackspärr (eller vad det nu är som pågår i min kropp)?

Årets utmaning 2017, spikad och klar! Salomon 27K den 29 juli i Åre! 27 km och 1150 höjdmeter. Gillade ju jättemycket att springa i Sälen, men någonting nytt ville man ju testa, och Åre verkar ju satans fint (alla pratar om Åre!) och nu är det bokat och klart. Är så galet pepp på detta. Med mig får jag bästa Mari som även var med till Sälen (hoppas att även Malin tar sitt förnuft till fånga och bokar), och än finns det platser kvar – vi kanske ses i Åre?

27 kilometer då, så långt har jag aldrig sprungit. 1150 höjdmeter, så högt har jag aldrig sprungit… Det kommer absolut bli en utmaning, men jag kommer vara redo. Ett sådant här mål var precis vad mitt träningsjag behövde, är så pepp på allt i träningsväg just nu. Springa långt och länge, på sten och stock och styrketräna så jag kan springa långt och länge på sten och stock så att jag sedan kan springa långt och länge över fjäll i Åre.

img_9315-1

 

Löpning Lopp

Bergsjöloppet 2016

18 september, 2016

Det var ju mest som en kul grej jag skulle springa Bergsjöloppet igår, dels för att vi fick med oss ett gäng av ungdomarna i bästa Löparakademin och så var det gratis och så var det fint väder och så var det bara 5 km och så var det en bra grej och så var det lördag osv osv. Men ett lopp är alltid ett lopp och då kommer tävlingsmänniskan fram… 

speaker

Jag vaknar ganska tidigt, känner mig inte helt utvilad, men äter min gröt och tar en spårvagn till Bergsjön. Möter upp med en av de andra ledarna i LA och hämtar ut alla nummerlappar. Har samling med ungdomarna, vi tar lagfoto och kör en gemensam uppvärmning. De ska springa 2,5 km-distansen så de startar före oss vuxna. Det är spänd förväntan i luften, så där som det ska vara inför ett lopp. De rusar iväg och vi känner oss stolta och förväntansfulla och hoppas att alla kommer i mål nöjda och glada. Det gör de.

bergsjoloppet

En halvtimme efter 2,5 km-löparna är det dags för oss andra att starta, vi som ska springa 5 km. Det är verkligen längesen jag sprang ett lopp på 5 km, jag känner mig inte i min snabbaste form – jag har ju mer blivit en sådan som springer långt och länge… Jag har ingen plan på att maxa heller, springer dessutom i en svart bomullströja (!!!) och det är gassande sol ute.

innanstart

Starten går vid Bergsjön centrum och vi ska springa två varv på 2,5 km-slingan. Det känns lite trist till en början, men där i centrum är ju allt folk och där får man mest pepp så med facit i hand visade det sig att det var ett kanonupplägg. Det är varmt ute och precis efter start kommer en rätt dryg backe. Jag ska ju ta det lugnt och vill verkligen inte ta ut mig i början, för jag vet ju att det är skitjobbigt att springa 5 km om man gör det snabbt… Men jag har bra tryck i benen och susar (!) upp för backen. Det känns bra! Sedan är det bra med raksträckor och en del nedför också, vi springer förbi fritidsgården där vi brukar ha våra LA-träningar och jag blir helt pepp. Jag håller ett bra tempo på strax över 5 minuter per kilometer och vet inte riktigt vartifrån det kom – kanske är det för att jag hade noll press på mig själv som jag det känns så bra?

Efter 2,5 km kommer vi alltså tillbaka till startområdet och när jag springer nerför backen hör jag ”Heja Ida!” och blir jättepepp när våra ungdomar har stannat kvar för att heja på oss ledare och de gör det genom att hoppa och skrika och filma – bättre hejaklack får man leta efter. Jag har sprungit första varvet på ungefär 13-14 minuter och blir glad av tanken på att komma i mål på under 30, det är som sagt ett tag sedan jag sprang 5 km och uppenbarligen har jag plötsligt börjat springa så fort jag kan… tävlingsdjälvulen, ni vet. Men när backen kommer andra gången, och jag inser att det inte finns någon vätskekontroll på detta lopp, då blir det lite väl jobbigt och jag går faktiskt uppför backen.

Snart springer jag nedför backen in mot målområdet igen, möts återigen av världens bästa hejaklack, spurtar in mot mål (som ligger i en uppförsbacke, hallå) och får en tid på 27:58. Ändå sjukt nöjd med den, med tanke på den gassande solen i svart bomullströja, och att jag gick uppför en hel backe. Mitt personbästa på 5 km är 25:59 och den gången tog jag i för kung och fosterland så jag är ju ändå inte sååå långt ifrån den formen ändå.

medalj

Efter loppet stannar jag kvar en stund, pratar igenom upplevelsen med övriga, tittar på prisutdelningen och njuter av folkfeststämningen. För folkfest är det verkligen. Dagen i Bergsjön ska fortsätta med gratisfestival, men jag vill till slut ändå bara hem och duscha bort den intorkade svetten och njuta av en go känsla i kroppen. Jag vet inte varför jag har gått runt och inbillat mig att jag är i rätt taskig form, för idag kändes det ju ändå ganska bra. Men jag vet inte, att maxa är jobbigt – är nog mer en sådan där seg jävel som hellre springer långt…

centrum img_0123

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 2

29 augusti, 2016

Jag skulle alltså precis springa ner till Storfjällsgraven när jag lämnade er i förra inlägget (vilken cliffhanger va!). Missade du första delen så hittar du den här

IMG_9331

Efter en härlig bit uppe på fjället kommer det där som man liksom har väntat på efter all stigning: att få springa nedför. Vanligtvis är jag ganska duktig på det, om jag får säga det själv. Kan rulla på rätt bra i nedförsbackarna. Uppenbarligen är det inte riktigt samma att springa nedför backen i Midnattsloppet som att springa nedför mot en ravin… Det sluttar något kopiöst och här börjar det också bli väldigt stenigt. Bäst att ta det lite försiktigt. Drar ner tempot ordentligt. Som relativt ovan terränglöpare är jag inte van vid alla dessa stenar och det känns som att jag stukar foten varje gång jag försöker springa…

Nere vid Storfjällsgraven, vid 10,8 km kommer en ny energistation och jag tvingar i mig ett par chips och tänker att det här är så satans roligt fastän jag förmodligen kommer bryta benet vilken minut som helst. Och visst stupar jag såklart på detta steniga parti, men det går bra och jag tar mig upp direkt. Förstår inte riktigt vad som hände, fötterna bara vek sig och nere var jag. Vid vätskekontrollen pratar folk om skor och stenar, och jag fattar cirka ingenting när folk snart susar förbi och uppför alla stenar. Det GÅR ju inte att springa här (fast ja, uppenbarligen går det ju för vissa)!

(Från dessa steniga kilometrar finns inga bilder, för här gällde det att hålla tungan rätt i mun, mobilpysslande gick inte. Men för att det inte ska bli för mycket text utan foto bjussar jag på några härliga icke-steniga fjällbilder.) 

IMG_9334 IMG_9336

Jag pinnar på och inte en enda gång tvivlar jag på att jag kommer klara av att ta mig i mål. Det är en rätt härlig känsla. Har aldrig i hela mitt liv varit med om att tiden gått så här snabbt. Framförallt inte när jag har sprungit! Men jag hinner liksom inte reflektera över att tiden går eller att jag springer, jag har bara fullt fokus på var jag sätter fötterna. Kilometrarna bara tickar på.

Vid 13,9 km gör jag det jag har planerat och längtat efter sedan gårdagen. Jag dricker kaffe! Det är en sådan bra grej med detta lopp, att det finns massa goa grejer vid kontrollerna. 13,9 km-kaffet är givet och kaffe har förmodligen aldrig smakat så gott någonsin förut. Det ger mig en extra kick och jag är helt lycklig när jag lämnar kontrollen vid Hemfjällsstugan.

IMG_9344

Uppe på sista toppen blåser det riktigt rejält, och det är ganska jävligt. Fastän jag har bestämt att jag såklart ska springa när det är någorlunda flackt blir det lite för kämpigt här och jag tar några promenadsteg då och då för att sedan rusa på. (Okej, ”rusa” var kanske till att ta i.) Jag fattar knappt vyerna jag får uppleva. Det är så jäkla fint hela tiden.

IMG_9347

Efter sista vätskekontrollen vid 16,3 km är det i princip bara nedför in till mål, och jag börjar sörja lite att det snart är över. Jag vill i mål så himla mycket, men jag vill samtidigt fortsätta att uppleva loppet och löpningen. Har ju väntat på detta i ett halvår! Det känns helt orimligt att jag bara har några kilometer kvar av en halvmara, men inte riktigt vill sluta. Jag har ganska mycket ork kvar och springer om ganska många. Tyvärr leder det till att jag helt plötsligt inte har någon precis framför mig på vägen in mot mål och börjar så klart noja direkt över att springa fel… Har aldrig tittat så intensivt efter någonting som när jag nu tittar efter snitslarna.

Som sagt, att springa nedför är inte alltid så lätt som det låter. Sista kilometrarna mot mål går i rejäla nedförsbackar, som på vissa ställen är väldigt steniga. Blir såklart livrädd för att ramla och bryta någonting – det hade varit så typiskt (tråkigt) att avsluta denna underbara upplevelse så. Det börjar ömma rejält i knäna av allt nedförsspring. Till slut hörs ljud från målområdet och det är plötsligt en massa folk längs banan som hejar och tjoar och klappar händer (alltså återigen: publiken i Sälen = guld!). Så kommer sista slalombacken och en underbar färd ner till arenan. ”Ida Aspviken har gått i mål på 3:07:58” hör jag när jag precis sprungit över mållinjen där Linnéa och Mari redan väntar. Jag suger i mig en mugg vatten och känner hur jag ler med prick hela ansiktet.

IMG_9354 medalj linneamari

Jag har aldrig någonsin varit med om sådana här snabba tre timmar. Helt sjukt! Jag kan inte släppa det! Det känns helt orimligt att jag sprang i mer än tre timmar men inte ens tänkte på att tiden gick!

Att sedan sitta ute i solen efter målgång och analysera varenda sten längs banan medan vi väntar in de andra är helt underbart det med. Att få prata om ett lopp med folk som också vill prata lika mycket om det! Känner mig helt lyckorusig och när jag håller på att ramla ihop när jag ska hämta en kopp kaffe börjar jag bara skratta, för fasen och satan i min lilla låda vad allt bara känns bra. Förutom den fina upplevelsen där uppe är jag också nöjd med min tid. Efter halva banan hade jag bestämt att jag gärna inte ville springa på mer än en timme längre än asfaltshalvmaran, och jag klarade det med några sekunders marginal. 3:07:58. En del kanske tycker det är långsamt, en del tycker nog det är snabbt, jag tycker att det är helt perfekt och egentligen rätt oväsentligt, för alltså… Jag klarade av att springa en halvmara i fjällen! Vad händer!?

malfoto

När alla är i mål tar vi såklart ett lagfoto och sedan är det raka vägen upp till rummet för att börja analysera, diskutera, jämföra, skratta och börja planera nästa äventyr… Vi är alla totalt löphöga – någon större dos runners high än denna har nog knappt funnits någon annanstans någonsin. Känslan är helt magisk. Alla är så glada och så nöjda. Alla fick en fantastisk upplevelse. Jag fattar att jag låter som en nyfrälst typ, men just nu finns det nog ingenting jag älskar lika mycket som löpning. Och givetvis firar vi med äkta bubbel!

IMG_9382

Jag vill knappt avsluta detta inlägg, för då känns det som att helgen tar slut på riktigt… Det var en helt fantastisk helg, en magisk dag i fjällen, en aha-upplevelse om att man klarar så mycket mer än man tror (för innan start trodde jag faktiskt inte riktigt på att jag skulle klara det). Nu undrar jag bara hur jag ska kunna springa vanliga stadslopp igen. Jag vill ha mera fjäll!

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

28 augusti, 2016

nummerlapp

Lördag. Väckaren ringer 6:30. Stiger upp för att hinna få i mig en ordentlig frukost innan vad jag misstänker blir min största löputmaning hittills under mina tre år som löpare. Det är en glad stämning i rummet, och jag känner mig oroväckande lugn inför vad som komma skall. Jag har sprungit 21 km tidigare, men inte i fjällen… Misstänker att detta kommer bli jäkligt mycket jobbigare än någon asfaltshalvmara. Det är en strålande fin dag (förutom en jäkla massa blåst) och starten ligger precis utanför vårt fönster så vi hör när speakern börjar prata igång morgonen – och det går upp för mig vad jag ska göra.

starten skilodge

groupie

Fördelen med att bo så nära starten är att man hinner gå på toaletten i lugn och ro och hinna till start med god marginal, fastän man går dit bara tio minuter innan. Strax dags för start och man kan ta på stämningen av spänd förväntan här ute.

Klockan 9 går starten och jag har en tydlig plan för dagen: 

  • det får gå prick hur långsamt som helst, målet är att inte behöva bryta
  • jag ska gå i uppförsbackarna – ska trots allt springa långt och det vore så onödigt att ta ut sig i backarna så att loppet blir en pina
  • jag får stanna och fota prick hur ofta jag vill (det kommer dock visa sig att det inte alltid är så lätt, man måste liksom hålla balansen och sånt också)
  • huvudsyftet är att njuta, inte springa snabbt

starten2

Därför startar jag i ett lugnt tempo, jag är ju helt inställd på att detta kommer bli tusen gånger värre än Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet var ju inte direkt lätt. Har dessutom hört att bansträckningen ska vara jobbigare i år än tidigare (vilket folk efteråt bekräftar är sant).

Vi springer från starten i Lindvallen och jag känner lopp-peppen och har glömt nervositeten som slog till just innan start. Nu känns det bara som en rolig utmaning! Första rejäla backen kommer dock ganska omgående, och jag börjar tvivla. Har ju bestämt att jag ska gå i backarna och tjaaa, här har jag ändå inget val – backen är nämligen så brant att det inte går att göra annat. Alla andra, utom möjligen eliten då, gör detsamma och backen tar aldrig slut… Det brinner i vaderna och jag undrar hur i hela friden jag ska orka drygt två mil till.

Till slut går det dock att börja springa och av någon anledning går tiden så snabbt fastän det går ganska långsamt. Det tar ungefär 45 minuter innan vätskekontrollen vid 5,5 km men det känns som ungefär tio minuter. Här någonstans står Camilla och hejar och jag blir så glad när jag hör henne ropa ”Heja Ida!”. Efter vätskekontrollen ska vi ta oss an nästa fjäll. Denna gång är jag vid lite bättre mod och lite förberedd på vad som väntar. Ser en upplyftande skylt och slänger upp mobilen för att ta en bild, då en kvinna frågar om hon inte ska ta en bild på mig med skylten istället. Alltså, publiken i Sälen är rätt awesome.

backar

salen

Det bästa med att bestiga långa långa backen är att man till slut kan springa – det är ju ändå det man är här för att göra. Det har dock regnat dagen innan så det är ganska blött och lerigt på sina ställen, men efter att ha försökt trippa runt och undvika leran en stund inser jag att det inte är någon idé och går istället all in på hela trailupplevelsen. Med lera upp till knäna blir ju allt ändå så mycket roligare (?).

lerigt

Det finns en massa fina fördelar med att ta sig långt uppför. Dels innebär uppåt att det till slut också kommer gå neråt, men framförallt betyder det att man får en sick fin utsikt. 924 meter över havet ger ju inte fula vidder direkt.

fjallen fjallen2

Det är verkligen jättefint här uppe och jag försöker verkligen att njuta, men efter ett tag kommer resans första trauma: jag är totalt och komplett säker på att jag svängt av fel någonstans och lyckats ta mig in på maratonbanan istället för halvmarabanan. Rådslår med mig själv om vilka alternativ jag har: 1. vända om (inget alternativ) 2. springa hela maran. 3. bryta loppet (inget alternativ). Bestämmer mig tydligen alltså för att springa ett helt maraton (!!), men det visar sig ändå att jag var på rätt plats och inte behövde göra det.

Och ja, jag vet att jag skrev att uppför så småningom innebär nedför och att det är en fördel, men det är nog egentligen mest vad jag trodde innan, ty när man äntligen har tagit sig upp så skall man ner till Storfjällsgraven, och det hör man ju bara på namnet att det inte kommer bli särskilt upplyftande…

stenigt

Och här inser jag att det här blir en lång historia… Jag tror vi får ta en paus. To be continued, ni vet. Mer om graven nästa gång…

Nu hittar du andra delen här

Löpning Lopp Resa

I mål!

27 augusti, 2016

Nu (eller ja, för några timmar sedan) är det här jävligt nöjda gänget i mål efter 21 km i Sälenfjällen. Det är också ett ganska trött gäng som just nu gör sitt bästa för att återhämta sig. Ja, vilken jäkla dag det har varit. Fantastisk dag alltså. Kan utlova massa bilder och en race report inom en snar framtid (bildspammandet är redan igång på instagram)!

Så jävla fint allt är alltså. Löpning är livet, osv.

malfoto

Lopp Resa

Framme i Sälen!

26 augusti, 2016

Vänner! Är framme i Sälen och det är sovdags strax, och det har börjat bli smått pirrigt. Klockan 9 går starten för Bagheera Fjällmaraton. Vindstyrkan just nu är inte att leka med och ser ut att inte direkt avta till imorgon bitti, men men… lite utmaning måste man ju få (haha)!

IMG_9245

Idag var jag ledig från jobbet och startade resan till Sälen rätt tidigt. Mötte upp med Linnéa och Malin i Alingsås och sedan roadtrippade vi upp ihop, åt lunch på Grön Ko i Värmlandsbro (det var så sick gott där) och anlände i Sälen vid 17-tiden.

IMG_9247

Nu är alla på plats och vi har suttit och försökt ladda mentalt under kvällen (eller snarare pratat om hur tuff banan blir och hur mycket det blåser), och såklart spanat in målområdet som ligger precis utanför vårt fönster.

Imorgon kör vi!

IMG_9248

Lopp

Mot Sälen!

26 augusti, 2016

Återigen är väskan packad och den här gången är det dags för det där som jag har tjatat om sedan i mars: Bagheera Fjäll(halv)maraton Sälen. Det känns ju helt galet och jag är verkligen inte tillräckligt vältränad för detta äventyr, men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det. Jag bör överleva och jag bör kunna ta mig runt banan, men man vet ju aldrig…

Alldeles strax tar jag tåget till Alingsås varifrån jag sedan roadtrippar upp till Sälen tillsammans med Malin och Linnéa. Sedan möter vi upp resten av gänget i Sälen, handlar, lagar uppladdningsmiddag och förbereder oss mentalt för morgondagen… Starten går redan klockan 9 imorgon, lite oroande eftersom jag vanligtvis inte alls gillar att springa på morgonen, men det här kommer bli så jobbigt ändå så tiden på dygnet spelar nog ingen större roll.

Datorn åker med, så det kan hända att det blir något inlägg, men om inte annat så lär jag spruta ut bilder på Instagram under resans gång, så följ mig gärna där. Heter såklart @traningsblogga.

Som de säger i Mello: ”Nuuuu kööööör vi!”

DCIM162GOPRO

%d bloggare gillar detta: