Browsing Tag

race report

Löpning Lopp

Göteborgsvarvet 2016

22 maj, 2016

Äntligen kom dagen som jag hade väntat länge på! Eftersom jag inte kunde springa Göteborgsvarvet förra året pga skada har jag varit extra sugen på en revansch och igår kände jag mig verkligen redo (även om jag tänkte på alla träningspass jag borde ha gjort… man känner sig ju aldrig helt i toppform.)

Dagen startar med att jag faktiskt har fått sova ganska bra. Bara vaknat i panik ett par gånger, och lyckas alltså vakna utvilad. Har ganska sen start (14:55) så kan göra mig i ordning och äta min gröt i lugn och ro. Det suger lite i magen, men bara av spänd förväntan. Vädret verkar vara på min sida (14 grader och halvklart) och jag känner mig ganska lugn. Sätter mig på en spårvagn i god tid före start, men det är nu stressen kommer… Spårvagnen kör i snigelfart till Slottsskogen och efter att ha lämnat in väskan och såklart stått i världens längsta bajamajakö, samt ursäktat mig igenom två startgrupper lyckas jag komma fram till min startgrupp med EN minuts marginal… Sämsta tänkbara starten. Men sedan sugs jag in i stämningen, och det blir inte sämre av att jag ser en selfie på ingen mindre än mig själv på jätteskärmen där de gör reklam för en hashtag på instagram. Total pepp nu!

DCIM157GOPRO

BÖRJAN

Starten går strax före tre och jag går verkligen lugnt ut. Har faktiskt inget val. Det är knökat med folk och blir en hel del flaskhals innan vi tar oss ut från Slottsskogen. Men det gör inte så mycket, stämningen är fin, det är mycket folk som hejar (”Stå uuuupp, fööör löparna, stå upp för löparna!”) så här gäller det bara att suga i sig så mycket pepp och energi som möjligt.

Vid Mariaplan missar jag min hejaklack som tydligen skrek mitt namn och blev lite besvikna att jag inte såg dem. Och lika besviken är jag… Så här i efterhand borde jag väl ha sagt vilken sida jag skulle springa på så att de hade kunnat stå närmare och jag hade vetat var jag skulle titta. Trist, men livet går vidare.

Vid 5 km kommer första utmaningen; Älvsborgsbron. Den känns jätteenkel och jag blir frustrerad över att inte kunna springa om folk som lunkar på i sakta mak. Sedan kommer vi ner på Hisingen-sidan och jag vet att den är lång och med största sannolikhet kommer bli ganska tråkig… Det är helt klart roligare att springa i stan. Får dock lite extra pepp där då en instagramföljare springer ikapp mig och säger ”Heja Ida!”. Vi pratar litegrann, och jag blir förvånad att jag kan prata. Kan jag prata borde jag kunna öka tempot lite…

MITTEN

Hisingen ÄR lång. Så lång. Minns från förra gången att den är lång, men så här lång? När 10-km-markeringen kommer visar det sig att jag har sprungit första milen på under en timme (ungefär lika snabbt som vinnaren sprang hela loppet på, herregud), och nu börjar faktiskt fundera på hur jag ska kunna hålla det tempot… Det kanske inte blir något pers på halvmaran ändå? När så Götaälvbron dyker upp tappar jag modet lite och går några steg. Det börjar kännas slitsamt. Tar mig dock i kragen och börjar springa igen ganska snabbt. Är ju snart tillbaka i stan och då kommer det bli roligt igen!

SLUTET

Avenyn. Den härliga, långa, lutande Avenyn… När jag står längst ner på Avenyn och blickar upp mot Götaplatsen och Poseidon, då känns det tungt. Poseidon är så liten härifrån! Jag ska springa ända dit upp! Och det är så trångt och jag får sicksacka och hamnar ändå bakom folk som går och frustrationen växer, jag vill ju bara fram… Det känns som att det är många fler som springer den här gången, eller så är det bara att jag är i en för långsam startgrupp för min smak? Vet inte. Kommer till slut fram till Götaplatsen, och nu är det ju bara det värsta (och samtidigt bästa) kvar.

Hela vägen från Götaplatsen till mål är det trångt. Visserligen frustrerande, men eftersom jag är en vuxen människa kan jag bete mig och acceptera detta – det är många som springer och vi får faktiskt visa lite hyfs så att det blir en trevlig upplevelse för alla. Och så blir jag armbågad av någon medelålders mansgris som inte kan bete sig. (Idag: stort blåmärke).

Trots allt går de sista kilometerna över förväntan och det är inte förrän jag är tillbaka i Slottsskogen som jag på riktigt känner att jag vill sluta och aldrig någonsin mer springa detta lopp. Jag krigar mig in i mål och får en sluttid på 2:08:41. Nytt pers på halvmaran med ungefär 6 minuter, trots allt sicksackande och vassa armbågar, så jag får vara nöjd! Och prick en minut efter målgång bestämmer jag mig för att jag vill satsa på två timmar nästa gång. Det där med att aldrig mer springa Göteborgsvarvet – den tanken är som bortblåst. Göteborgsvarvet är ju bland det roligaste som finns!

(PS. Nu ska jag bli snabb på milen så jag kan seeda mig till en snabbare startgrupp nästa år. Nytt mål! DS)

gbgvarvet slottsskogsvallen varvetmedalj

%d bloggare gillar detta: