Browsing Tag

Skatås

Löpning

Årets första solnedgångsrunda – fint som snus!

26 april, 2017

Det är ändå inte alla förunnat att kunna dra ut och springa 16 km en vanlig tisdagskväll. Jag är otroligt tacksam över att kunna springa. Och ta i trä och allt det där, men nu är det ett tag sedan jag har varit skadad, men jag tar det verkligen inte för givet att kunna springa. Jag är precis där jag vill nu, jag vill kunna dra ut och riva av 16 km en vanlig tisdagskväll efter jobbet. Okej att det är 38 dagar kvar till maraton och att 16 km känns lite futtigt om man börjar tänka så, men ändå…

Det var verkligen trögstartat. Lång startsträcka. Ja, innan jag tog mig ut genom dörren alltså. Det var kasst väder och jag kände mig trött, men började tänka på alla lopp jag ska springa, och lyckades ta mig ut ändå. När jag väl var ute var det en lång startsträcka även där. I regel brukar det ta runt 2 km innan jag har kommit in i en bra andning, men igår dröjde det mycket längre än så… Vet inte om jag ska skylla på pollen eller taskig dagsform, men kul var det inte. Efter runt 6-7 km kom jag in i flytet i alla fall, men nog är det ju en väl lång uppvärmning alltså.

Det var så himla lugnt i Skatås. Inte så konstigt med tanke på att det hunnit bli relativt sent och att det hade regnat hela dagen. Men alla som inte var i Skatås igår borde ångra det idag, för fasen i min låda så fint det blev till slut. Molnen drog undan och jag fick årets allra första solnedgångsrunda. Jag frickin älskar att springa i solnedgång.

Skönt att komma hem med 16 km i bagaget när det var obehagligt nära att det inte blev någonting alls. Måste ju tyda på att jag har lite pannben där inne i alla fall.

Löpning

Vårtävlingarna 2017

12 mars, 2017

Lördag. Vaknar tidigt. Rätt pepp. Idag är det dags för årets första lopp! Ångrar eventuellt beslutet att dricka öl kvällen innan, men det är som alltid lätt att vara efterklok. Inte ens det ska få förstöra känslan av årets första loppdag. Det är Vårtävlingarna i Skatås som är först ut, och vårtävling it is, det känns verkligen som första vårdagen; solen skiner och fåglarna kvittrar. Ja, ni vet hur det är.

Det är 279 startande i dagens lopp. Man måste ändå gilla sådana här små lokala lopp. Inga människor att trängas med, inga armbågar. Man är på plats en halvtimme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Sedan har man ändå gott om tid till att prata med bekanta människor på plats, värma upp och gå på toaletten.

Starten går klockan 11, och banan är den välbekanta grusåttan i Skatås, som man vid det här laget nästan skulle kunna springa med förbundna ögon (nåja). Faktiskt ganska trevligt att veta prick var man är, prick hur långt man har kvar, prick var nästa backe är.

Jag känner mig väldigt flåsig, vilket kanske inte är så underligt med tanke på sämsta tänkbara uppladdning, men jag släpper pressen och kraven och bestämmer att detta blir en bra träningsrunda no matter what. Spelar ingen roll om jag inte springer den snabbare än jag brukar när jag tränar. Så jag springer lugnt och sansat i tre-fyra kilometer, och känslan blir bättre och bättre. Jag springer om några och så blir jag sjukt pepp av att folk är så snälla och står och hejar efter banan trots att vi typ är i skogen. Jag älskar när folk hejar och jag ropar alltid ”Tack!” och då får jag alltid lite mer fart i benen. Andra halvan är det rätt bra tryck i benen faktiskt och precis som alltid när jag springer lopp (och som väl känns rätt rimligt) är jag helt slut när jag springer i mål.

Åttan är inte fullt 8 km lång, utan kontrollmätt till 7,8 km. Jag rullar över mållinjen på 43:39. Gillar man siffror så ger det ett snittempo på 5:36/km. Det är jag galet nöjd med! Det är verkligen ingen tid jag brukar köra mina vanliga träningsrundor på åttan på. Så trots allt lyckades jag få upp en tävlingsfart, och trots att uppladdningen som sagt var katastrofal så blev det ganska bra, och det bådar ju ändå ganska gott inför säsongen.

Det var första gången jag sprang en av Vårtävlingarna. Nästa helg kör de igen, då längre distanser. Hade gärna varit med då också, men då är jag inte i stan. Grymt arrangemang i alla fall, en riktigt bra tävling att starta upp säsongen med. Förmodligen kör jag nästa år igen!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ 
Löpning

Långpassfredag är det nya svarta

3 mars, 2017

Idag är det den 3 mars. Den 3 juni går Stockholm Marathon. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att försöka mig på det. Idag är det fredag, och det betyder långpassfredag (älskar denna nya tradition!). Jag bestämde mig för att om långpassfredag gick bra idag, då ska Stockholm Marathon också vara möjlig, för det är faktiskt tre månader kvar. Okej, tre månader är kanske skitlite i träningssammanhang, men ändå…

Jag gjorde precis som förra veckan; jobbade till lunch, åt på jobbet, åkte hem och tog det lugnt ett tag och sprang sedan till Skatås. Precis som vanligt var de första 2 km så himla jobbiga (så störigt att det alltid ska vara så!), och jag som hade tänkt springa 17 km började tro att det nog skulle skita sig. Inte så bra att börja tänka så negativt direkt…

Men efter 2 km försvinner i regel den där kassa känslan, och det gjorde den även idag. Tack och lov och halleluja! Jag trampade på längs Åttan, och tog sedan varvet runt Lilla Delsjön (givetvis med en liten andnings/fotopaus). Det var inte lika soligt och fint som förra fredagen, men vad kan man egentligen kräva av Göteborg i början av mars? Däremot var det ganska varmt, så idag fick jag ha en tunnare tröja (jippi, vårtecken!).

Benen rullade på riktigt bra. Jag gick i några uppförsbackar, men annars kändes det hela relativt lätt. Det var i princip inga människor ute i spåren heller, så det var en riktig mindfulnesstur. När jag närmade mig hemma igen stod klockan på 18 km. Bestämde mig för att ta en omväg och springa en kilometer till. När jag var på 19 km tyckte jag att det vore fint att hamna på ett fint runt tal som 20, så jag klämde till med en sista kilometer också. Så pass stolt över mig själv att jag hade viljestyrkan att göra det när jag hade kunnat svänga höger och varit hemma…

20 km idag alltså. Känns så jäkla bra. I så här bra form har jag aldrig varit så här tidigt på året. Jag skulle fan kunna springa Göteborgsvarvet nästa helg. Så har jag förut inte känt ens i mitten av maj. Jag tror fan jag gör det alltså, jag tror fasen att jag testar Stockholm Marathon. Det är tre månader kvar. Det borde inte vara omöjligt. Jag gör det… Jag gör det fan!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Löpning

Formkoll i form av långpass

25 februari, 2017

Det finns hopp om liv. Solen visar sig ibland, och på gårdagens runda så pass mycket att det värmde och blev sådär lite våraktigt. 

Jag älskar fredagar. Jag lever inte för helgen, men herregud vad jag älskar fredagar. Jag slutar dessutom jobbet tidigt på fredag och det gör ju inte dagen sämre direkt. Checkar ut vid lunchtid och får således nästan långhelg varenda vecka. Ibland nyttjar jag tiden till att bedöma uppsatser eller dylikt, eller åka till Majorna och fynda vinylskivor. Igår nyttjade jag tiden till att suga i mig solljus (för vem har sett solen alls det senaste halvåret-ish?) i löpspåret.

Den senaste tidens löpträning har ju mest bestått av kortare distanspass och intervaller. Eftersom mitt första större mål för i år hela tiden har varit att springa Göteborgsvarvet har det känts rätt lugnt, jag vet ju att jag kan träna mig upp till att klara 21 km. Nu har mina mål som bekant reviderats lite i och med att jag är sugen på att testa maraton, och således behöver också träningsplanen justeras en aning. Därför bestämde jag mig för att igår se hur kroppen svarade på ett längre pass, att se vilket utgångsläge jag har inför den här himla maratonsatsningen.

Jag sprang mot Skatås, ut på Åttanspåret och gjorde en sväng runt Lilla Delsjön, sedan ut på Åttan igen och hem igen. Trots att jag bara hade två lager ganska tunna tröjor på mig så blev det riktigt varmt emellanåt. Sol värmer ju, det hade jag nästan hunnit glömma! Med risk för att låta lite klämkäck: det var fan den perfekta dagen för löpning. Lagom kallt, blå himmel, vårkänslor fast ingen pollen och därför ändå lätt att andas. Den här tiden kan väl likställas med början av hösten när man pratar om perfekta förhållanden för att springa.

Totalt blev det en runda på 17 km. Som vanligt tog det ett par kilometer att komma in i rätt andning, och givetvis var jag tvungen att ta ett fotostopp eller två vilket ju gjorde att jag kom in i en andra andning. Sista kilometern sved det rätt bra i benen, men efteråt hade jag inte ont någonstans, vilket väl ändå bådar gott inför vårens alla långpass. Framförallt känns det bra inför Göteborgsvarvet, tidigare har jag nog inte varit uppe i denna distans redan i februari, utan snarare i april.

Nu är jag uppe i nästan tre mil löpning denna vecka, vilket väl kanske inte är mycket om man ska maratonsatsa, men definitivt mycket om det är ett tag sedan man varit uppe i de träningsmängderna, så nu ska jag nog chilla med löpningen resten av helgen. Jag hoppas verkligen att kroppen svarar väl på ökad träningsmängd, så att jag kan genomföra allt jag vill i vår och sommar. Gör den inte det så kommer jag att skippa maraton. Jag vet ju att jag är sent ute med att satsa på den distansen redan i början av juni, så det vore inte konstigt om kroppen inte hängde med. Men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa och hålla båda mina två tummar för att allt går väl och jag får genomföra 42 km. Det hade varit så jäkla häftigt.

Tränar ni något i helgen? 


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Löpning

Löpningens dag

4 februari, 2017

Jaja, oavsett om jag är på min sjunde säsong eller ej så fortsätter jag att skriva, ty hur skulle livet se ut om jag drog ut och sprang och sedan inte skrev om det? Helt omöjligt att föreställa sig.

februaryrun

Idag vaknade jag för ovanlighetens skull ganska pigg. Däckade tidigt igår, vaknade elva timmar senare… Helt klart var det att jag äntligen skulle ta en löprunda i dagsljus. När hände det senast? Tyvärr fick jag ingen blå himmel och strålande sol, men hur mycket kan man egentligen förvänta sig av februari? Dagsljus fick duga.

skatas

Planen var utstakad sedan flera dagar tillbaka. Springa i dagsljus, springa i Skatås. Har inte sprungit i Skatås sedan i december, så det var long overdue. Knappt två kilometer hemifrån är jag framme vid spåren i Skatås, och idag blev det till att hoppa på 8:ans spår. Att springa var lite jobbigt de två första kilometerna, men det är standard. Efter två kilometer hade jag hittat andningen och trots att det snöade och regnade och blåste emellanåt så kände jag mig både stark och lätt. Det var inte jobbigt att springa! Jag kände inte ett behov av att stanna och hämta andan en enda gång. Jag sprang kanske inte jättesnabbt, men jag sprang 11,5 km!

skatas1

11,5 km och årets hittills längsta pass. Nu när min plan är att försöka bli lite snabbare på milen ska jag inte springa långpass (jag tänkte att mitt max skulle ligga på 10-11 km nu), men idag hade jag seriöst gärna velat (och orkat) springa längre. En riktigt behaglig runda med andra ord, som jag gärna hade förlängt. Jag tror faktiskt att de senaste veckornas intervallpass på löpbandet har gett resultat?

Tror att jag har hittat ett vinnande träningsplaneringskoncept nu. Ett par snabba rundor alt. intervallpass i veckan, och så en något längre löprunda på runt en mil. Återstår bara att komma fram till var jag ska klämma in styrketräningen, men jag ska nog komma på någonting smart där också (hmm låt mig fundera).

Förresten så är det löpningens dag idag. Rimlig dag att riva av årets hittills längsta pass va? Har ni också firat? 

Löpning

Jag har sprungit trail!

19 april, 2016

DCIM157GOPRO

Tittut! Kikar bara in för att berätta den stora nyheten: jag har sprungit trail! 

Ja, alltså jag skulle ju vila från löpningen några dagar. Det var planen. Men så köpte jag nya skor, och inte vilka skor som helst, utan ett par trailskor! Det här är ju helt nytt för mig, så hur skulle jag kunna stanna inomhus och inte testspringa dem direkt? Hade ju ändå längtat från den sekunden jag drog visakortet på Intersport.

Och hallå, jag KAN bara inte komma till mitt första pass med Team Nordic Trail med helt blanka skor, lite skit måste jag ha på dem.

DCIM157GOPRO

Jag sprang en jättekort runda, jag skulle ju faktiskt ha löpvila. Men jag sprang till Skatås (så lyxigt att bo så nära Skatås ändå) och eftersom mitt lokalsinne är som det är (obefintligt) bestämde jag mig för att ändå hålla mig relativt nära motionsslingorna, hade ingen lust att starta min trailkarriär med att springa vilse… Men så himla bra grej med Skatås: man behöver inte springa långt bort alls för att få hoppa över stock och sten och glida runt i lite lera.

Det första hindret var bara att ta första steget iväg från motionsspåret… Hur gör man liksom? Springer rätt upp i skogen bara? Ja, tydligen.

DCIM157GOPRO

Jamen det här med att springa över stock och sten och ett och annat träd som ligger där man tänkt springa, och uppåt går det, uppåt och uppåt och sedan lite neråt, neråt, neråt. Visst använder man sina ben på ett helt annat sätt än när man matar sina kilometer på asfalt eller grusväg. Det lärde jag mig den hårda vägen under Skatås ryggar, och det fick jag bekräftat även igår.

Det var faktiskt väldigt trevligt, och en sak som är säker är att när man springer så här, då finns det inte någon plats i hjärnan för att tänka på någonting annat än var den skall sätta ner fötterna, och det är ju rätt gött ibland. Jag kom in i ett rätt bra flow med löpningen, skorna funkade kanon även på de hala stenarna. Den enda gången jag fegade ur var när den här lilla pölen dök upp:

vatten

Någonstans får man ju ändå dra sin gräns!

Hursomhelst hörni, jag har fått mersmak! Gillar ju absolut att springa i stan, men detta har sin charm också… Kanske ännu mer charm än stadslöpning till och med. Är så himla taggad på att springa mycket trail i vår och sommar!

tree

 

Löpning Lopp

Premiärloppet 2016

16 april, 2016

Idag var det så dags för Premiärloppet, i dubbel bemärkelse, för namnet på loppet är just vad det var för mig i år: premiärloppet. Men låt mig nu ändra tempus i denna text, ty historisk presens är ju vad man vill använda sig av när man beskriver en idrottshändelse.

Startar dagen med att ta en allergitablett och hoppas på det bästa, och sedan ta det lite för lugnt, så pass att jag får stress-cykla till starten som går klockan elva. Är uppenbarligen ringrostig när det gäller lopprutiner, jag som alltid brukar vara tidig. Men jag hinner i tid och ser direkt att alla löpare är skitsnabba människor. Runt 300 startande; här gäller det helt enkelt bara att satsa på att inte komma i mål sist av alla.

premiarloppet1

Startar i alla fall nästan sist av alla, men det passar mig rätt bra eftersom planen är att gå ut lugnt. Jag vet att detta lopp springs på en väldigt kuperad bana så det är bäst att springa långsamt för att orka hela. De värsta backarna är i alla fall under de första fem kilometerna, så klarar jag bara det borde det vara lugnt.

Och ja, jag kan skriva under på att denna mil är jävligt kuperad. Det är tur att jag var mentalt förberedd för det, annars hade jag förmodligen brutit ihop. Men jag tänker fanimej inte gå i någon backe, jag tar alldeles för ofta gå-pauser på mina vanliga träningsrundor så jag tänker inte göra det på lopp. Det här kommer att bli ett sådant sick bra träningspass!

DCIM137GOPRO

De första kilometerna känns såklart tunga, men ändå är det lite tryck i benen. Kanske har mina långa intervaller jag kört den senaste tiden ändå gett någonting? För jag känner mig som en seg jävel (seg på ett positivt sätt alltså), för jag ger inte upp och jag springer till och med om folk, fastän jag försöker att låta bli (för att slippa bli omsprungen av samma personer strax därefter).

Backarna är bedrövliga, men jag gillar utmaningen och tänker på att jag faktiskt ska springa i fjällen i slutet av sommaren så det är ju bara att gilla dem… Och vet ni? En bra sak med uppförsbackar? Att det så småningom kommer nedförsbackar! Jag älskar nedförsbackar! Jag är bra på att springa i nedförsbackar! Jag släpper tyngden på något vis och nästan rullar ner! Får upp finfin fart och tjänar in en massa tid som jag förlorat i uppförsbackarna.

DCIM137GOPRO

Vid fem kilometer börjar jag visualisera målgången. Helt omedvetet faktiskt. Det är nog hjärnan som tycker att jag behöver fokusera på något annat än backarna. Omgivningen är rätt fin också, runt Lilla Delsjön, så jag passar på att fokusera lite på den också.

Vid åtta kilometer börjar jag känna mig helt slut, men nu har vi kommit in på mitt vanliga träningsspår så jag vet exakt hur långt det är och hur vägen ser ut fram till målgång, och det får jag lite extra energi av. Tror visserligen att det är ett skämt när det dyker upp en liten extraslinga på gräsplanen innan mål, ni vet, en sådan där som de måste lägga till för att banan annars blir för kort? Men till slut får jag springa över mållinjen, med samma goa känsla som jag visualiserade ute i spåret och jag tror knappt att det är sant när jag ser att jag lyckades springa in på under timmen.

efterlopp

58:48 blev tiden, och ni fattar inte hur nöjd jag är med den! Alltså, det är bara 3,5 minut långsammare än mitt personbästa på milen, och detta var INTE en flack bana. Faktum är att senaste milloppet jag sprang gick långsammare än detta, och tro mig, den banan var inte i närheten av denna. Okej, Mustafa Mohamed sprang detta lopp på typ 31 minuter, men snabbhet är ju relativt, det här var så sjukt snabbt för mig! Och fastän jättemånga var jättemycket snabbare än mig, så kom jag inte sist… Mission accomplished!

Är glad att jag bestämde mig för att springa Premiärloppet, för nu känner jag ändå en del hopp inför säsongen 2016. Kanske att jag lyckas persa på milen i år? Och hur härligt är det inte att känna att man kanske inte alls har tränat så lite som man trodde? Nu är jag taggad på att lägga i en högre växel inför Göteborgsvarvet och halvmaran i Sälen och för alla andra löprelaterade utmaningar som jag säkert kommer att ta mig an i år…

medalj

Löpning

Tack vare 10 km: ett nytt humör!

7 mars, 2016

Idag var det verkligen do or die. Jag skulle ut och springa och jag skulle springa minst en mil, annars skulle jag lägga ner bloggen ty skulle inte förtjäna att kalla mig träningsbloggare eftersom jag aldrig tränar. Ja, ibland är det bra att ge sig själv sådana ultimatum för annars hade jag förmodligen precis som vanligt kommit på minst hundra ursäkter till att inte springa idag. Vädret, någon? 

trees

Jag är en prokrastinerare av rang, men idag var det inte nådigt. Det tog ungefär en timme från att jag hade fått på mig träningskläderna till att jag lyckades ta mig ut genom dörren. Var ju tvungen att ladda mobilen lite, gå på toaletten femton gånger, välja ut rätt spellista på Spotify, byta strumpor, ta några selfies, lägga upp några selfies på Instagram, läsa kommentarer på Instagram, gå på toaletten, dricka en kopp kaffe, kissa en sista gång.

Och vädret ja. Det hade snöat sedan igår och sedan övergick det till regn och då får man den där härligt slaskiga konsistensen på snön. Man får balansera ganska bra för att inte halka och jag tror att det tog ganska precis 2 km innan båda skorna var fyllda med minst tre liter slask vardera.

slask

Men jag tog mig mina 10 kilometer i alla fall. Egentligen var det inte särskilt jobbigt för varken ben eller flås, men vädret och underlaget gjorde ändå att det blev ett rätt grisigt pass, ni vet, ett sånt där som bygger karaktär. Körde några mantran efter vägen, detta var det bästa jag kom på: ”Hellre slask än ormar”, och det är ju faktiskt sant. Och trots att det regnade och jag var blöt om fötterna så var det ganska trevligt att vara ute och springa. Jag gillar ju att springa! Tänka sig!

Och nu är det också vetenskapligt fastställt att humöret ändras när man är ute och springer. Okej, det finns säkert en massa forskning på att man blir glad av att träna, och okej, man kanske inte kan kalla min lilla selfiestudie ”vetenskaplig”, men ändå.

mood

Så jäkla gött att slita sig ur den här himla träningssvackan! På sätt och vis var det bara bra att det var äckligt snömoddigt ute, för nu vet jag ju att nästa pass förmodligen kommer bli ännu trevligare till och med.

Nu är planen att fortsätta att trycka undan alla ursäkter till att hoppa över träningen, och istället köra ganska mycket den här veckan för att se hur kroppen svarar på det. Imorgon svänger jag förbi gymmet efter jobbet och kör ett pass i intervallutmaningen. Och ser fram emot det! Hurra för träningsendorfiner!

Löpning

Årets första löprunda är gjord!

6 januari, 2016

Det dröjde visst sex dagar in i nya året innan jag tog mig för att träna, men nu är det gjort! Det är också sista lediga dagen för denna gång, nu väntar en vår full med inte-röda dagar utan bara en massa jobb, jobb, jobb. Oj, lät jag bitter? Äsch då. Lite semestern-är-slut-ångest bara. När jag är igång med jobbet känns det nog bra igen. Men nu ska jag ju börja mitt nya jobb på allvar så att säga (var bara där några få dagar innan jul), så lite extra pirrigt är det ju. Mycket nytt att lära sig och nya elever att lära känna, men det ska nog bli bra.

skatås

Men till träningen då! Det var riktigt gott att få till en löprunda idag. Medan resten av Sverige verkar ha gnistrande snö så får vi i Göteborg vara utan. Det gör mig faktiskt ingenting, för sådana här dagar när solen skiner är det så himla fint ändå. Det var ganska många minusgrader och packat med folk i spåren runt Skatås, klart man vill ut och suga i sig solljus en sådan här dag!

goldenhour sun

För mig blev det en löptur på 6 km. Hade tänkt mig lite längre, men så kom bror på besök och man vill ju inte vara alltför ofin och vara ute jättelänge då. Men en liten stund fick han roa sig själv i alla fall… Jag sprang som sagt mot Skatås, tog en liten sväng där och sedan vände jag om och sprang hemåt, så jag hann aldrig ut på något motionsspår utan fick kryssa mellan alla promenerande människor. Men det kommer ju fler dagar, och det var en fin tur idag ändå!

Jag kan inte påstå att jag känner mig i mitt livs form direkt, men det ska jag nog kunna ändra på inom en snar framtid. Det börjar nog bli dags att lägga i en högre växel och kanske inte bara lågintensivträna och njutspringa. Mina lugna 6 km idag hör helt klart in i kategorin njutspring, men nu börjar jag se fram emot att strukturera upp mig (eller åtminstone min träning) lite. Försöker få ordning på mina tankar om hur jag ska tänka inför Göteborgsvarvet, och det går sådär. Men mer om det en annan gång!

Förresten! Se vilken fin mössa jag har! Den fick jag helt oväntat av en före detta kollega en dag. Hon vet att jag älskar ”Frost” (ja, fast jag är 31) och löpning (och då behövs ju bra mössor att springa i på vintern) och sydde den till mig. Så himla snäll!

ida

motionsspår

Löpning

Julmilen och julledighet

17 december, 2015

Vilken vecka det har varit! Ja, jag vet att det bara är torsdag, men för min del är veckan typ slut nu, för nu har jag blivit julledig. Och de här fyra dagarna har känts som hundra dagar ungefär. Behöver väl inte förklara varför, för det har jag ju redan gjort.

Idag var det skolavslutning på mitt nya jobb. Undrar när jag ska börja kalla det ”mitt jobb” istället för ”mitt nya jobb”? Och jag måste säga att jag är otroligt förtjust i traditionen de har på mitt (nya) jobb, nämligen att lärare och elever alla springer (eller går) milen i Skatås innan julavslutningen. Har liksom för första gången i mitt liv fått betalt för att springa! ”Julmilen” – helt klart en bra tradition!

IMG_3518

Vi startade strax efter nio i ett grådaskigt regnigt Skatås, och en dryg timme senare sprang jag i mål. Herregud vad Skatåsmilen är jobbig! Visst, har ju inte sprungit på typ en månad, men allvarligt, en mer kuperad mil får man ju leta efter.

Så jävla trevlig start på dagen dock, som sedan fortsatte med julavslutning följt av en trerätters med (nya) kollegorna på Liseberg. Jojo. Har faktiskt haft sämre dagar.

IMG_3524 IMG_3526

Långpass Löpning

Vad hjärnan tänker när benen springer

15 november, 2015

Jag tänkte berätta lite om hur min hjärna fungerar när jag är ute och springer. Eller, ja, i alla fall hur den fungerade idag.

1-2 km: Uuuuusch vad jobbigt, det blir nog kort idag.
4 km: Vaaaa! Har jag bara sprungit 4 km?
6 km: Hmm, undrar om jag inte ska testa att springa lite längre idag? Typ samma runda två varv?
7-10 km: Ja, jag springer längre! Nej, jag springer hem! Längre! Hem! Längre! Nej, jag orkar inte. Jag springer hem. Nu! Eller orkar jag inte springa typ 15 km? Det hade varit något! Nej, för dålig form idag. Jag springer hem. Nej, jag fortsätter. DCIM132GOPROIMG_2820 IMG_2819

Efter 10 km hade ena jag vunnit och det var den delen som ville testa att springa lite längre. Det är ju så länge sedan jag sprang mer än 10 km, och jag har faktiskt längtat efter höstlångpass. Så jag svepte en kaffe och en festis på caféet uppe i Skatås, och sedan sprang jag in mot stan istället för att ta samma runda en gång till. Och det var lovely.

Tänkte att jag nog kunde klämma till med runt 15 km, men benen liksom bara sprang av sig själva, och då bestämde jag mig för att det var nu eller aldrig: jag skulle springa en halvmara idag! 21,1 km. Jaaaa, peppen!

Några extra kringelkrokar på rundan gjorde att jag lyckades skrapa ihop de där kilometerna och en extra; 22 km stannade klockan på när jag var hemma igen. Det gick inte särskilt snabbt, det tog runt 2,5 h, men jeeeez, jag sprang 22 km! Så långt sprang jag senast… aldrig! Jag har aldrig sprungit så långt förut!

Kan ju erkänna att det inte alls kändes som en bra idé där runt 18-19 km, men det var bara att pinna på. Efter allt som har hänt i världen den senaste tiden behövde nog hjärnan komma ut och tänka på annat, typ Stanna, nej spring, stanna, spring, stanna, spring! 

Jag trodde inte riktigt att jag hade så långt i mig, men shit vad roligt att jag tydligen visst har det! Distansrekord så här på en surgrå novembersöndag. Inte illa pinkat ändå!

DCIM132GOPRO

Det firar vi med en hoppbild!

%d bloggare gillar detta: