Browsing Tag

fjällmaraton

Löpning Lopp

Salomon 27K – racerapporten!

6 augusti, 2017

Vi skulle vara ett helt gäng på fyra personer som tillsammans skulle åka till Åre och ta oss an 27 km löpning i fjällen. Att det i slutändan bara var jag kvar som skulle starta gjorde väl kanske att peppen inte var så där total som den borde vara, och formen var ju inte heller direkt i topp efter ett antal veckors semester med allt vad det innebär. Men hur svårt kan det vara? Sprang ju 21 km i Sälen förra året, bara 6 km till, lätt som en plätt. Och herregud, jag har ju sprungit ett maraton också. Detta är ju luuugnt. Tankar som så här i efterhand visar sig vara helt uppåt väggarna.

Rullade in i Åre dagen innan och har sovit ganska bra under natten. Vaknar strax efter 6, utan en tillstymmelse till halsont eller annat som kan stoppa mitt deltagande, så jag tvingar i mig lite frukost (börjar faktiskt känna mig lite nervös nu ändå), dubbelkollar att jag har all obligatorisk utrustning i ryggsäcken och går ut till bussen som ska ta oss till startområdet i Ottsjö. Väl på plats tittar jag mig omkring och inser ganska snabbt att jag kommer gå i mål ganska så sist, alla ser sjukt starka och snabba ut och det är inte alls lika många startande som i Sälen. Men jaja, någon måste ju komma sist också. 

Starten går klockan 9 och efter att jag har fått tag i nummerlappen är det nästan dags. Men jag kan inte starta detta lopp utan att gå på toaletten, det går inte! Ställer mig i en lång bajamajakö och minuterna går snabbt, mycket snabbare än kön. När jag väl sitter där inne hör jag speakern: ”20 sekunder till start, 15 sekunder, 10…” Det är så sjukt typiskt mig att prioritera toalettbesök över allt annat… Starten har gått, och jag får börja med att rusa ikapp övriga.

Man säger det ju ofta, att man inte är tillräckligt förberedd, inte tillräckligt vältränad. Den här gången är det så galet sant. Jag har heller inte läst på om banprofilen särskilt noga (jag ville nog innerst inne inte veta exakt hur jobbigt det skulle bli), och när första långa stigningen kommer ganska omgående, det är då jag på riktigt inser att detta förmodligen kommer att bli ett helvete. Säkerligen ett fint helvete, men ett helvete likväl. Trots den helt omänskliga stigningen lyckas jag hålla mig bland andra människor ett tag, men det är obehagligt att se hur pass oberörda vissa ser ut.

När jag kommer upp till första toppen, Hållfjället, har jag tagit mig 7 km. 7 km! Jag har bestämt mig för att så fort jag ser en funktionär fråga hur man gör om man behöver bryta. Det gör jag inte, men jag ropar till någon att det här måste väl ha varit den värsta stigningen!??! Här skickar jag en snap till familjen om att det är det värsta jag gjort i mitt liv, att ta mig upp där. Får svar från syster: ”Men då är det ju bara neråt nu!” Det är det inte. Två mil kvar. Funktionären meddelar att om jag tittar mot den andra toppen så kanske jag kan se täten där. Vet inte helt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag har två fjälltoppar kvar att bestiga.

Uppe på Hållfjället passar jag på att andas lite, att ta in utsikten. Det är en sjukt fin dag. Det har visst regnat jättemycket i Åre (vilket ska visa sig ordentligt i terrängen snart), men idag har det spruckit upp och vyerna är helt makalösa. Jag tänker att jag trots att jag lider och kommer lida ännu mer snart, så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva sådant här.

Så här funkar det: när man gjort en galen stigning, då ska man ner igen. Sedan upp igen. Ner igen. Upp igen. Att jag för en minut trodde att det värsta var gjort efter den första stigningen, det visade sig vara väldigt fel. Efter ungefär 10 km kommer den första vätska/mat-stationen (det finns bara två, man får bära med sig vatten och annat i ryggsäcken). Funktionärerna är trevliga och jag vill helst bara stanna där resten av dagen. Yrar något om det är jävligt backigt. De skrattar lite och undrar om jag inte hade förstått det tidigare. Jag yrar vidare om att jag minsann sprang i Sälen förra året, men det här är ju för fan hundratusen gånger värre. De tar det som en komplimang till Åre typ. Jag börjar inse att jag är typ sist nu, och kommer på att jag nog borde springa vidare. Och efter vätskekontrollen är det uppåt igen. Uppåt uppåt uppåt. Efter att ha slitit som en dåre, velat sätta mig ner och gråta många gånger kommer jag till slut upp till Grofjället. Nu har jag tagit mig 13 km. Det har gått några timmar redan, men nu är det ju nästan ”bara” hälften kvar.

Jag har helt gett upp att försöka ta några bilder nu. Det är bara överleva som gäller. Jag inser att jag borde börja med mental träning, för mina mantran i denna stund är inte bra. Det är inget jag är stark, jag är duktig, det här kommer jag klara utan snarare jag är så jävla dum i huvudet som utsätter mig för sånt här, nu sätter jag mig ner och börjar gråta,  jag kommer aldrig ta mig i mål, det här är det värsta jag någonsin har gjortvarför betalar jag för att plåga mig så här? 

Någonstans på vägen ner från Grofjället springer jag flera kilometer i lera över en myr och för varje steg jag tar sugs fötterna ner i leran så jag får slita upp dem innan jag kan ta nästa steg. Innan jag är klar med den löpningen har jag lera upp till knäna. Benen är trötta, så trötta. Vid varje liten stigning får jag gå och tiden går snabbt, mycket snabbare än kilometerna. Jag blir stressad över att känna mig ensam ute, men tror att jag har någon efter mig och långt där framme ser jag några också, så kommer kanske inte i mål flera timmar efter alla andra. Efter 19 km kommer nästa vätska/mat och jag tvingar i mig litegrann även fast det sista jag vill göra är att slösa energi på att tugga på något. Colan jag får är dock magisk. Aldrig har cola smakat så gott.

8 km kvar och den långa stigningen till sista toppen är påbörjad. Vid 22 km ska jag vara uppe på Välliste, men det är ingen lek att ta sig dit. Det här är nog den retsammaste biten av banan. Jag ser en topp, tänker att det är dit jag ska. När jag har tagit mig till den toppen inser jag att det inte är Välliste. För då springer vi neråt lite, sedan uppåt, varje gång jag kommer upp till en topp ser jag en till längre bort. Och här någonstans ska jag hiva mig ner för något som bara kan beskrivas som ett stup. Jag ska alltså hiva mig ner med ett rep! För att komma ner! För att sedan ta mig uppåt igen! Men efter 20 km känns det inte rimligt att vända om, det är bara att ta sig ner med det där repet, och när jag väl är nere ramlar jag såklart och har nu lera prick överallt på kroppen (eller kläderna i alla fall). På vägen upp till Välliste sedan möter jag folk som springer ett annat lopp. De har sprungit 8 km och susar förbi mig uppför. Blir irriterad och vill skrika att till dem att jag faktiskt har sprungit mycket längre och att det är därför jag ser så himla plågad ut. Men jag är alldeles för trött för det. 22 km och uppe på sista fjälltoppen. Nu är det bara slutet kvar. Nu är det bara nedför.

Att springa utför låter ju ganska lätt, men det är brant utför och jag har redan varit ute i hur många timmar som helst, det finns inte mycket energi kvar i den här kroppen. Jag varvar löpning med promenad och hoppas att jag åtminstone kan ta springande steg över mållinjen. Känslan av att det i jämförelse med detta var en barnlek att springa maraton, och att Sälenfjällen är lite futtig jämfört med de här fjällen, det är i princip det enda jag tänker på nu. Börjar nästan gråta när jag inser att detta snart är över. Att jag har slitit i fem timmar och kommer ta mig i mål till slut.

Springer (eller kryper, vem vet?) över mållinjen i Trillevallen efter fem timmar och sjutton minuter. En halvtimme långsammare än maran, och totalt utpumpad. Nej, att springa några små löprundor och ett par gånger uppför Ormbergsbacken var inte rimlig träningsuppladdning inför detta. Det här var en utmaning utan motstycke. Hade det gått att bryta (alltså, man kan ju inte direkt ringa upp en taxi till Grofjället) hade jag säkert gjort det. Jag vet inte. Men en sak har jag lärt mig om mig själv: det finns ett jäkla pannben där någonstans. Ja, jag led. Jag var frustrerad. Men mina ben tog mig i mål. Huvudet hjälpte inte till så mycket, men benen tog mig framåt och jag gav inte upp. Jag var ute jättelänge, och jag slet. Och jag klarade det. Och jag är så sjukt vansinnigt glad över att jag gjorde detta. Alltså ni fattar inte hur sjukt vansinnigt glad jag är över det. Det var ett helvete, men det var mitt alldeles egna underbara helvete. Tack Åre för upplevelsen! (Och ps. jag kom inte sist trots allt! Fast nästan. Fast vem bryr sig? Hade kunnat komma i mål flera timmar efter alla andra och ändå känt mig som en vinnare.)

Med reservation för att bilderna är helt huller om buller, för vem håller koll på vilket fjäll som är vilket när man yrar? 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Året var 2016 Löpning Lopp

Från Premiärloppet till Finalloppet

8 december, 2016

Året börjar lida mot sitt slut, fastän man knappt kan tro det ty blir aldrig minusgrader och gräset är lika grönt som på sommaren. Men det är bara några veckor kvar av 2016, och vi vet ju alla hur snabbt veckorna går nuförtiden. Helt enkelt dags att börja blicka tillbaka på året som har gått. Vi gör det med lite bloggtema: Året var 2016. (I fjol skrev jag liknande under namnet Året var 2015. Fyndigt va?) Givetvis börjar vi med det bästa. Året i lopp!

2016 blev det färre lopp än vanligt. Däremot var det kanske fler genomtänkta (i brist på annat ord) lopp, alltså inte bara en massa random 10-km-lopp var och varannan helg. Sju lopp trots allt, det får man vara nöjd med!

Premiärloppet

Säsongen startade redan i april med en spontananmälan till Premiärloppet i Skatås. Ett lopp på 10 km för att känna på formen inför den stundande säsongen. Några saker skrämde mig: när jag kom dit insåg jag snabbt att i princip alla var elitlöpare. I alla fall såg det ut så, och mitt mål där och då blev att inte komma i mål sist. Det gjorde jag inte, trots den andra saken som var lite skrämmande: att det var så satans kuperat. Ett riktigt jobbigt lopp, men väldigt roligt ändå så jag tror faktiskt inte att det är omöjligt att jag springer det igen.

premiarloppet1

Trailvarvet

Det dröjde sedan ungefär en månad innan det var dags för nästa lopp, och denna gång var det ingenting mindre än premiärupplagan av Göteborgsvarvets nya koncept TrailVarvet. 10,6 km i Änggårdsbergen. Faktiskt första gången jag sprang där uppe överhuvudtaget, och det var riktigt fint. Det var ju inte så himla trailigt, men ett trevligt lopp ändå tycker jag. Bra start på Varvetveckan.

trailvarvet4

Göteborgsvarvet

Så kom årets första stora utmaning: Göteborgsvarvet. Andra gången för mig. Startade riktigt kasst med sena spårvagnar som gjorde att jag höll på att missa starten, men det slutade väl med att jag persade på halvmaran, men fick en vass armbåge på armen och ett rejält blåmärke som bevis i några veckor.

gbgvarvet

Midnattsloppet

Så kom sommaren och semestern och träningen gick kanske inte så bra som jag hade tänkt. När det i augusti var dags att springa Midnattsloppet var jag inte i mitt livs form. Att det var pisseblött och jag fick håll hjälpte inte heller. Har aldrig lidit så mycket i slutet av ett lopp. Men jag tog mig ju i mål. Med ett personsämsta typ. Men ändå. Fick medalj!

midnattsloppet

Bagheera Fjällmaraton

Och så äntligen, äntligen kom årets höjdpunkt. Fjäll(halv)maraton Sälen! Det var bara en vecka efter Midnattsloppet så jag hann ju inte direkt träna mig ur min halvtaskiga semesterform, men jag hade en helt fantastisk upplevelse ändå. I drygt tre timmar var jag ute, men tiden har aldrig gått så snabbt. Premiär för löpning i fjällen, men verkligen inte sista gången. Redan samma dag bestämde jag mig för att satsa på Åre nästa år.

IMG_9334

Bergsjöloppet

Under hösten drog även tioveckorsprogrammet med Löparakademin igång. Tio härliga veckor då ett gäng ungdomar hade som mål (som de klarade) att springa ett 10-km-lopp. Som en liten uppvärmning körde vi ett kortare lopp i Bergsjön, nämligen Bergsjöloppet. Kidsen sprang 2,5 km och jag sprang 5. Varmt var det, och extra mycket eftersom jag sprang i svart bomullströja (!!).

innanstart

Finalloppet

Och så sist men inte minst: det 10 kilometer långa Finalloppet tillsammans med kidsen från Löparakademin. Vädret var helt vidrigt, och det var lera upp till rumpan. Det krävde en lång dusch och många koppar te för att få upp värmen igen. Banan (i Skatås) gillade jag dock, och känslan efter ett lopp är ju alltid ännu lite bättre när man har fått lida lite. Väl?

DCIM100GOPROG0240477.JPG

Jag är jättenöjd med loppåret som gått. Lagom många lopp (förra året sprang jag så många att jag hann bli lite frustrerad…). Jag gjorde väl inte direkt några supertider, men jag hade jävligt kul och det känner jag faktiskt är huvudsaken.

Om du vill läsa någon av dessa, eller någon annan racerapport så finns alla här.

Löpning Lopp

Med en doft av svett och liniment

22 september, 2016

Då och då kommer det över mig, vad jag har gjort de senaste åren. Från mitt studentliv för sex år sedan med utgång (flera gånger) varje vecka, till en flytt, ett lärarjobb, ett nytt lärarjobb, en ny livsstil, ett löparliv. Det är inte alls särskilt längesedan jag inte orkade springa någonting alls. Nu vet jag att en del tycker att jag springer skitmycket och skitlångt och en del tycker att halvmaror är blaha-blaha. Själv tycker jag att det är fascinerande hur man kan förändras, lära sig att tycka om något man förut avskydde. Men framförallt är jag fascinerad över vad kroppen och huvudet klarar om man bara ger dem chansen. Jag är fascinerad över hur jag kan längta ihjäl mig till nästa sommar då jag ska få springa 27 km i fjällen, medan andra samtidigt tycker att jag nog är lite knäpp.

Så hur går man på bara tre år från att avsky löpning till att springa i fjällen? Jag antar att man bara springer. Man tvingar sig ut även när man egentligen inte vill. Man testar nya rundor. Man testar att springa i skogen. Man utmanar sitt egospringande och testar att springa i grupp. Man utmanar sig med någonting litet och får en kick av det, och sedan utmanar man sig med någonting större för att man vill uppleva kicken en gång till. Det har inte ens gått ett år sedan jag skrev i bloggen att jag gärna skulle vilja springa i fjällen någon gång, men att det nog lär dröja för ”jag är inte där än”. Och nu har jag redan bokat min andra fjällupplevelse.

Och nästan samtidigt släppte Bagheera Fjällmaraton Sälen sin video från årets lopp. Jag tittar på den och kan fortfarande känna doften av svett och liniment på hotellrummet efteråt…

Lopp

2017 års äventyr bokat!

22 september, 2016

Nu har det snart gått en månad sedan äventyret i Sälen. Det där galna upptåget som jag inte trodde att jag skulle klara men som visade sig vara typ det bästa jag gjort. Den där halvmaran i fjällen. Vilken jäkla upplevelse det var. Vrickade fötterna tjugofemtusen gånger, ramlade på stenar, klafsade i lera men det var de snabbaste tre timmarna i mitt liv. Kaffet efter mål smakade gudomligt. Lyckoruset kommer tillbaka till mig så fort jag tänker på det. Man kan ju lugnt säga att jag fick mersmak för det här med fjäll.

DCIM165GOPRO

Så fort vi hade sprungit färdigt loppet började vi prata om vad nästa utmaning ska bli. Många av oss (dock inte jag tyvärr) är anmälda till Österlen lyser halvmaraton som är redan nu i november, vissa anmälde sig till Ultravasan 45 så fort anmälan öppnade häromdagen. Själv hängde jag upp mig på fjällupplevelsen och har nog nästan dagligen tänkt att jag vill anmäla mig till ännu ett fjällopp istället. Och vad passar då inte bättre än att göra just det när man ligger hemma och inte kan träna pga nackspärr (eller vad det nu är som pågår i min kropp)?

Årets utmaning 2017, spikad och klar! Salomon 27K den 29 juli i Åre! 27 km och 1150 höjdmeter. Gillade ju jättemycket att springa i Sälen, men någonting nytt ville man ju testa, och Åre verkar ju satans fint (alla pratar om Åre!) och nu är det bokat och klart. Är så galet pepp på detta. Med mig får jag bästa Mari som även var med till Sälen (hoppas att även Malin tar sitt förnuft till fånga och bokar), och än finns det platser kvar – vi kanske ses i Åre?

27 kilometer då, så långt har jag aldrig sprungit. 1150 höjdmeter, så högt har jag aldrig sprungit… Det kommer absolut bli en utmaning, men jag kommer vara redo. Ett sådant här mål var precis vad mitt träningsjag behövde, är så pepp på allt i träningsväg just nu. Springa långt och länge, på sten och stock och styrketräna så jag kan springa långt och länge på sten och stock så att jag sedan kan springa långt och länge över fjäll i Åre.

img_9315-1

 

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 2

29 augusti, 2016

Jag skulle alltså precis springa ner till Storfjällsgraven när jag lämnade er i förra inlägget (vilken cliffhanger va!). Missade du första delen så hittar du den här

IMG_9331

Efter en härlig bit uppe på fjället kommer det där som man liksom har väntat på efter all stigning: att få springa nedför. Vanligtvis är jag ganska duktig på det, om jag får säga det själv. Kan rulla på rätt bra i nedförsbackarna. Uppenbarligen är det inte riktigt samma att springa nedför backen i Midnattsloppet som att springa nedför mot en ravin… Det sluttar något kopiöst och här börjar det också bli väldigt stenigt. Bäst att ta det lite försiktigt. Drar ner tempot ordentligt. Som relativt ovan terränglöpare är jag inte van vid alla dessa stenar och det känns som att jag stukar foten varje gång jag försöker springa…

Nere vid Storfjällsgraven, vid 10,8 km kommer en ny energistation och jag tvingar i mig ett par chips och tänker att det här är så satans roligt fastän jag förmodligen kommer bryta benet vilken minut som helst. Och visst stupar jag såklart på detta steniga parti, men det går bra och jag tar mig upp direkt. Förstår inte riktigt vad som hände, fötterna bara vek sig och nere var jag. Vid vätskekontrollen pratar folk om skor och stenar, och jag fattar cirka ingenting när folk snart susar förbi och uppför alla stenar. Det GÅR ju inte att springa här (fast ja, uppenbarligen går det ju för vissa)!

(Från dessa steniga kilometrar finns inga bilder, för här gällde det att hålla tungan rätt i mun, mobilpysslande gick inte. Men för att det inte ska bli för mycket text utan foto bjussar jag på några härliga icke-steniga fjällbilder.) 

IMG_9334 IMG_9336

Jag pinnar på och inte en enda gång tvivlar jag på att jag kommer klara av att ta mig i mål. Det är en rätt härlig känsla. Har aldrig i hela mitt liv varit med om att tiden gått så här snabbt. Framförallt inte när jag har sprungit! Men jag hinner liksom inte reflektera över att tiden går eller att jag springer, jag har bara fullt fokus på var jag sätter fötterna. Kilometrarna bara tickar på.

Vid 13,9 km gör jag det jag har planerat och längtat efter sedan gårdagen. Jag dricker kaffe! Det är en sådan bra grej med detta lopp, att det finns massa goa grejer vid kontrollerna. 13,9 km-kaffet är givet och kaffe har förmodligen aldrig smakat så gott någonsin förut. Det ger mig en extra kick och jag är helt lycklig när jag lämnar kontrollen vid Hemfjällsstugan.

IMG_9344

Uppe på sista toppen blåser det riktigt rejält, och det är ganska jävligt. Fastän jag har bestämt att jag såklart ska springa när det är någorlunda flackt blir det lite för kämpigt här och jag tar några promenadsteg då och då för att sedan rusa på. (Okej, ”rusa” var kanske till att ta i.) Jag fattar knappt vyerna jag får uppleva. Det är så jäkla fint hela tiden.

IMG_9347

Efter sista vätskekontrollen vid 16,3 km är det i princip bara nedför in till mål, och jag börjar sörja lite att det snart är över. Jag vill i mål så himla mycket, men jag vill samtidigt fortsätta att uppleva loppet och löpningen. Har ju väntat på detta i ett halvår! Det känns helt orimligt att jag bara har några kilometer kvar av en halvmara, men inte riktigt vill sluta. Jag har ganska mycket ork kvar och springer om ganska många. Tyvärr leder det till att jag helt plötsligt inte har någon precis framför mig på vägen in mot mål och börjar så klart noja direkt över att springa fel… Har aldrig tittat så intensivt efter någonting som när jag nu tittar efter snitslarna.

Som sagt, att springa nedför är inte alltid så lätt som det låter. Sista kilometrarna mot mål går i rejäla nedförsbackar, som på vissa ställen är väldigt steniga. Blir såklart livrädd för att ramla och bryta någonting – det hade varit så typiskt (tråkigt) att avsluta denna underbara upplevelse så. Det börjar ömma rejält i knäna av allt nedförsspring. Till slut hörs ljud från målområdet och det är plötsligt en massa folk längs banan som hejar och tjoar och klappar händer (alltså återigen: publiken i Sälen = guld!). Så kommer sista slalombacken och en underbar färd ner till arenan. ”Ida Aspviken har gått i mål på 3:07:58” hör jag när jag precis sprungit över mållinjen där Linnéa och Mari redan väntar. Jag suger i mig en mugg vatten och känner hur jag ler med prick hela ansiktet.

IMG_9354 medalj linneamari

Jag har aldrig någonsin varit med om sådana här snabba tre timmar. Helt sjukt! Jag kan inte släppa det! Det känns helt orimligt att jag sprang i mer än tre timmar men inte ens tänkte på att tiden gick!

Att sedan sitta ute i solen efter målgång och analysera varenda sten längs banan medan vi väntar in de andra är helt underbart det med. Att få prata om ett lopp med folk som också vill prata lika mycket om det! Känner mig helt lyckorusig och när jag håller på att ramla ihop när jag ska hämta en kopp kaffe börjar jag bara skratta, för fasen och satan i min lilla låda vad allt bara känns bra. Förutom den fina upplevelsen där uppe är jag också nöjd med min tid. Efter halva banan hade jag bestämt att jag gärna inte ville springa på mer än en timme längre än asfaltshalvmaran, och jag klarade det med några sekunders marginal. 3:07:58. En del kanske tycker det är långsamt, en del tycker nog det är snabbt, jag tycker att det är helt perfekt och egentligen rätt oväsentligt, för alltså… Jag klarade av att springa en halvmara i fjällen! Vad händer!?

malfoto

När alla är i mål tar vi såklart ett lagfoto och sedan är det raka vägen upp till rummet för att börja analysera, diskutera, jämföra, skratta och börja planera nästa äventyr… Vi är alla totalt löphöga – någon större dos runners high än denna har nog knappt funnits någon annanstans någonsin. Känslan är helt magisk. Alla är så glada och så nöjda. Alla fick en fantastisk upplevelse. Jag fattar att jag låter som en nyfrälst typ, men just nu finns det nog ingenting jag älskar lika mycket som löpning. Och givetvis firar vi med äkta bubbel!

IMG_9382

Jag vill knappt avsluta detta inlägg, för då känns det som att helgen tar slut på riktigt… Det var en helt fantastisk helg, en magisk dag i fjällen, en aha-upplevelse om att man klarar så mycket mer än man tror (för innan start trodde jag faktiskt inte riktigt på att jag skulle klara det). Nu undrar jag bara hur jag ska kunna springa vanliga stadslopp igen. Jag vill ha mera fjäll!

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

28 augusti, 2016

nummerlapp

Lördag. Väckaren ringer 6:30. Stiger upp för att hinna få i mig en ordentlig frukost innan vad jag misstänker blir min största löputmaning hittills under mina tre år som löpare. Det är en glad stämning i rummet, och jag känner mig oroväckande lugn inför vad som komma skall. Jag har sprungit 21 km tidigare, men inte i fjällen… Misstänker att detta kommer bli jäkligt mycket jobbigare än någon asfaltshalvmara. Det är en strålande fin dag (förutom en jäkla massa blåst) och starten ligger precis utanför vårt fönster så vi hör när speakern börjar prata igång morgonen – och det går upp för mig vad jag ska göra.

starten skilodge

groupie

Fördelen med att bo så nära starten är att man hinner gå på toaletten i lugn och ro och hinna till start med god marginal, fastän man går dit bara tio minuter innan. Strax dags för start och man kan ta på stämningen av spänd förväntan här ute.

Klockan 9 går starten och jag har en tydlig plan för dagen: 

  • det får gå prick hur långsamt som helst, målet är att inte behöva bryta
  • jag ska gå i uppförsbackarna – ska trots allt springa långt och det vore så onödigt att ta ut sig i backarna så att loppet blir en pina
  • jag får stanna och fota prick hur ofta jag vill (det kommer dock visa sig att det inte alltid är så lätt, man måste liksom hålla balansen och sånt också)
  • huvudsyftet är att njuta, inte springa snabbt

starten2

Därför startar jag i ett lugnt tempo, jag är ju helt inställd på att detta kommer bli tusen gånger värre än Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet var ju inte direkt lätt. Har dessutom hört att bansträckningen ska vara jobbigare i år än tidigare (vilket folk efteråt bekräftar är sant).

Vi springer från starten i Lindvallen och jag känner lopp-peppen och har glömt nervositeten som slog till just innan start. Nu känns det bara som en rolig utmaning! Första rejäla backen kommer dock ganska omgående, och jag börjar tvivla. Har ju bestämt att jag ska gå i backarna och tjaaa, här har jag ändå inget val – backen är nämligen så brant att det inte går att göra annat. Alla andra, utom möjligen eliten då, gör detsamma och backen tar aldrig slut… Det brinner i vaderna och jag undrar hur i hela friden jag ska orka drygt två mil till.

Till slut går det dock att börja springa och av någon anledning går tiden så snabbt fastän det går ganska långsamt. Det tar ungefär 45 minuter innan vätskekontrollen vid 5,5 km men det känns som ungefär tio minuter. Här någonstans står Camilla och hejar och jag blir så glad när jag hör henne ropa ”Heja Ida!”. Efter vätskekontrollen ska vi ta oss an nästa fjäll. Denna gång är jag vid lite bättre mod och lite förberedd på vad som väntar. Ser en upplyftande skylt och slänger upp mobilen för att ta en bild, då en kvinna frågar om hon inte ska ta en bild på mig med skylten istället. Alltså, publiken i Sälen är rätt awesome.

backar

salen

Det bästa med att bestiga långa långa backen är att man till slut kan springa – det är ju ändå det man är här för att göra. Det har dock regnat dagen innan så det är ganska blött och lerigt på sina ställen, men efter att ha försökt trippa runt och undvika leran en stund inser jag att det inte är någon idé och går istället all in på hela trailupplevelsen. Med lera upp till knäna blir ju allt ändå så mycket roligare (?).

lerigt

Det finns en massa fina fördelar med att ta sig långt uppför. Dels innebär uppåt att det till slut också kommer gå neråt, men framförallt betyder det att man får en sick fin utsikt. 924 meter över havet ger ju inte fula vidder direkt.

fjallen fjallen2

Det är verkligen jättefint här uppe och jag försöker verkligen att njuta, men efter ett tag kommer resans första trauma: jag är totalt och komplett säker på att jag svängt av fel någonstans och lyckats ta mig in på maratonbanan istället för halvmarabanan. Rådslår med mig själv om vilka alternativ jag har: 1. vända om (inget alternativ) 2. springa hela maran. 3. bryta loppet (inget alternativ). Bestämmer mig tydligen alltså för att springa ett helt maraton (!!), men det visar sig ändå att jag var på rätt plats och inte behövde göra det.

Och ja, jag vet att jag skrev att uppför så småningom innebär nedför och att det är en fördel, men det är nog egentligen mest vad jag trodde innan, ty när man äntligen har tagit sig upp så skall man ner till Storfjällsgraven, och det hör man ju bara på namnet att det inte kommer bli särskilt upplyftande…

stenigt

Och här inser jag att det här blir en lång historia… Jag tror vi får ta en paus. To be continued, ni vet. Mer om graven nästa gång…

Nu hittar du andra delen här

Resa

Hemma i Göteborg, med leriga skor i bagaget

28 augusti, 2016

Nu är jag precis hemkommen från Sälen. Vilken fantastisk helg det blev! Jag roadtrippade ju upp med Malin och Linnéa i fredags, på Ski Lodge (kan verkligen rekommendera det stället, hur fint som helst) väntade Mari och lite senare kom även Jenny och Susanne. Vi bokade ju denna resa och fjällupplevelsen i mars, då utan att ens ha träffat varandra. Men så bra det gick ändå va! Inga konstigheter, inga pinsamma tystnader, bara en helt härlig helg.

Kroppen har återhämtat sig kanonbra efter gårdagens prövning. Lite stel i kroppen efter allt sittande i en bil och lite öm i knäna, det är allt. Det enda jag kan tänka på just nu är att springa, så jag hoppas att jag inte behöver allt för många vilodagar.

bil

Några av helgens bästa

Loppet förstås.
Att efter loppet få prata om loppet med folk som inte blir less på att prata om loppet.
Kaffekoppen uppe på fjället efter 14 km löpning.
Kaffekoppen på marken efter loppet.
Allt grotta-sig-ner-i-löpning-nörderi.
Att smida planer inför nästa löparresa.
Att dricka coca-cola efter loppet: som medicin.
Att komma hem, packa upp medaljen och sväva lite på rosa moln med världens runners high!

Mina äckliga leriga skor bävar jag för att packa upp, så de får vila lite medan jag kryper ner under täcket med en stor kopp kaffe och börjar knåpa ihop en race report om gårdagens upplevelse. Klicka dig tillbaka hit om en liten stund, så ska jag försöka förmedla helgens alla känslostormar.

trailskor

 

Löpning Lopp Resa

I mål!

27 augusti, 2016

Nu (eller ja, för några timmar sedan) är det här jävligt nöjda gänget i mål efter 21 km i Sälenfjällen. Det är också ett ganska trött gäng som just nu gör sitt bästa för att återhämta sig. Ja, vilken jäkla dag det har varit. Fantastisk dag alltså. Kan utlova massa bilder och en race report inom en snar framtid (bildspammandet är redan igång på instagram)!

Så jävla fint allt är alltså. Löpning är livet, osv.

malfoto

Lopp

Mot Sälen!

26 augusti, 2016

Återigen är väskan packad och den här gången är det dags för det där som jag har tjatat om sedan i mars: Bagheera Fjäll(halv)maraton Sälen. Det känns ju helt galet och jag är verkligen inte tillräckligt vältränad för detta äventyr, men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det. Jag bör överleva och jag bör kunna ta mig runt banan, men man vet ju aldrig…

Alldeles strax tar jag tåget till Alingsås varifrån jag sedan roadtrippar upp till Sälen tillsammans med Malin och Linnéa. Sedan möter vi upp resten av gänget i Sälen, handlar, lagar uppladdningsmiddag och förbereder oss mentalt för morgondagen… Starten går redan klockan 9 imorgon, lite oroande eftersom jag vanligtvis inte alls gillar att springa på morgonen, men det här kommer bli så jobbigt ändå så tiden på dygnet spelar nog ingen större roll.

Datorn åker med, så det kan hända att det blir något inlägg, men om inte annat så lär jag spruta ut bilder på Instagram under resans gång, så följ mig gärna där. Heter såklart @traningsblogga.

Som de säger i Mello: ”Nuuuu kööööör vi!”

DCIM162GOPRO

I huvudet

Om att lägga årets största utmaning precis efter semestern

8 juli, 2016

En liten fågel viskade i mitt öra att det bara är sju veckor kvar till Fjällmaraton Sälen. Det var i och för sig ett tag sedan, så nu kanske det bara är sex veckor kvar? Jag vet inte, jag vågar inte kolla.

Tiden går så vansinnigt snabbt, och detta lopp som kändes så evinnerligt långt borta när jag bokade in det i mars är snart här! Och jag förstår verkligen inte hur jag ska klara det. Jag fattar ju att en halvmara i fjällen kommer vara minst tjugofemtusen gånger jobbigare än en halvmara på asfalt, och varför går tiden så snabbt? Jag tycker att jag tränar på ganska bra ändå, förstår liksom inte hur jag skulle kunna lägga i en extra växel, men givetvis skulle jag kunna springa längre, springa snabbare, utmana mig själv mer. Nu måste jag börja tänka till.

Det här med att lägga årets största utmaning precis efter semestern var kanske inte det klokaste. I teorin är det ju jättesmart, eftersom det i teorin finns mer tid att träna, men man glömmer också att sommar och semester även innebär mer socialt liv, mer alkohol, mer godis, fler lata dagar, mer av allt. Ju bättre väder, desto mindre träning. Vilken tur då att det är riktigt tråkigt väder i Göteborg idag. Ska tvätta klart och sedan beger jag mig ut för att köra ett intervallpass. Känner att jag behöver ta ut mig idag.

Om jag tvivlar på mig själv? Nääädå, inte alls… 

DCIM158GOPRO

Länkkärlek Löpning

Vi som åker till Sälen och springer fjällhalvmara

9 juni, 2016

Som ni kanske vet, i alla fall ni som har hängt här ett tag, ska jag åka till Sälen och springa ett fjällhalvmaraton i slutet av sommaren. Som vanligt går tiden så himla snabbt, så Sälen som kändes så långt borta när jag bokade (i mars!) börjar nu komma närmare och närmare… När det bokades tänkte jag att ”herregud, man har ju hela semestern på sig att träna” och hipsvips så är semestern här (om ett dygn).

Nu känns det alltså plötsligt att jag faktiskt ska springa det där loppet i fjällen. Det har varit så fjärran och jag har mest, av förklarliga skäl, fokuserat på Göteborgsvarvet. Idag kom jag dock ihåg att fråga chefen om jag inte skulle kunna få vara ledig den där fredagen innan loppet (och det fick jag såklart) och då blev det plötsligt verkligt. Som att jag har gått och tänkt att hon kanske skulle säga nej och så skulle jag få lov att ställa in det… Fast det hade ju gått ändå, jag hade bara kommit fram till Sälen lite senare.

I och med den där extra lediga dagen får jag nu förutom att springa lopp även en möjlighet att hänga mer med järngänget som ska ta sig an Sälenfjällens 21 km tillsammans! Jag har bara träffat en av dem förut, men det känns på något sätt ändå så himla naturligt att vi ska åka dit tillsammans. Och trots att tiden går så himla snabbt, så börjar jag känna mig redo för att ta mig an fjällhalvmarautmaningen nu!

Gänget som åker till Sälen och springer halvmara

Malin har jag träffat förut, senast när vi sprang ett långpass genom Göteborg för ungefär en månad sedan, men i övrigt så är det nya bekantskaper jag åker med. Eller det beror ju på hur man ser på saken. De har ju alla bloggar, varav vissa jag har följt ett bra tag, så jag har nog rätt bra koll på dem ändå.

Klicka på bilderna för att komma till respektive blogg

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.28.10

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.28.31

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.38

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.52

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.19

 

%d bloggare gillar detta: