Browsing Tag

resa

Resa

Hur man backtränar i Fuengirola: Castillo de Sohail!

20 juni, 2017

Det finns mycket historia i Spanien. T.ex. verkar det finnas minst en borg i varenda liten stad i detta land. I Málaga har vi Gibralfaro och i Fuengirola Castillo de Sohail. Vi har alldeles för få borgar i Sverige! Har jag förstått spanskan rätt så började konstruktionen av Castillo Sohail redan på 900-talet, galet ju. Under 1400-talet var det den kristna militären som höll hus där då de försvarade sig mot det muslimska Reino Nazarí i Granada. Mer än så har jag inte läst på, men idag används borgen för underhållning i form av konserter och dylikt, ja och så för alla som vill svettas lite och få en schysst utsikt över den lilla staden.

Att åka till de här spanska städerna och inte svettandes ta sig upp till dess borgar vore ju något slags tjänstefel, eller turistfel då. Så det gjorde jag såklart när jag var i Fuengirola. Stånkade mig upp för att få den där utsikten, sprang lite i en backe (med betoning på lite, pga herregud värmen och mitt på dagen) och kände mig duktig på toppen (som bara ligger 38 meter över havet men ju känns som flera kilometer när man svettas).

Idag inledde jag min dag med att ta upp till Gibralfaro, som ligger precis vid mitt hotell här i Málaga. Får läsa på lite kring Gibralfaros historia och återkomma med ett nytt inlägg om det. Varsågoda för dagens historielektion! Ser en ny bloggnisch växa fram: historieblogga!

Resa

Har bloggat från tråkigare ställen än en hotellbalkong i Málaga

19 juni, 2017

Jag tror att det var ett väldigt smart drag att dra till Spanien så snart semestern började. I regel brukar jag annars grubbla över jobbrelaterade grejer i säkert två veckor innan jag börjar koppla av. Ett miljöombyte direkt och swoosh så kändes allt annat så himla långt bort.

Den senaste tiden har gått i ett rasande tempo och det var nästan sjukt i lördags när jag insåg att det bara var två veckor sedan jag var i Stockholm och sprang maraton, och en vecka sedan jag var i Neuss och hängde med massa ASICS-folk. Tiden går fort när man har roligt, men samtidigt går den mycket långsammare också när man gör mycket roligt. Ehh, om det låter logiskt för någon annan än mig?

Nog har man komponerat blogginlägg på tråkigare ställen än detta. 

Samtidigt som jag gör de här roliga grejerna så påminner jag mig också om hur lyckligt lottad jag faktiskt är som kan och får göra dem. För några år sedan var det helt orimligt för mig att kunna dra iväg och resa så här, det fanns verkligen inte någon budget för det, och hela ASICS-grejen är ju fortfarande nyp-mig-i-armen-overklig. Och bara grejen att ha semester! Alltså, jag har ju jobbat som lärare i sju år snart så det är ett tag sedan jag var tvungen att sommarjobba, men jag minns ju fortfarande känslan av att få gå på min första betalda semester…

Första dagen här i Málaga börjar gå mitt sitt slut, och jag hann knappt blinka. Vad har jag ens gjort? Nu börjar tiden gå så där snabbt igen! Nämen, det har varit en grymt fin dag. Jag har varit en del i Málaga tidigare (pluggade t.ex. här i fem månader när jag bestämde att jag ville lära mig spanska), och det är alltid en lite märklig känsla att komma tillbaka. Lite som ett andra hem, fast ändå kan jag inte minnas hur man tar sig till alla de där ställena vi hängde på back in the day. Fast jag minns adressen till skolan och vilken buss som går till stadsdelen Pedregalejo. Och var musikavdelningen på El corte inglés är. Och så vidare.

Nu ska jag suga i mig ett glas sangría (when in Spain, osv) och sedan hoppa i säng. Planen är att stiga upp tidigt och ”bestiga” borgen Gibralfaro. Den ligger precis utanför mitt hotellfönster, så det borde ju inte vara någon jättetröskel för mig att ta mig dit. Men varmt kommer det bli. Fast jag klagar inte. Gillar livet så himla mycket just nu.

Löpning

Sentrumsløpet 2017

30 april, 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger ”Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med ”Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

Löpning

Jag drar till Oslo och springer lopp då!

28 april, 2017

Jag har tagit långhelg och ligger i sängen med ett öga på Netflix, det andra på bloggen, en hand i godispåsen och den andra skrivandes. Typ så. Väntar på att kaffet ska bli klart och hoppas att jag kan piggna till lite. Less på att man alltid är så trött på fredagar.

Miniweekend i Oslo coming up!

Imorgon ska jag iväg på superminiweekend till vårt grannland Norge! Ska upp okristligt tidigt för att ta tåget till Oslo, där det på eftermiddagen bjuds på lopp. Kom på alldeles nyss att man ju kan be om tidig incheckning på hotellet, så nu hoppas jag på det. Hade ju varit skönt att kunna lägga in väskan och vila en stund, och slippa dra planlöst runt i Oslo med en väska på axeln halva dagen innan det är dags att springa. Då kommer jag ju liksom inte ens orka springa! Har planerat att möta upp och säga hej till en fellow instagrammare innan start i alla fall, alltid kul att säga hej på riktigt till folk som man bara känner på vida webben.

Som ni vet älskar jag att springa lopp, och ännu mer att åka iväg till en annan stad för att springa lopp! Sova på hotell och få starta nästa dag med hotellfrukost. Inte för att jag gör det särskilt ofta, men ändå… Några gånger har det hänt. Hur loppet imorgon kommer att gå? Det vettetusan alltså. Jag tror att jag är i rätt god springform, men däremot har jag känt mig allmänt hängig den här veckan, så det är himla svårt att förutspå hur det kommer att kännas imorgon. Förhoppningsvis ger nummerlappen på bröstet en rejäl kick (det brukar den ju) och så blir det en trevlig upplevelse. Vore ju sjukt kul att få persa på milen igen, men den här gången är jag nog mer ute efter ett kul lopp istället för ett personbästa. Ser fram emot att få springa genom Oslos stadskärna! Funderar på om jag ska ta GoPro-kameran med mig, eller om det är överkurs…

Förhoppningsvis flygkänsla imorgon – den som lever får se

Allt och inget

Löpning som blev någon slags stillsam reflektion istället

21 mars, 2017

I fredags när jag kom fram till Hasseludden (där Yasuragi Spa ligger) bestämde jag mig för att det var rimligt att ta en liten löprunda. Jag gick ner till receptionen och frågade om det fanns någon bra slinga. Killen i receptionen visade vart jag kunde bege mig. Stort plus till alla hotell som har bra koll på sådant!

Men ni som känner mig vet att det inte egentligen är någon idé att förklara för mig var jag ska springa, jag kommer att springa vilse ändå. Mitt lokalsinne är ju inte direkt det bästa. Nåja, jag kanske inte hittade den perfekta slingan men jag rörde mig i fina omgivningar ändå.

När jag hade sprungit en liten bit, alltså verkligen en liten bit, kanske två kilometer, då var jag redan tillbaka på spa-området. Jag tänkte att jag väl lika gärna kunde snurra ihop några kilometer där ändå och började lunka uppför en backe. När jag kom fram till toppen av backen visade det sig att jag hade lyckats hamna i Vandringens och stillhetens trädgård och då kändes det plötsligt väldigt svårt att springa längre.

Där och då embrejsade jag stillhetskonceptet, det var som att Yasuragi inte riktigt ville att jag skulle få till ett ordentligt träningspass. Det gjorde mig inte så mycket, jag var ganska slut i kroppen ändå och kanske var det lite stillhet jag behövde. Och så var jag helt ensam också, vilka andra spagäster väljer att befinna sig utomhus i skymningen i ganska kallt väder? De låg uppe och gottade sig i de varma baden… Men det gjorde inte mig någonting ju. Underbart att få vara helt själv ibland ju. Och sedan satt bad och middag på hotellet som en smäck. Även fast jag inte hade fått svettas en enda droppe… Men så blir det ibland.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Tips Utomhus

Dagens bildbomb: isbanan i Luleå

16 februari, 2016
norrahamn

Norra hamn i Luleå, med Norrbottensteatern rätt vid vattnet (isen).

 

Det kan hända att det idag var den finaste vinterdagen någonsin i Luleå. Åtminstone var det årets finaste vinterdag, och tänk att jag lyckades pricka in min vistelse här i samband med den! Jag älskar mitt liv rätt mycket de här sportlovsdagarna; kör all in på att gå runt i underställ och täckbyxor, och drömmer lite om ett liv då jag alltid kunde gå runt i underställ och täckbyxor. Vad ska man skaffa sig för jobb då?

Idag har jag gjort någonting som jag faktiskt aldrig har gjort förut. Jag har ju inte riktigt varit en utomhus-människa förrän jag hittade den fantastiska idrotten löpning, men nu tycker jag att det är rätt härligt att vara ute även om jag inte springer. Uppskattar friskluft och hälsa och sånt, ni vet. Och det jag aldrig har gjort förrän idag var att kolla in isbanan som går runt staden. Jag har bara bott i kuststäder, och tycker att det är så himla fint med vatten, och fruset vatten är tydligen inte helt fel det heller.

sodrahamn isbanan isbanan1

Varje år prepareras en isbana från Norra Hamn runt Gültzaudden till Södra Hamn och vidare ut till Gråsjälören. På isbanan kan man åka skridskor och spark. Det finns möjlighet att promenera på en ”snötrottoar” efter hela sträckan. Flera vindskydd med grillplatser finns uppställda på isen. Lulea.nu

Jag och syster bestämde oss för en långpromenad idag. Vi gick in till stan och sedan längs hela isbanan som är ungefär 3-4 km lång. Totalt blev det en promenad på 11 km och ungefär två timmar. I -5 grader och strålande sol. Snacka om energiboost!

isbanan4 isbanan3

Isbanan går från stadens Norra hamn, förbi Gültzauudden, under Bergnäsbron (som när den stod klar 1954 var Sveriges längsta bro) och vidare till Södra hamn. Vill man kan man ta en detour till en av öarna för att gå på våffelcafé. Det gjorde vi dock inte idag, men vi hade kunnat, och det är ju huvudsaken (?).

Bergnäsbron - ingången till Luleå!

Bergnäsbron – ingången till Luleå och en gång i tiden Sveriges längsta bro.

bro

Längs isbanan mötte vi alla sorts människor och idrottare. En helt vanlig tisdag i februari. Det var människor på långfärdsskridskor, skidåkare, folk på spark, barnvagnsgäng, löpare och så vidare. Någon skoter körde förbi också, och så var där något gäng med kameran i högsta hugg, poserandes på parkbänkarna längs vägen.

DSC07628 DSC07670

Domkyrkan tornar upp från både norra och södra sidan av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).

Domkyrkan tornar upp från alla håll av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).

Det är en otroligt fin tur att gå runt isbanan, man går ju från norr till söder och hinner se det absolut finaste i Luleå längs vägen. Vår tur asvlutades i Södra hamn, där vår fina kran står, den som fick ett rivningbeslut över sig 2008 och gjorde att Luleåborna gick bananas.

I 1949 byggde man två vipparmsportalkranar till Södra hamn i Luleå. Året därpå, 1950, stod de två kranarna färdiga för användning. I dag finns den ena kranen kvar och den har inte använts på 30 år. Därför togs det beslut om att riva den i 2008.

Många Luleåbor ville dock ha kvar kranen som ett landmärke. Via olika räddningsaktioner, bl.a via en Facebookgrupp fick de till slut gehör från de styrande i kommunen att den skulle renoveras och inte rivas. bottenviken.se

kran

Alltså, en isväg kanske inte låter som mycket, men jag tycker verkligen att det är grymt bra av Luleå kommun att preparera den varje vinter. Uppenbarligen är det många som uppskattar den, med tanke på att det var mycket folk där även idag – en helt vanlig tisdag i februari. Kan bara föreställa mig hur underbart det måste vara där en riktigt varm och go vårvinterdag runt påsk eller liknande… Sittandes i vindskydden, drickandes på någon varm dryck… Ja, man kan ta tjejen från Norrbotten, men inte norrbottningen från tjejen (som man säger).

sparkering

Är du någon gång i Luleå på vintern och du lyckas pricka in en sådan här fin dag, då är isbanan ett måste! 

Allt och inget

Sportlovsbucket

9 februari, 2016

DSC06140

Nu är det inte länge kvar till sportlovet för oss här i Göteborg, och det är en otroligt välkommen vecka (även fast det nyss var jul). Det är alltid så här inför lov eller andra ledigheter; jag känner att jag inte hade kunnat jobba en enda dag till! Nu är det fyra dagar kvar att jobba och i år har jag bestämt mig för att njuta som fasen av min lediga vecka, inte bara sova bort den som jag nog brukar göra… Har därför knåpat ihop en bucket list för sportlovseckan, som ju skall tillbringas i norra Sveriges bästa stad: Luleå.

IDAS SPORTLOVSBUCKETLIST

  • Springa minst ett långpass genom cirka hela Luleå
  • Äta middag med barndomsvänner
  • Promenera alt. åka skridskor på isbanan
  • Låna ett par längdskidor av någon och ta en tur runt Ormberget
  • Ta en lång långpromenad på isen, gärna med en termos och soligt väder
  • Gymma alt. gå på något pass med syster (om hon fixar fribiljett!)
  • Krama syskonbarnen tills de blir less på mig
  • Se om snöborgen fortfarande är nedkissad
  • Läsa en bok
  • Göra några burpees på stranden
  • Gå alt. springa till toppen av Ormbergsbacken för lite obligatorisk utsikt-över-Luleå-fotografering

DSC06144

Allt och inget

Med full fart mot sportlovet

4 februari, 2016

Att jag är en impulsshoppare, det vet ni redan. Jag tänker fan (ursäkta språket) aldrig igenom mina inköp särskilt länge. Jag får liksom för mig något, och sedan köper jag det. Förresten så handlar det nog inte bara om inköp, utan om de flesta beslut här i livet. Eller, missförstå mig rätt nu: jag kan stå och vela i evigheter över vilken smak jag ska köpa på glassen eller om jag ska ha mörkrost eller mellanrost på kaffet, men större beslut – sådana orkar jag inte riktigt tänka igenom. Jag tror till exempel att det tog ungefär tio sekunder för mig att bestämma att jag skulle flytta från Umeå till Göteborg.

Nu har jag varit igång med impulshandlandet igen. Ingen pulsklocka eller ens någonting träningsrelaterat dock, nej, denna gång blev det en resa.

DSC06265

Ni förstår, imorse när jag stod och väntade på spårvagnen drabbades jag av en släng hemlängtan. Jag skrek lite inombords: ”Ska jag verkligen inte åka till Luleå någonting förrän till sommaren?! Det är ju bara februari!!!”. Gjorde arbetsdagen och så fort jag kom hem gjorde jag slag i saken och bokade en sportlovsresa till Luleå. Är så pass pepp på att träffa familjen och nästan lika pepp på att få lite vinter igen! Snö! Förhoppningsvis mer snö än i julas då det mesta bara var is. Tänk om jag skulle kunna lyckas låna ett par längdskidor av någon? Hur det än blir så kommer jag få springa på snö igen i alla fall, och det ser jag fram emot. Älskar vinterspring! Och så ska jag for sure till isbanan som inte fanns i julas eftersom det inte var tillräckligt kallt ute. Luleåpeppen!

Så om elva dagar bär det av norrut igen. Jag brukar aldrig åka upp på sportlovet eftersom det ligger så pass nära jul, så nu känns det nästan lite extra kul. Det känns ungefär som när jag pluggade i Umeå och kunde åka hem till Luleå över helgen, bara så där.

DCIM132GOPRODSC06218 DSC06144 DSC06201 DSC06313 DSC06303

Allt och inget

Serenity now!*

4 januari, 2016

Det finns få saker som stressar upp mig såsom korta mellanlandningar gör. Idag fick jag dessutom bekräftat varför jag hatar dessa korta mellanlandningar, då planet från Luleå var nästan en timme försenat och mellanlandningen i Stockholm endast 35 minuter lång. Ja, ni ser ju. Matematiskt totalt omöjligt att hinna med anslutningen till Göteborg alltså.

Jag förstår ju, när jag sitter på ett försenat plan, att jag inte kan göra någonting alls åt det. Jag tar djupa andetag och upprepar detta för mig själv, samtidigt som jag ändå målar upp scenarion om sen hemkomst eller en natt på Arlanda. Inte ändå det värsta man kan råka ut för här i världen, men tydligen anledning nog för nästintill panikkänslor i min lilla värld.

”Spring till gate 38, så kanske du hinner” uppmanar kabinpersonalen, samtidigt som passagerare som inte har bråttom såklart måste ut ur planet först. Efter en spurt genom terminal fyra säger en finklädd SAS-kvinna att ”nu fick du ju ett gratis träningspass”. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har löptränat och inte stapplar in i planet flåsande, där nu ett helt flygplan fullt med försenade göteborgare har fått sitta och vänta på mig (och några andra). De ser inte jätteglada ut och jag känner mig ju smått uttittad. Som att förseningen var mitt fel!

”Passagerare som åkt från Luleå: tyvärr kom ert bagage inte med oss från Stockholm.”

Att detta meddelande kommer några minuter före landning gör det hela lite mer skrattretande, men när jag har tänkt efter en stund kommer jag fram till att det är jätteskönt att få bagaget hemkört istället för att dra med det på en knökfull flygbuss. Och som en bonus kan jag svänga förbi affären och handla på vägen hem. Hade jag inte kunnat göra med en resväska. Slutet gott, allting gott.

Jag måste verkligen sluta stressa upp mig över saker jag inte kan påverka.

*Serenity now 

SONY DSC

I huvudet Löpning

Högst upp på min bucket list

18 november, 2015

Jag har aldrig varit en sådan slags person som gör en bucket list. Jag har liksom tänkt tanken men tänk om jag ligger på min dödsbädd och har en massa grejer kvar på min lista, vilken ångest! så jag har aldrig tänkt på att göra någon. Vem vill liksom ge sig själv mer ångest än nödvändigt?

Men en slags bucket list har ändå börjat gro, sedan den dagen jag insåg att jag faktiskt gillade att springa. En liten lopp-lista, vad annars?

Det började lite smått med att jag sommaren 2013 drömde om att springa Midnattsloppet. Sedan gjorde jag det strax därefter. Sedan blev det Göteborgsvarvet som hamnade högst upp på listan, och ja, jag gjorde ju det med. Nu står Göteborgsvarvet mer på att-göra-listan även om jag längtar jättejättemycket efter det, men det är ju redan gjort en gång så det är liksom avbockat på min bucket list. Nu är jag också sugen på fler halvmaraton, t.ex. ett i fjällen. Men det kommer mera.

Så nu kommer det… Håll i er… Nu ska jag skriva någonting som jag aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin kunde tro att jag någonsin skulle skriva eller säga eller ens viska. Det var inte förrän väldigt nyligen denna önskan började gro. Det är så nytt att jag knappt vågar skriva det. Men jag tror faktiskt att jag vill…

… springa marathon!

Jag tror att den där lilla stora maratondrömmen började smyga sig fram häromveckan, då jag följde en massa löpare under New York City Marathon i sociala medier. Jag vill så gärna springa maraton i NYC att jag faktiskt får lite ont i magen och bröstet när jag tänker på det och när jag skriver dessa ord. Jag vet ju, efter att bara ha spenderat en vecka i New York, att folk inte överdriver när de säger att det är världens bästa stad, och jag älskar ju löpning, så att springa maraton där vore ju så episkt att jag nästan tuppar av.

Nej, det trodde jag väl aldrig. Att följande ord skulle stå högst upp på min bucket list:

Springa 42 kilometer. 

En båttur under sommarens resa till NYC. 

Läs också:

Högst upp på Camillas bucket list står en sak som jag faktiskt redan har gjort, men inte skulle bli ledsen av att göra igen. Sjukt bra bucket-grej!

Marias nummer ett på listan är väl inte exakt-exakt som mitt nummer ett, men vi lutar definitivt åt samma håll.

Jag har redan sprungit ett lopp i New York, men det var lite kortare än vad jag drömmer om nu. En grym upplevelse dock att springa ett kort, litet 4th of July- lopp.

Läs här om du också vill springa lopp i NYC, men inte nödvändigtvis ett stort och långt och påkostat.

Och sist men ve-heerkligen inte sist: läs Annas race report från New York marathon. Alltså! Runner’s high deluxe!

DSC05156 DSC05153

Löpning

Minnet av världens bästa resa

9 oktober, 2015

Åh! Besökte just Saras blogg där hon säger hej från Chicago. Ett plötsligt resesug infann sig! Jag har varit i USA en enda gång, men när jag nu läste hennes inlägg känner jag att nästa resa till NYC (i slutet av mars nästa år) är alldeles för långt borta. Hon nämner att jetlaggen från Europa är rätt så bra, och där kan jag bara hålla med. När jag var i New York vaknade jag vid 6-7-tiden varje morgon, och det finns få upplevelser jag minns så väl som att ta en löprunda i den underbara staden samtidigt som den började vakna till liv för dagen.

Jag blir alldeles varm i hela själen när jag tänker på min resa till New York. Dels är jag rätt stolt över mig själv att jag åkte dit helt ensam, och så är det ju den staden man har sett allra mest på tv och film och att befinna sig mitt i allt det… Alltså ett tag i livet trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva NYC, så det var så himla häftigt att vara där.

Min första morgon i New York, den löprundan längs Fifth Avenue och upp mot Central Park, runt reservoaren och tillbaka längs Broadway… Häftigaste löprundan ever, den sitter nog fastetsad i minnet för evigt. Och denna runda var inte helt fel den heller.

IMG_8952 IMG_8938 DCIM107GOPRO DCIM107GOPRO IMG_8950

Ja, nu är resesuget på topp. Dags att börja hålla i pengarna lite och spara ihop till lite dollars. Jag tror att jag kommer att längta ihjäl mig. Hur många dagar är det kvar till påsk?

%d bloggare gillar detta: