Browsing Tag

långpass

Löpning

Långpass genom Luleå

17 juli, 2017

Varning! Nu ska jag tjata om förträffligheten med semesterspring igen! Hur jäkla fint är det inte att kunna dra ut och springa precis när man känner för det, och sedan inte ha någon tid att passa så man bara springer på och pausar och fotar och pausar och tittar och så springer man på och tar någon extrasväng och så vidare osv? Det är ju fan bäst.

Så var min dag igår. Hade bestämt att jag ville springa ett längre pass, men det var allt. Så jag tog en lång lat morgon och jag tror klockan redan var runt 13 innan jag var iväg. Jag började med att springa in mot stan, som är runt 5-6 km bort, men passade såklart på att göra några kringelkrokar innan också, medan jag fortfarande hade lite energi. Blåsten var för övrigt helt jäkla galen och jag hade motvind både till stan och hem. Men en kan ju inte vara kinkig och bara springa när det är vindstilla liksom… Hursom, jag ställde upp min GoPro-kamera på en bänk vid norra hamnen, men den BLÅSTE NER. Galet.

Norra hamn

Vidare fortsatte löpningen sedan till Gültzauudden, förmodligen den mest centralt belägna badstranden i Luleå. Där var det några tappra som badade, det kan inte ha varit varmt alltså. Själv hade jag planerat att avsluta min runda med ett dopp sedan, men trots att det var ganska varmt ute så frös jag ju lite av den där jäkla vinden, så det fanns inte på kartan. Men det kommer fler chanser hoppas jag!

Efter en sväng på Udden fortsatte jag till andra sidan av centrum, mot Södra hamn. Friska vindar, men alltid fint. Älskar verkligen städer vid vatten, det är något rogivande med det. Södra hamn och sedan raka vägen hem igen. Klockan stannade på 16 km och innerst inne hade jag ju hoppats på att orka med 20 km, men 16 km är jag nöjd med (även om Åreloppet är 27 km och inte så himla flackt, duh). Tror faktiskt att detta är det längsta jag sprungit sedan maraton så det känns riktigt gött att det finns lite långspring i kroppen igen!

Södra hamn

Allt och inget

Musik för löpning

9 mars, 2017

Nästan dagligen är det någon som googlar sig fram till en gammal Spotifylista med bra springmusik som jag lade upp typ 2015. Längesen ju. Jag gör fortfarande spellistor med jämna mellanrum, för jag måste verkligen ha musik med mig ut när jag springer ensam. Jag lyssnar inte hela tiden jag springer, men jag måste ha möjligheten där. Plus: älskar löpning och älskar musik, fint att kunna kombinera.

I början av min löparkarriär lyssnade jag på sjukt snabb och peppig musik (tänk Katy Perry och Avicii), för att jag fick mycket energi av den och på den tiden trodde jag väl att man var tvungen att springa snabbt för att få kalla sig löpare? Nu när mina mål har ändrats från att vara snabb på 5 km till att klara längre distanser så är mina musikval inte alls lika hetsiga, utan jag lyssnar på musik som jag faktiskt gillar också…

Inför den här säsongen som ju kommer att innehålla många längre löprundor har jag satt ihop en spellista som jag så otroligt fyndigt kallar ”Långpasslistan 2017”. Den är fanimej perfekt när man vill vara ute och lunka i ett behagligt tempo. Den kommer såklart att fyllas på varje gång jag kommer på någon passande låt, så följ gärna om du också vill ha bra musik att lyssna på i spåret. Eller hemma, eller på jobbet eller närsom.

–> Spotifylistan Långpasslistan 2017 hittar du här! 

Just idag är mina favoriter Henrik Berggrens nya singel ”To my brother, Johnny” (my God så bra!) och Jens Lekmans ”To know your mission”. Och Regina Spektor! Och Johnossi! Och så typ alla andra på listan också. Musik är så bra!

Om du har några bra låtar som skulle passa in där, skriv gärna ner dem i en kommentar. 

Maratontränar man behöver man mycket musik med tanke på hur många timmar man ska vara ute i spåren. Och nej, jag kunde inte låta bli att köpa denna tröja. Så jag antar att det är officiellt att jag ska satsa på maraton nu då? 

Löpning

Långpassfredag är det nya svarta

3 mars, 2017

Idag är det den 3 mars. Den 3 juni går Stockholm Marathon. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att försöka mig på det. Idag är det fredag, och det betyder långpassfredag (älskar denna nya tradition!). Jag bestämde mig för att om långpassfredag gick bra idag, då ska Stockholm Marathon också vara möjlig, för det är faktiskt tre månader kvar. Okej, tre månader är kanske skitlite i träningssammanhang, men ändå…

Jag gjorde precis som förra veckan; jobbade till lunch, åt på jobbet, åkte hem och tog det lugnt ett tag och sprang sedan till Skatås. Precis som vanligt var de första 2 km så himla jobbiga (så störigt att det alltid ska vara så!), och jag som hade tänkt springa 17 km började tro att det nog skulle skita sig. Inte så bra att börja tänka så negativt direkt…

Men efter 2 km försvinner i regel den där kassa känslan, och det gjorde den även idag. Tack och lov och halleluja! Jag trampade på längs Åttan, och tog sedan varvet runt Lilla Delsjön (givetvis med en liten andnings/fotopaus). Det var inte lika soligt och fint som förra fredagen, men vad kan man egentligen kräva av Göteborg i början av mars? Däremot var det ganska varmt, så idag fick jag ha en tunnare tröja (jippi, vårtecken!).

Benen rullade på riktigt bra. Jag gick i några uppförsbackar, men annars kändes det hela relativt lätt. Det var i princip inga människor ute i spåren heller, så det var en riktig mindfulnesstur. När jag närmade mig hemma igen stod klockan på 18 km. Bestämde mig för att ta en omväg och springa en kilometer till. När jag var på 19 km tyckte jag att det vore fint att hamna på ett fint runt tal som 20, så jag klämde till med en sista kilometer också. Så pass stolt över mig själv att jag hade viljestyrkan att göra det när jag hade kunnat svänga höger och varit hemma…

20 km idag alltså. Känns så jäkla bra. I så här bra form har jag aldrig varit så här tidigt på året. Jag skulle fan kunna springa Göteborgsvarvet nästa helg. Så har jag förut inte känt ens i mitten av maj. Jag tror fan jag gör det alltså, jag tror fasen att jag testar Stockholm Marathon. Det är tre månader kvar. Det borde inte vara omöjligt. Jag gör det… Jag gör det fan!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Löpning

Formkoll i form av långpass

25 februari, 2017

Det finns hopp om liv. Solen visar sig ibland, och på gårdagens runda så pass mycket att det värmde och blev sådär lite våraktigt. 

Jag älskar fredagar. Jag lever inte för helgen, men herregud vad jag älskar fredagar. Jag slutar dessutom jobbet tidigt på fredag och det gör ju inte dagen sämre direkt. Checkar ut vid lunchtid och får således nästan långhelg varenda vecka. Ibland nyttjar jag tiden till att bedöma uppsatser eller dylikt, eller åka till Majorna och fynda vinylskivor. Igår nyttjade jag tiden till att suga i mig solljus (för vem har sett solen alls det senaste halvåret-ish?) i löpspåret.

Den senaste tidens löpträning har ju mest bestått av kortare distanspass och intervaller. Eftersom mitt första större mål för i år hela tiden har varit att springa Göteborgsvarvet har det känts rätt lugnt, jag vet ju att jag kan träna mig upp till att klara 21 km. Nu har mina mål som bekant reviderats lite i och med att jag är sugen på att testa maraton, och således behöver också träningsplanen justeras en aning. Därför bestämde jag mig för att igår se hur kroppen svarade på ett längre pass, att se vilket utgångsläge jag har inför den här himla maratonsatsningen.

Jag sprang mot Skatås, ut på Åttanspåret och gjorde en sväng runt Lilla Delsjön, sedan ut på Åttan igen och hem igen. Trots att jag bara hade två lager ganska tunna tröjor på mig så blev det riktigt varmt emellanåt. Sol värmer ju, det hade jag nästan hunnit glömma! Med risk för att låta lite klämkäck: det var fan den perfekta dagen för löpning. Lagom kallt, blå himmel, vårkänslor fast ingen pollen och därför ändå lätt att andas. Den här tiden kan väl likställas med början av hösten när man pratar om perfekta förhållanden för att springa.

Totalt blev det en runda på 17 km. Som vanligt tog det ett par kilometer att komma in i rätt andning, och givetvis var jag tvungen att ta ett fotostopp eller två vilket ju gjorde att jag kom in i en andra andning. Sista kilometern sved det rätt bra i benen, men efteråt hade jag inte ont någonstans, vilket väl ändå bådar gott inför vårens alla långpass. Framförallt känns det bra inför Göteborgsvarvet, tidigare har jag nog inte varit uppe i denna distans redan i februari, utan snarare i april.

Nu är jag uppe i nästan tre mil löpning denna vecka, vilket väl kanske inte är mycket om man ska maratonsatsa, men definitivt mycket om det är ett tag sedan man varit uppe i de träningsmängderna, så nu ska jag nog chilla med löpningen resten av helgen. Jag hoppas verkligen att kroppen svarar väl på ökad träningsmängd, så att jag kan genomföra allt jag vill i vår och sommar. Gör den inte det så kommer jag att skippa maraton. Jag vet ju att jag är sent ute med att satsa på den distansen redan i början av juni, så det vore inte konstigt om kroppen inte hängde med. Men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa och hålla båda mina två tummar för att allt går väl och jag får genomföra 42 km. Det hade varit så jäkla häftigt.

Tränar ni något i helgen? 


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Långpass Löpning

Ett kortare långpass på morgonkvisten

26 juli, 2016

Det är så sant som det är sagt, att jag inte är någon morgonlöpare. Ett par gånger har jag testat att springa före jobbet – det går inte. Men nu är det semester och således helt andra tider, och tro det eller ej: nu gillar jag att träna direkt på morgonen. Perfekt start på dagen ju!

Idag gjorde jag ett nytt försök med det här att bli avsläppt från bil och springa hem. Min käre bror skulle åka hem till Göteborg, så jag hängde med nästan hela vägen till flygplatsen (men bara nästan), blev avsläppt vid Bergnäsbron och sprang in mot stan. Klockan var bara 8:30 (otroligt tidigt för att vara semester!), det var ganska lugnt ute och dimman låg tjock när jag startade min tur.

IMG_8329

Bergnäsbron där min tur startade är ”ingången” till Luleå (i alla fall när man kommer med flyg, som jag ju oftast gör). Man känner sig alltid hemma när man äntligen åker över Bergnäsbron. Den var för övrigt Sveriges längsta bro när den invigdes 1954, men verkligen inte nu längre. Den är nämligen bara 896,5 meter lång. (Varsågoda för brohistorielektionen!)

IMG_8338

Efter bron var jag i Luleå centrum och sprang ner mot Södra hamnplan. Där stod folk redan och väntade på turbåten ut mot skärgården. Jag stannade ett par minuter och spanade ut över havet (ni vet ju säkert hur mycket jag gillar att titta på hav, blir alldeles lugn av det!).

DCIM161GOPRO IMG_8346

Även fast det var tidigt på morgonen och solen inte visade sig, så var det så himla varmt och kvavt och jag var glad att jag hade både vatten och Resorb med mig. Det är så mycket tyngre att springa i värme, men jag ger mig inte, jag springer i värme för det ska gå att lära sig. Och tja, det var ganska tungt, men det gick ju faktiskt.

Jag snurrade runt ganska mycket, in i bostadsområden och olika ställen i stan där jag inte varit på år och dagar. Det är ju en bra sak med löpning, att man tar lite omvägar när man vill samla sina kilometer, och då hamnar på nya (eller i detta fall gamla) ställen.

När jag började närma mig slutet av min runda (som jag i och för sig ville skulle vara längre men jag orkade verkligen inte), då hade dimman lättat och solen började visa sig igen. Det gjorde såklart att det blev ännu varmare och tyngre att springa, men det blev också himla fint ute, och vid Lulsundsstranden var det alldeles tyst och spegelblankt.

IMG_8350

14 kilometer allt som allt blev det. Det var överlag ganska tungt under hela rundan, och mot slutet så jävligt att jag inte ens orkade ta en extra kort kilometer för att avsluta löprundan med ett dopp. Det hade jag verkligen tänkt göra, det var det som drog mig när det var som tyngst, men när det väl kom till kritan så kände jag bara att jag inte orkade ett enda extra steg. Men 14 km får man ju ändå vara nöjd med som start på dagen!

Löpning

Långpasset som inte blev som jag tänkt mig

17 juli, 2016

Häromdagen tog vi en dagstur till Finland. Torneå närmare bestämt. Den där staden på andra sidan gränsen från Haparanda. Vi åkte tidigt, stannade på fikarast i Kalix, handlade likörer på Alko och åt lunch på IKEA. Och så körde vi hem igen. Det kanske inte låter mycket för världen, men det var en trevlig tur.

På vägen hem hade jag ”beställt” att få bli avsläppt lite tidigare, för att springa lite och därmed slippa springa från A till A och istället springa från A till B. Jag blev avsläppt mitt i ingenstans (eller Rutvik), som visserligen bara är 7-8 km hemifrån, men jag tänkte ju att jag kunde ta en extrasväng genom stan och köra ett ordentligt långpass.

rutvik

Precis före utsläppet från bilen var jag två sekunder från att somna (ni vet, det vaggar så gott i en bil), och kycklingen och cheesecaken jag ätit en timme tidigare hade svällt upp magen till en stenhård ballong. Bara att börja springa då…

Så här. Första kilometern gick bra. Det var lite kul att springa där jag aldrig sprungit förut, det var jäkligt fint och en lång, lång raksträcka – sådana där som man aldrig får uppleva i backiga Göteborg. Upp till ungefär fyra kilometer gick det helt okej. Varvade löpningen med gång för att orka med. Men det gick ändå helt okej.

e4rutvik

Vid 4-5 kilometer tog den där långa raksträckan slut, och det var dags att välja om jag skulle ta en extra sväng och göra det hela till ett långpass, eller springa hem direkt. Jag valde såklart det senare, eftersom benen knappt orkade bära mig. När jag hade tagit mig sju kilometer svängde jag förbi hos syrran, pratade ett par minuter och passade på att stoppa klockan och lägga ett av mina sämre löppass bakom mig.

DCIM159GOPRO

Det är lätt att börja sparka på sig själv när det blir sådana här pass, sådana här som verkligen inte blir som man tänkt sig. När ett stort mål (i mitt fall fjällhalvmaraton) dessutom börjar närma sig känner man sig förmodligen än mycket sämre. Men tur att man ändå har varit med några år nu, och vet att det ibland blir så här. Man kan känna sig i toppenform och så hips vips en dag så känns verkligen allting fel. Det bara blir så. Upp på hästen igen bara…

flowers

Långpass Löpning

Långpass med kafferast

9 juli, 2016

Jag hade bokat in ett pass Bodypump idag, men när jag vaknade imorse kände jag bara att jag var så himla osugen på det. Avbokade och bestämde mig för att springa istället. Sprang ju intervaller igår så ställde in mig på trötta ben, men det var inte så farligt som jag hade trott. Motvinden under halva rundan gjorde inte det hela alltför njutbart, men lite måste man ju få kämpa.

Ställde in mig på en ganska kort runda pga gårdagens intervaller, men när jag väl var ute kände jag att jag ville testa att springa lite längre. När jag hade sprungit några kilometer ringde jag till brorsan och kollade om han var hemma och kanske ville bjuda på en kopp kaffe. Det tog mig 9 km att komma fram till den där kaffekoppen. Ganska långt att springa för lite kaffe, men vad gör man inte? Kaffe är gott.

kafferast

Jag skulle givetvis springa hem igen sedan. Det var liksom bra att ha ett mål att springa till, och sedan vara tvungen (nåja, hade givetvis kunnat ta en spårvagn, men så gör man ju bara inte!) att springa hela vägen tillbaka, det blir så mycket svårare att maska då. Hittade en lite kortare väg hem sedan, men det blev ett riktigt svettigt långpass på 17 km ändå. Visserligen med en kafferast, men 17 km är ändå alltid 17 km.

Dagens spring gör att jag nog ändå känner att hoppet lever inför fjällhalvmaran. Visserligen började jag trycka ner mig själv mot slutet när jag kände för att gå i en backe. Varför GÖR man så? Borde jag inte bara vara skitnöjd över att jag sprang 17 km ÄVEN om jag gick i en backe och stannade för en kopp kaffe efter vägen? Varför klanka ner på sig själv? Så jävla löjligt. Det är fanimej inte alla i världen som river av 17 km bara så där. Skärp mig.

DCIM158GOPRO

 

Långpass Löpning

Ledig klämdag = socialt långpass

6 maj, 2016

gotaalvbron1

Solen och värmen kom och gav en försmak av sommar. Det innebar shorts- och t-shirtpremiär på långpasset. Gott att få vädra benen lite! 

Fredagen bjöd förutom på både klämdagsledighet och finväder även på finbesök från utomsocknes. Det var Malin – Rund är också en form, ni vet, hon som springer massa trail? som kom till stan för en äkta Göteborgsasfaltsrunda. Runt 16 kilometer skrapade vi ihop under vår tur som var varm och pollentyngd, men otroligt trevlig.

groupie

Vi körde en runda som var identisk den jag sprang häromsistens, dvs. från öst till väst och tillbaka igen. Lunden, Allén, Järntorget, Linnégatan, Slottsskogen, Linnégatan, Järntorget, älven, Göta älvbron, folkmassorna runt Centralen, Ullevisarna, Gårda, Lunden.

slottsskogengbg malin

Förutom att det var lite svårt att komma in i rätt andning då och då så måste jag ändå säga att det kändes riktigt, riktigt bra. Börjar faktiskt känna mig redo för Göteborgsvarvet! Och även om det är lite jobbigt att springa i värme så var det helt underbart att få känna solen i ansiktet. Gud, vad jag har saknat den!

alven

Nu tror jag inte att jag kommer köra fler långpass innan Varvet. Det blir nog istället kortare, snabbare pass. Kanske några långa intervaller och lite backe. Vi får se, ska tänka ut något smart. Tiden går ju som bekant väldigt snabbt och nu är det bara två veckor till start, och dessförinnan ska jag springa både Trailvarvet och Stafettvarvet, så jag hinner nog inte med så många fler träningsrundor nu. Helt galet, men helt sant!

Hursomhelst. Fin klämdag, fin löprunda, fint sällskap. Mer är svårt att begära!

maritiman

Långpass Löpning

Saturyay! Långpass! Tre veckor kvar!

1 maj, 2016

Igår var det prick tre veckor till Göteborgsvarvet. Tre veckor! Det är ju helt galet! Om det inte ger en eld i baken så vet jag inte vad. Så himla sjukt, när det är dags för Varvet är det ju nästan sommar, och det måste ju betyda att det snart nästan är sommar!

Det sög till i magen vid den insikten i alla fall och gårdagens träningsplan blev således ett långpass. Eller ja, det var väl planen redan innan insikten. Förhoppningen var att springa två mil, men det var ingenting jag vågade säga högt innan det hela var över… Två mil är så himla långt. Eftersom jag inte hade några andra planer var förutsättningarna perfekta; sova ut, äta ordentlig frukost, ta det lugnt, dricka espresso, ta med vätskebälte, springa två lugna varv runt ”Åttan” och check på helgens långpass. Låter ju skitenkelt, i teorin.

skyltar

Fem kilometer in i passet hade jag så kass andning att jag bara ville ge upp. Det löste sig dock till slut och efter ett varv på Åttan hade jag sprungit tio kilometer. Då kom det stora problemet. Här satt jag i ett slags vägskäl. Springa till höger för ett varv till (och alltså ha 10 km hem) eller svänga till vänster och vara hemma om 2 km? Jäklar vad jag fick slåss mot alla latmaskar och spöken i huvudet, innan jag till slut lyckades ta rätt beslut. Att springa ett varv till alltså.

majbrasa

Vid Härlanda tjärn påmindes jag om att det var valborgsmässoafton. Tänk va, för några år sedan firade jag valborg i Uppsala som en annan student, och i år firade jag dagen med ett långpass. Tiderna förändras.

Ganska precis 20 km stannade klockan på när jag stod utanför lägenheten. Så långt har jag inte sprungit sedan i höstas. Göteborgsvarvet känns genomförbart! Med det dock inte sagt att det gick som en dans. Herrejävlar i min låda vad jobbigt det var de sista kilometerna. Både kropp och huvud fick jobba hårt. Men förutom att jag är lite öm i knäna nu efteråt så fick jag inga större men av mina två mil, så det är ju ändå bra… Jamen, ni vet, hoppet lever!

Det var ändå en fin valborgsmässoafton! Hur var din? 

runner polarm400

 

Långpass Löpning

Häng med på ett långpass genom Göteborg!

26 april, 2016

Jag tänkte att ni skulle få följa med på ett långpass. Ja alltså, i bloggform. Jag lyckades nämligen, efter timmar av prokrastination, till slut ta mig ut på en löprunda igår. Jag fick gräva djupt efter motivation till att ta mig ut, men den enda jag behövde var ju egentligen: 26 dagar kvar till Göteborgsvarvet. Så strax innan 19, ungefär tre timmar efter jag hade planerat, lyckades jag äntligen ta mig ut genom dörren, och vilken runda det blev! Ångrar inte!

Desktop5

Startar genom att springa från mina kvarter i östra centrum in mot stan, för att ta mig mot västra centrum via Nya Allén. Bara några timmar tidigare rasade det snöblandat regn, men nu skiner solen och den underbara temperaturen på ynka fem grader efter det där ordentliga regnet gör det så lätt att andas – trots pollentider. Hurra!

nyaallen

Vidare mot Haga, och till slut framme vid Järntorget där jag bara är tvungen att stanna ett par minuter för att titta på blommande träd. Det är ändå någonting med blommande träd!

haga jarntorget

Nu är jag runt 4-5 kilometer in i rundan och bestämmer mig för att springa upp längs Linnégatan och in i Slottsskogen för att ta en kort runda där. Springer förbi bron som man springer över för att komma in i Slottsskogen i slutet av Göteborgsvarvet (eller, rätta mig om jag har fel, var ju så slut i slutet av Göteborgsvarvet så jag kan ha blandat ihop det). Får otroliga flashbacks till hur jobbiga de där sista kilometerna på Varvet var, samtidigt som jag börjar längta så tills jag får springa dem igen.

slottsskogen

På vägen hemåt tycker jag att det är lämpligt att springa lite längs älven, och det är inte ett misstag. Solnedgången är igång och herreguuuuud vad jag älskar att springa prick här i solnedgång, Göteborg är så jäkla vackert prick här.

gotaalv

Jag har feeling och benen går på ganska lätt, så trots att jag har sprungit en mil och har några kilometer kvar hem, så bestämmer jag mig för att ta en detour på Göta Älvbron. Ska ju springa över den tillsammans med jättejättemånga andra om några veckor, så jag tar chansen att ha den för mig själv och få lite extra Göteborgsvarvetpepp. Det funkar!

gothenburg bron

De sista kilometerna hem efter bron är jobbiga, börjar känna mig stum i benen… Rundan landar till slut på ganska precis 16 km, och det är det längsta jag har sprungit på väldigt, väldigt, väldigt länge. Det gick långsamt, men 16 km är ändå 16 km. Känner att hoppet lever! ”Bara” 5 km till så är jag ju uppe i halvmaradistansen! Hurra!

Ja tänk va, är det inte ofta det är de rundorna som är som allra trögast att ta sig ut på som till slut blir de härligaste? Älskade denna runda, och jaaa, jag är lite extra nöjd att jag lyckades få till ett långpass på en måndag. Det har nog fasen aldrig hänt förut.

Långpass Löpning

Vad hjärnan tänker när benen springer

15 november, 2015

Jag tänkte berätta lite om hur min hjärna fungerar när jag är ute och springer. Eller, ja, i alla fall hur den fungerade idag.

1-2 km: Uuuuusch vad jobbigt, det blir nog kort idag.
4 km: Vaaaa! Har jag bara sprungit 4 km?
6 km: Hmm, undrar om jag inte ska testa att springa lite längre idag? Typ samma runda två varv?
7-10 km: Ja, jag springer längre! Nej, jag springer hem! Längre! Hem! Längre! Nej, jag orkar inte. Jag springer hem. Nu! Eller orkar jag inte springa typ 15 km? Det hade varit något! Nej, för dålig form idag. Jag springer hem. Nej, jag fortsätter. DCIM132GOPROIMG_2820 IMG_2819

Efter 10 km hade ena jag vunnit och det var den delen som ville testa att springa lite längre. Det är ju så länge sedan jag sprang mer än 10 km, och jag har faktiskt längtat efter höstlångpass. Så jag svepte en kaffe och en festis på caféet uppe i Skatås, och sedan sprang jag in mot stan istället för att ta samma runda en gång till. Och det var lovely.

Tänkte att jag nog kunde klämma till med runt 15 km, men benen liksom bara sprang av sig själva, och då bestämde jag mig för att det var nu eller aldrig: jag skulle springa en halvmara idag! 21,1 km. Jaaaa, peppen!

Några extra kringelkrokar på rundan gjorde att jag lyckades skrapa ihop de där kilometerna och en extra; 22 km stannade klockan på när jag var hemma igen. Det gick inte särskilt snabbt, det tog runt 2,5 h, men jeeeez, jag sprang 22 km! Så långt sprang jag senast… aldrig! Jag har aldrig sprungit så långt förut!

Kan ju erkänna att det inte alls kändes som en bra idé där runt 18-19 km, men det var bara att pinna på. Efter allt som har hänt i världen den senaste tiden behövde nog hjärnan komma ut och tänka på annat, typ Stanna, nej spring, stanna, spring, stanna, spring! 

Jag trodde inte riktigt att jag hade så långt i mig, men shit vad roligt att jag tydligen visst har det! Distansrekord så här på en surgrå novembersöndag. Inte illa pinkat ändå!

DCIM132GOPRO

Det firar vi med en hoppbild!

%d bloggare gillar detta: