Browsing Tag

sälen

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 2

29 augusti, 2016

Jag skulle alltså precis springa ner till Storfjällsgraven när jag lämnade er i förra inlägget (vilken cliffhanger va!). Missade du första delen så hittar du den här

IMG_9331

Efter en härlig bit uppe på fjället kommer det där som man liksom har väntat på efter all stigning: att få springa nedför. Vanligtvis är jag ganska duktig på det, om jag får säga det själv. Kan rulla på rätt bra i nedförsbackarna. Uppenbarligen är det inte riktigt samma att springa nedför backen i Midnattsloppet som att springa nedför mot en ravin… Det sluttar något kopiöst och här börjar det också bli väldigt stenigt. Bäst att ta det lite försiktigt. Drar ner tempot ordentligt. Som relativt ovan terränglöpare är jag inte van vid alla dessa stenar och det känns som att jag stukar foten varje gång jag försöker springa…

Nere vid Storfjällsgraven, vid 10,8 km kommer en ny energistation och jag tvingar i mig ett par chips och tänker att det här är så satans roligt fastän jag förmodligen kommer bryta benet vilken minut som helst. Och visst stupar jag såklart på detta steniga parti, men det går bra och jag tar mig upp direkt. Förstår inte riktigt vad som hände, fötterna bara vek sig och nere var jag. Vid vätskekontrollen pratar folk om skor och stenar, och jag fattar cirka ingenting när folk snart susar förbi och uppför alla stenar. Det GÅR ju inte att springa här (fast ja, uppenbarligen går det ju för vissa)!

(Från dessa steniga kilometrar finns inga bilder, för här gällde det att hålla tungan rätt i mun, mobilpysslande gick inte. Men för att det inte ska bli för mycket text utan foto bjussar jag på några härliga icke-steniga fjällbilder.) 

IMG_9334 IMG_9336

Jag pinnar på och inte en enda gång tvivlar jag på att jag kommer klara av att ta mig i mål. Det är en rätt härlig känsla. Har aldrig i hela mitt liv varit med om att tiden gått så här snabbt. Framförallt inte när jag har sprungit! Men jag hinner liksom inte reflektera över att tiden går eller att jag springer, jag har bara fullt fokus på var jag sätter fötterna. Kilometrarna bara tickar på.

Vid 13,9 km gör jag det jag har planerat och längtat efter sedan gårdagen. Jag dricker kaffe! Det är en sådan bra grej med detta lopp, att det finns massa goa grejer vid kontrollerna. 13,9 km-kaffet är givet och kaffe har förmodligen aldrig smakat så gott någonsin förut. Det ger mig en extra kick och jag är helt lycklig när jag lämnar kontrollen vid Hemfjällsstugan.

IMG_9344

Uppe på sista toppen blåser det riktigt rejält, och det är ganska jävligt. Fastän jag har bestämt att jag såklart ska springa när det är någorlunda flackt blir det lite för kämpigt här och jag tar några promenadsteg då och då för att sedan rusa på. (Okej, ”rusa” var kanske till att ta i.) Jag fattar knappt vyerna jag får uppleva. Det är så jäkla fint hela tiden.

IMG_9347

Efter sista vätskekontrollen vid 16,3 km är det i princip bara nedför in till mål, och jag börjar sörja lite att det snart är över. Jag vill i mål så himla mycket, men jag vill samtidigt fortsätta att uppleva loppet och löpningen. Har ju väntat på detta i ett halvår! Det känns helt orimligt att jag bara har några kilometer kvar av en halvmara, men inte riktigt vill sluta. Jag har ganska mycket ork kvar och springer om ganska många. Tyvärr leder det till att jag helt plötsligt inte har någon precis framför mig på vägen in mot mål och börjar så klart noja direkt över att springa fel… Har aldrig tittat så intensivt efter någonting som när jag nu tittar efter snitslarna.

Som sagt, att springa nedför är inte alltid så lätt som det låter. Sista kilometrarna mot mål går i rejäla nedförsbackar, som på vissa ställen är väldigt steniga. Blir såklart livrädd för att ramla och bryta någonting – det hade varit så typiskt (tråkigt) att avsluta denna underbara upplevelse så. Det börjar ömma rejält i knäna av allt nedförsspring. Till slut hörs ljud från målområdet och det är plötsligt en massa folk längs banan som hejar och tjoar och klappar händer (alltså återigen: publiken i Sälen = guld!). Så kommer sista slalombacken och en underbar färd ner till arenan. ”Ida Aspviken har gått i mål på 3:07:58” hör jag när jag precis sprungit över mållinjen där Linnéa och Mari redan väntar. Jag suger i mig en mugg vatten och känner hur jag ler med prick hela ansiktet.

IMG_9354 medalj linneamari

Jag har aldrig någonsin varit med om sådana här snabba tre timmar. Helt sjukt! Jag kan inte släppa det! Det känns helt orimligt att jag sprang i mer än tre timmar men inte ens tänkte på att tiden gick!

Att sedan sitta ute i solen efter målgång och analysera varenda sten längs banan medan vi väntar in de andra är helt underbart det med. Att få prata om ett lopp med folk som också vill prata lika mycket om det! Känner mig helt lyckorusig och när jag håller på att ramla ihop när jag ska hämta en kopp kaffe börjar jag bara skratta, för fasen och satan i min lilla låda vad allt bara känns bra. Förutom den fina upplevelsen där uppe är jag också nöjd med min tid. Efter halva banan hade jag bestämt att jag gärna inte ville springa på mer än en timme längre än asfaltshalvmaran, och jag klarade det med några sekunders marginal. 3:07:58. En del kanske tycker det är långsamt, en del tycker nog det är snabbt, jag tycker att det är helt perfekt och egentligen rätt oväsentligt, för alltså… Jag klarade av att springa en halvmara i fjällen! Vad händer!?

malfoto

När alla är i mål tar vi såklart ett lagfoto och sedan är det raka vägen upp till rummet för att börja analysera, diskutera, jämföra, skratta och börja planera nästa äventyr… Vi är alla totalt löphöga – någon större dos runners high än denna har nog knappt funnits någon annanstans någonsin. Känslan är helt magisk. Alla är så glada och så nöjda. Alla fick en fantastisk upplevelse. Jag fattar att jag låter som en nyfrälst typ, men just nu finns det nog ingenting jag älskar lika mycket som löpning. Och givetvis firar vi med äkta bubbel!

IMG_9382

Jag vill knappt avsluta detta inlägg, för då känns det som att helgen tar slut på riktigt… Det var en helt fantastisk helg, en magisk dag i fjällen, en aha-upplevelse om att man klarar så mycket mer än man tror (för innan start trodde jag faktiskt inte riktigt på att jag skulle klara det). Nu undrar jag bara hur jag ska kunna springa vanliga stadslopp igen. Jag vill ha mera fjäll!

Löpning Lopp

Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

28 augusti, 2016

nummerlapp

Lördag. Väckaren ringer 6:30. Stiger upp för att hinna få i mig en ordentlig frukost innan vad jag misstänker blir min största löputmaning hittills under mina tre år som löpare. Det är en glad stämning i rummet, och jag känner mig oroväckande lugn inför vad som komma skall. Jag har sprungit 21 km tidigare, men inte i fjällen… Misstänker att detta kommer bli jäkligt mycket jobbigare än någon asfaltshalvmara. Det är en strålande fin dag (förutom en jäkla massa blåst) och starten ligger precis utanför vårt fönster så vi hör när speakern börjar prata igång morgonen – och det går upp för mig vad jag ska göra.

starten skilodge

groupie

Fördelen med att bo så nära starten är att man hinner gå på toaletten i lugn och ro och hinna till start med god marginal, fastän man går dit bara tio minuter innan. Strax dags för start och man kan ta på stämningen av spänd förväntan här ute.

Klockan 9 går starten och jag har en tydlig plan för dagen: 

  • det får gå prick hur långsamt som helst, målet är att inte behöva bryta
  • jag ska gå i uppförsbackarna – ska trots allt springa långt och det vore så onödigt att ta ut sig i backarna så att loppet blir en pina
  • jag får stanna och fota prick hur ofta jag vill (det kommer dock visa sig att det inte alltid är så lätt, man måste liksom hålla balansen och sånt också)
  • huvudsyftet är att njuta, inte springa snabbt

starten2

Därför startar jag i ett lugnt tempo, jag är ju helt inställd på att detta kommer bli tusen gånger värre än Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet var ju inte direkt lätt. Har dessutom hört att bansträckningen ska vara jobbigare i år än tidigare (vilket folk efteråt bekräftar är sant).

Vi springer från starten i Lindvallen och jag känner lopp-peppen och har glömt nervositeten som slog till just innan start. Nu känns det bara som en rolig utmaning! Första rejäla backen kommer dock ganska omgående, och jag börjar tvivla. Har ju bestämt att jag ska gå i backarna och tjaaa, här har jag ändå inget val – backen är nämligen så brant att det inte går att göra annat. Alla andra, utom möjligen eliten då, gör detsamma och backen tar aldrig slut… Det brinner i vaderna och jag undrar hur i hela friden jag ska orka drygt två mil till.

Till slut går det dock att börja springa och av någon anledning går tiden så snabbt fastän det går ganska långsamt. Det tar ungefär 45 minuter innan vätskekontrollen vid 5,5 km men det känns som ungefär tio minuter. Här någonstans står Camilla och hejar och jag blir så glad när jag hör henne ropa ”Heja Ida!”. Efter vätskekontrollen ska vi ta oss an nästa fjäll. Denna gång är jag vid lite bättre mod och lite förberedd på vad som väntar. Ser en upplyftande skylt och slänger upp mobilen för att ta en bild, då en kvinna frågar om hon inte ska ta en bild på mig med skylten istället. Alltså, publiken i Sälen är rätt awesome.

backar

salen

Det bästa med att bestiga långa långa backen är att man till slut kan springa – det är ju ändå det man är här för att göra. Det har dock regnat dagen innan så det är ganska blött och lerigt på sina ställen, men efter att ha försökt trippa runt och undvika leran en stund inser jag att det inte är någon idé och går istället all in på hela trailupplevelsen. Med lera upp till knäna blir ju allt ändå så mycket roligare (?).

lerigt

Det finns en massa fina fördelar med att ta sig långt uppför. Dels innebär uppåt att det till slut också kommer gå neråt, men framförallt betyder det att man får en sick fin utsikt. 924 meter över havet ger ju inte fula vidder direkt.

fjallen fjallen2

Det är verkligen jättefint här uppe och jag försöker verkligen att njuta, men efter ett tag kommer resans första trauma: jag är totalt och komplett säker på att jag svängt av fel någonstans och lyckats ta mig in på maratonbanan istället för halvmarabanan. Rådslår med mig själv om vilka alternativ jag har: 1. vända om (inget alternativ) 2. springa hela maran. 3. bryta loppet (inget alternativ). Bestämmer mig tydligen alltså för att springa ett helt maraton (!!), men det visar sig ändå att jag var på rätt plats och inte behövde göra det.

Och ja, jag vet att jag skrev att uppför så småningom innebär nedför och att det är en fördel, men det är nog egentligen mest vad jag trodde innan, ty när man äntligen har tagit sig upp så skall man ner till Storfjällsgraven, och det hör man ju bara på namnet att det inte kommer bli särskilt upplyftande…

stenigt

Och här inser jag att det här blir en lång historia… Jag tror vi får ta en paus. To be continued, ni vet. Mer om graven nästa gång…

Nu hittar du andra delen här

Resa

Hemma i Göteborg, med leriga skor i bagaget

28 augusti, 2016

Nu är jag precis hemkommen från Sälen. Vilken fantastisk helg det blev! Jag roadtrippade ju upp med Malin och Linnéa i fredags, på Ski Lodge (kan verkligen rekommendera det stället, hur fint som helst) väntade Mari och lite senare kom även Jenny och Susanne. Vi bokade ju denna resa och fjällupplevelsen i mars, då utan att ens ha träffat varandra. Men så bra det gick ändå va! Inga konstigheter, inga pinsamma tystnader, bara en helt härlig helg.

Kroppen har återhämtat sig kanonbra efter gårdagens prövning. Lite stel i kroppen efter allt sittande i en bil och lite öm i knäna, det är allt. Det enda jag kan tänka på just nu är att springa, så jag hoppas att jag inte behöver allt för många vilodagar.

bil

Några av helgens bästa

Loppet förstås.
Att efter loppet få prata om loppet med folk som inte blir less på att prata om loppet.
Kaffekoppen uppe på fjället efter 14 km löpning.
Kaffekoppen på marken efter loppet.
Allt grotta-sig-ner-i-löpning-nörderi.
Att smida planer inför nästa löparresa.
Att dricka coca-cola efter loppet: som medicin.
Att komma hem, packa upp medaljen och sväva lite på rosa moln med världens runners high!

Mina äckliga leriga skor bävar jag för att packa upp, så de får vila lite medan jag kryper ner under täcket med en stor kopp kaffe och börjar knåpa ihop en race report om gårdagens upplevelse. Klicka dig tillbaka hit om en liten stund, så ska jag försöka förmedla helgens alla känslostormar.

trailskor

 

Lopp

Mot Sälen!

26 augusti, 2016

Återigen är väskan packad och den här gången är det dags för det där som jag har tjatat om sedan i mars: Bagheera Fjäll(halv)maraton Sälen. Det känns ju helt galet och jag är verkligen inte tillräckligt vältränad för detta äventyr, men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det. Jag bör överleva och jag bör kunna ta mig runt banan, men man vet ju aldrig…

Alldeles strax tar jag tåget till Alingsås varifrån jag sedan roadtrippar upp till Sälen tillsammans med Malin och Linnéa. Sedan möter vi upp resten av gänget i Sälen, handlar, lagar uppladdningsmiddag och förbereder oss mentalt för morgondagen… Starten går redan klockan 9 imorgon, lite oroande eftersom jag vanligtvis inte alls gillar att springa på morgonen, men det här kommer bli så jobbigt ändå så tiden på dygnet spelar nog ingen större roll.

Datorn åker med, så det kan hända att det blir något inlägg, men om inte annat så lär jag spruta ut bilder på Instagram under resans gång, så följ mig gärna där. Heter såklart @traningsblogga.

Som de säger i Mello: ”Nuuuu kööööör vi!”

DCIM162GOPRO

Resa

Dags för veckans första resa!

23 augusti, 2016

Med tanke på tyngden och storleken på min packning skulle man kunna tro att jag ska vara borta i minst en månad, men det handlar bara om 1,5 dygn. Meneeeh, man måste ju vara redo för allt? Nämen ärligt, vad mycket grejer man måste ha med sig när man ska ut och vara friluftsig! Är i alla fall riktigt pepp på den här lilla resan. Vi ska åka ut till ett ställe där Försvarsmakten håller till, tälta, laga mat i stormkök och lära känna våra nya elever. Eftersom jag är rätt ny på jobbet har jag aldrig varit med på detta, så det ska bli kul att se vad det är alla snackar om.

packning

I övrigt tänker jag rätt mycket på Sälen nu, av rätt förklarliga skäl eftersom det är dags till helgen. Med tanke på hur jobbigt Midnattsloppet var är jag ärligt talat rätt orolig för hur det ska gå… Men som en kollega sa, angående min känsla på Midnattsloppet: ”Lopp ska väl vara lite jobbiga, annars har man ju inte gjort sitt bästa”. Och så är det ju.

Sälen blir ju såklart en helt annan sak. Jag har överhuvudtaget inga tidsmål och jag ser verkligen ingen prestige i att springa när det går som mest uppför… Hellre spara på krafterna så jag tar mig runt och kan njuta av att vara i fjällen. Herregud jag har ju aldrig varit i fjällen, fatta bara den upplevelsen! Och så ska ju få träffa alla de här personerna, bara en sådan sak!

Förutom det där att jag gärna hade känt mig lite mer vältränad och så, så känner jag mig ändå väldigt redo för Sälen nu. Även om det känns som jättenyss vi bokade (i mars) så har vi ju pratat om det så himla länge nu, så det känns verkligen att det är dags! Jag undrar bara vad i hela friden jag ska packa med mig… Men en packning i taget nu, först jobbresan och så tar vi resten på torsdag.

Desktop5

 

Länkkärlek Löpning

Vi som åker till Sälen och springer fjällhalvmara

9 juni, 2016

Som ni kanske vet, i alla fall ni som har hängt här ett tag, ska jag åka till Sälen och springa ett fjällhalvmaraton i slutet av sommaren. Som vanligt går tiden så himla snabbt, så Sälen som kändes så långt borta när jag bokade (i mars!) börjar nu komma närmare och närmare… När det bokades tänkte jag att ”herregud, man har ju hela semestern på sig att träna” och hipsvips så är semestern här (om ett dygn).

Nu känns det alltså plötsligt att jag faktiskt ska springa det där loppet i fjällen. Det har varit så fjärran och jag har mest, av förklarliga skäl, fokuserat på Göteborgsvarvet. Idag kom jag dock ihåg att fråga chefen om jag inte skulle kunna få vara ledig den där fredagen innan loppet (och det fick jag såklart) och då blev det plötsligt verkligt. Som att jag har gått och tänkt att hon kanske skulle säga nej och så skulle jag få lov att ställa in det… Fast det hade ju gått ändå, jag hade bara kommit fram till Sälen lite senare.

I och med den där extra lediga dagen får jag nu förutom att springa lopp även en möjlighet att hänga mer med järngänget som ska ta sig an Sälenfjällens 21 km tillsammans! Jag har bara träffat en av dem förut, men det känns på något sätt ändå så himla naturligt att vi ska åka dit tillsammans. Och trots att tiden går så himla snabbt, så börjar jag känna mig redo för att ta mig an fjällhalvmarautmaningen nu!

Gänget som åker till Sälen och springer halvmara

Malin har jag träffat förut, senast när vi sprang ett långpass genom Göteborg för ungefär en månad sedan, men i övrigt så är det nya bekantskaper jag åker med. Eller det beror ju på hur man ser på saken. De har ju alla bloggar, varav vissa jag har följt ett bra tag, så jag har nog rätt bra koll på dem ändå.

Klicka på bilderna för att komma till respektive blogg

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.28.10

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.28.31

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.38

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.52

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 16.27.19

 

Resa

Sommarens stora äventyr – bokat!

17 mars, 2016

Så, planen efter jobbet idag var:

  • lyxa till det med en köpeslatte för att sedan gå raka vägen hem och vara supereffektiv och rätta prov och uppsatser och skriva omdömen.

Men eh. Jag har ju hela helgen på mig… För någonting (ännu) roligare hände!

Jag fastnade i en gruppchatt på facebook. Alltså, kommer ni ihåg hur jag skrev om att jag är sugen på att springa i fjällen? Jomen, jag var tydligen inte den enda. Så idag togs det på allvar upp till diskussion tillsammans med fantastiska träningsbloggare som är helt roliga människor som är helt PÅ att göra saker. Jag älskar folk som är PÅ och kan ta snabba beslut och bara ”Vi kör!”

Med det sagt: jag ska springa halvmaraton i fjällen! Bagheera fjällmaraton i Sälen blir det.

Det är en sådan grym sak med den här bloggen. Att den har fört mig samman med så fina människor, folk som jag inte ens har träffat (jo, en av dem har jag faktiskt träffat, men det var ändå tack vare bloggen då också), men som det ändå känns helt naturligt att boka en resa tillsammans med.

Herregud vad ni är nyfikna på vilka det är jag ska åka med nu. Eller hur? 

Det kommer att bli episkt!

%d bloggare gillar detta: