Browsing Tag

åre

Resa

Mountains are the monuments of the world

7 augusti, 2017

Mountains are the monuments of the world

Jag älskar min kropp. Jag gör faktiskt det. Alltså, jag älskar att den orkar saker! Det gjorde den inte för några år sedan, men med lite vilja går det uppenbarligen att ändra på sådana saker. Jag är ju fortfarande den lataste människan i världen när det gäller vardagsmotion, men det är ju någonting annat… hrmm…

Hursom. Dagen efter att jag hade slitit mig igenom Salomon 27K hade jag, Mari och Katrin bokat dejt i fjällen. Jag menar, man är ju inte så ofta i Åre så man får ju liksom passa på. Visst vaknade jag med en hel del träningsvärk den dagen, men sådant blir ju nästan alltid bättre när man rör sig, så sagt och gjort.

Katrin hämtade upp oss på Holiday club där vi bodde de här dagarna, vi åkte en bit och sedan började vi traska. Till en början hittade vi inte leden, så det blev en hel del obanad terräng, blöta fötter, väja för lera och dylikt, men då blev det ju bara lite mer äventyr, hehe, och vem har inte haft blöta och leriga fötter någon gång (eller dagen innan)? Efter ett tag kom vi upp på leden och när vi gått en bit kände vi oss hungriga. Katrin hade med sig sitt kök och vi bjöds på god mat med världsklassig utsikt. Bättre restaurang är nog svår att hitta!

Ja, vilken helg och vilken upplevelse den där långhelgen i Åre blev. Jag är så himla glad över att jag åkte och körde loppet (och fick andra upplevelser på köpet också) trots att jag var ganska nära på att dra mig ur det hela, bara för att det inte blev som vi kanske hade tänkt från början. Under loppet lärde jag mig att jag har ett jävla pannben någonstans därinne, och resten av resan var ju också topp, med massa natur och sjukt god mat och trevligt häng. Tänk va, hade jag inte upptäckt för fyra år sedan att jag inte orkade springa till spårvagnen, då hade jag gått miste om allt detta!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning Lopp

Salomon 27K – racerapporten!

6 augusti, 2017

Vi skulle vara ett helt gäng på fyra personer som tillsammans skulle åka till Åre och ta oss an 27 km löpning i fjällen. Att det i slutändan bara var jag kvar som skulle starta gjorde väl kanske att peppen inte var så där total som den borde vara, och formen var ju inte heller direkt i topp efter ett antal veckors semester med allt vad det innebär. Men hur svårt kan det vara? Sprang ju 21 km i Sälen förra året, bara 6 km till, lätt som en plätt. Och herregud, jag har ju sprungit ett maraton också. Detta är ju luuugnt. Tankar som så här i efterhand visar sig vara helt uppåt väggarna.

Rullade in i Åre dagen innan och har sovit ganska bra under natten. Vaknar strax efter 6, utan en tillstymmelse till halsont eller annat som kan stoppa mitt deltagande, så jag tvingar i mig lite frukost (börjar faktiskt känna mig lite nervös nu ändå), dubbelkollar att jag har all obligatorisk utrustning i ryggsäcken och går ut till bussen som ska ta oss till startområdet i Ottsjö. Väl på plats tittar jag mig omkring och inser ganska snabbt att jag kommer gå i mål ganska så sist, alla ser sjukt starka och snabba ut och det är inte alls lika många startande som i Sälen. Men jaja, någon måste ju komma sist också. 

Starten går klockan 9 och efter att jag har fått tag i nummerlappen är det nästan dags. Men jag kan inte starta detta lopp utan att gå på toaletten, det går inte! Ställer mig i en lång bajamajakö och minuterna går snabbt, mycket snabbare än kön. När jag väl sitter där inne hör jag speakern: ”20 sekunder till start, 15 sekunder, 10…” Det är så sjukt typiskt mig att prioritera toalettbesök över allt annat… Starten har gått, och jag får börja med att rusa ikapp övriga.

Man säger det ju ofta, att man inte är tillräckligt förberedd, inte tillräckligt vältränad. Den här gången är det så galet sant. Jag har heller inte läst på om banprofilen särskilt noga (jag ville nog innerst inne inte veta exakt hur jobbigt det skulle bli), och när första långa stigningen kommer ganska omgående, det är då jag på riktigt inser att detta förmodligen kommer att bli ett helvete. Säkerligen ett fint helvete, men ett helvete likväl. Trots den helt omänskliga stigningen lyckas jag hålla mig bland andra människor ett tag, men det är obehagligt att se hur pass oberörda vissa ser ut.

När jag kommer upp till första toppen, Hållfjället, har jag tagit mig 7 km. 7 km! Jag har bestämt mig för att så fort jag ser en funktionär fråga hur man gör om man behöver bryta. Det gör jag inte, men jag ropar till någon att det här måste väl ha varit den värsta stigningen!??! Här skickar jag en snap till familjen om att det är det värsta jag gjort i mitt liv, att ta mig upp där. Får svar från syster: ”Men då är det ju bara neråt nu!” Det är det inte. Två mil kvar. Funktionären meddelar att om jag tittar mot den andra toppen så kanske jag kan se täten där. Vet inte helt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag har två fjälltoppar kvar att bestiga.

Uppe på Hållfjället passar jag på att andas lite, att ta in utsikten. Det är en sjukt fin dag. Det har visst regnat jättemycket i Åre (vilket ska visa sig ordentligt i terrängen snart), men idag har det spruckit upp och vyerna är helt makalösa. Jag tänker att jag trots att jag lider och kommer lida ännu mer snart, så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva sådant här.

Så här funkar det: när man gjort en galen stigning, då ska man ner igen. Sedan upp igen. Ner igen. Upp igen. Att jag för en minut trodde att det värsta var gjort efter den första stigningen, det visade sig vara väldigt fel. Efter ungefär 10 km kommer den första vätska/mat-stationen (det finns bara två, man får bära med sig vatten och annat i ryggsäcken). Funktionärerna är trevliga och jag vill helst bara stanna där resten av dagen. Yrar något om det är jävligt backigt. De skrattar lite och undrar om jag inte hade förstått det tidigare. Jag yrar vidare om att jag minsann sprang i Sälen förra året, men det här är ju för fan hundratusen gånger värre. De tar det som en komplimang till Åre typ. Jag börjar inse att jag är typ sist nu, och kommer på att jag nog borde springa vidare. Och efter vätskekontrollen är det uppåt igen. Uppåt uppåt uppåt. Efter att ha slitit som en dåre, velat sätta mig ner och gråta många gånger kommer jag till slut upp till Grofjället. Nu har jag tagit mig 13 km. Det har gått några timmar redan, men nu är det ju nästan ”bara” hälften kvar.

Jag har helt gett upp att försöka ta några bilder nu. Det är bara överleva som gäller. Jag inser att jag borde börja med mental träning, för mina mantran i denna stund är inte bra. Det är inget jag är stark, jag är duktig, det här kommer jag klara utan snarare jag är så jävla dum i huvudet som utsätter mig för sånt här, nu sätter jag mig ner och börjar gråta,  jag kommer aldrig ta mig i mål, det här är det värsta jag någonsin har gjortvarför betalar jag för att plåga mig så här? 

Någonstans på vägen ner från Grofjället springer jag flera kilometer i lera över en myr och för varje steg jag tar sugs fötterna ner i leran så jag får slita upp dem innan jag kan ta nästa steg. Innan jag är klar med den löpningen har jag lera upp till knäna. Benen är trötta, så trötta. Vid varje liten stigning får jag gå och tiden går snabbt, mycket snabbare än kilometerna. Jag blir stressad över att känna mig ensam ute, men tror att jag har någon efter mig och långt där framme ser jag några också, så kommer kanske inte i mål flera timmar efter alla andra. Efter 19 km kommer nästa vätska/mat och jag tvingar i mig litegrann även fast det sista jag vill göra är att slösa energi på att tugga på något. Colan jag får är dock magisk. Aldrig har cola smakat så gott.

8 km kvar och den långa stigningen till sista toppen är påbörjad. Vid 22 km ska jag vara uppe på Välliste, men det är ingen lek att ta sig dit. Det här är nog den retsammaste biten av banan. Jag ser en topp, tänker att det är dit jag ska. När jag har tagit mig till den toppen inser jag att det inte är Välliste. För då springer vi neråt lite, sedan uppåt, varje gång jag kommer upp till en topp ser jag en till längre bort. Och här någonstans ska jag hiva mig ner för något som bara kan beskrivas som ett stup. Jag ska alltså hiva mig ner med ett rep! För att komma ner! För att sedan ta mig uppåt igen! Men efter 20 km känns det inte rimligt att vända om, det är bara att ta sig ner med det där repet, och när jag väl är nere ramlar jag såklart och har nu lera prick överallt på kroppen (eller kläderna i alla fall). På vägen upp till Välliste sedan möter jag folk som springer ett annat lopp. De har sprungit 8 km och susar förbi mig uppför. Blir irriterad och vill skrika att till dem att jag faktiskt har sprungit mycket längre och att det är därför jag ser så himla plågad ut. Men jag är alldeles för trött för det. 22 km och uppe på sista fjälltoppen. Nu är det bara slutet kvar. Nu är det bara nedför.

Att springa utför låter ju ganska lätt, men det är brant utför och jag har redan varit ute i hur många timmar som helst, det finns inte mycket energi kvar i den här kroppen. Jag varvar löpning med promenad och hoppas att jag åtminstone kan ta springande steg över mållinjen. Känslan av att det i jämförelse med detta var en barnlek att springa maraton, och att Sälenfjällen är lite futtig jämfört med de här fjällen, det är i princip det enda jag tänker på nu. Börjar nästan gråta när jag inser att detta snart är över. Att jag har slitit i fem timmar och kommer ta mig i mål till slut.

Springer (eller kryper, vem vet?) över mållinjen i Trillevallen efter fem timmar och sjutton minuter. En halvtimme långsammare än maran, och totalt utpumpad. Nej, att springa några små löprundor och ett par gånger uppför Ormbergsbacken var inte rimlig träningsuppladdning inför detta. Det här var en utmaning utan motstycke. Hade det gått att bryta (alltså, man kan ju inte direkt ringa upp en taxi till Grofjället) hade jag säkert gjort det. Jag vet inte. Men en sak har jag lärt mig om mig själv: det finns ett jäkla pannben där någonstans. Ja, jag led. Jag var frustrerad. Men mina ben tog mig i mål. Huvudet hjälpte inte till så mycket, men benen tog mig framåt och jag gav inte upp. Jag var ute jättelänge, och jag slet. Och jag klarade det. Och jag är så sjukt vansinnigt glad över att jag gjorde detta. Alltså ni fattar inte hur sjukt vansinnigt glad jag är över det. Det var ett helvete, men det var mitt alldeles egna underbara helvete. Tack Åre för upplevelsen! (Och ps. jag kom inte sist trots allt! Fast nästan. Fast vem bryr sig? Hade kunnat komma i mål flera timmar efter alla andra och ändå känt mig som en vinnare.)

Med reservation för att bilderna är helt huller om buller, för vem håller koll på vilket fjäll som är vilket när man yrar? 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Resa

Här sitter jag och reser

1 augusti, 2017

Jag har påbörjat den långa färden hem till Göteborg. Tåg från Åre till Östersund, flyg till Stockholm, ett antal timmar på Arlanda och så är jag förhoppningsvis hemma i min lägenhet runt midnatt eller liknande. De senaste dagarna har känts som en halv evighet, pga fyllda med så mycket som jag inte brukar göra i vanliga fall. Så många upplevelser på så kort tid liksom. Och den som känner mig vet att jag aldrig riktigt har varit en friluftsmänniska, men nu har jag fått naturupplevelser utöver det vanliga.

Loppet i sig var ju en helt galen grej, jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska kunna sammanfatta det i ett blogginlägg. Men en racerapport kommer såklart, fast ni får kanske ge er till tåls en liten stund till. Men jag har ju inte bara kört lopp, utan också hängt med Mari och Katrin och bott på urfina Holiday Club, tränat på gym med utsikt över fjällen, spa:at, traskat runt i fjällen och ätit massa gott. Mer om allt kommer! Ni kommer säkert hinna bli less på Åre innan jag har bloggat klart om det.

Men en sak i taget. Nu måste jag äta innan min nästa flight. Men varsågoda för livstecken från mig i alla fall.

Utsikten från vårt rum på Holiday Club.

Löpning

Snart dags för nästa löputmaning!

9 juli, 2017

Tre veckor (minus en dag) kvar

Gårdagens nämen tusan också det är ju faktiskt sant-insikt: jag insåg att det bara var tre veckor kvar till årets tredje stora lopputmaning (första var Göteborgsvarvet och sedan kom Stockholm Marathon). Jag ska ju springa 27 km i Årefjällen!

Ni vet nog inte detta, men det var faktiskt otroligt nära att resan till Åre blev inställd. Alltså väldigt nära, typ bara ett messengermeddelande bort. Vi bokade resan och loppet redan i november förra året, men det har hänt saker i livet för många och från den ordinarie uppställningen löpare som skulle utmana sig med detta är det ju bara… *trumvirvel* JAG kvar. Att springa lopp i Åre känns ju verkligen som en grej man vill göra tillsammans med folk, och därför var jag väldigt nära på att ställa in jag också. Men i slutändan är jag som jag är och hatar att skippa saker bara för att jag är själv, och således blir loppet av ändå. Mari, som fick ställa in pga skada, ska ändå med till Åre så helt ensam blir jag ju inte där, även om jag är den enda kvar som ska springa loppet.

Med den nya herregud-bara-tre-veckor-kvar-insikten tyckte jag igår att det var lämpligt att söka mig bort från asfalten en stund och testa att springa i trailskorna lite. Jag är ju livrädd för ormar så det var kanske smått traumatiskt att springa runt bland sten och annat och se lösa grenar på marken som ju lätt kunde se ut som ormar i mina ögon, men utöver det så är det ju faktiskt väldigt roligt att springa trail.

Löpturens enkla kravlista

Det blev en väldigt kort runda (och när jag skriver ”kort” gör jag det såklart med kommande 27 km lopp i åtanke), med väldigt få krav: 1. försöka springa in trailskorna lite 2. testa att springa lite med ryggsäck som jag ju kommer behöva göra i Åre 3. bara springa för att det är kul.

Och resultaten då? Jomen: 1. Skorna kändes helt jäkla perfekta, tills efter några kilometer då jag började känna blåsa på vänster lilltå (fanfanfan). 2. Ryggsäcken störde mig knappt någonting, fast jag blev sjukt svettig på ryggen (såklart, men ändå suck). 3. Det blev löparglädje (jippi!).

Med tanke på att formen har känts som den har känts de senaste veckorna börjar jag såklart bli lite nervös för detta, men det går som det går och jag ska i alla fall göra mitt allra bästa. Är också helt säker på att det kommer bli en riktig upplevelse, och sådana vill man ju ha. Dessutom innebär resan till Åre inte endast lopp, utan vi kommer att vara där i flera dagar och upptäcka bra mycket mer än de där 27 kilometerna. Så trots nervositeten: så galet pepp! Ska bli så himla roligt!

%d bloggare gillar detta: