Browsing Tag

stockholm marathon

Löpning

Stockholm Marathon 2017 – racerapport!

4 juni, 2017

Alltså bara att skriva rubriken ovan, jag kan inte fatta att det är sant. Jag ska skriva en racerapport från ett maraton? Hur tusan gick det till? Vem har jag blivit? Jag som inte ens kunde springa till den där sabla spårvagnen för fyra år sedan. Nu har jag sprungit ett maraton, och jag kan dessutom gå idag utan att det ser ut som att jag är bajsnödig.

Innan starten

Den som har hängt med mig i sociala medier vet att jag har varit extremt nervös inför detta. Det var ju en rätt spontan grej att jag anmälde mig, och jag känner ju inte att jag har tränat tillräckligt. Alla långpass jag hade tänkt köra, vad hände med dem? Men jag kommer till Stockholm och träffar mitt underbara ASICS-gäng, som peppar mig som tusan. På lördag morgon träffas vi alla ganska tidigt på Stadion för att fixa i ordning oss, ta lite snygga bilder, hänga och peppa tillsammans. Får hysteriska nervösa skrattanfall och undrar vad jag gör här. Min uppladdning har varit ganska dålig med kass sömn och dåligt med mat, har ju varit så nervös… Jaja. Bara att köra nu. Nervöskissar ett par gånger och sedan är vi iväg!

Första halvan

Jag startar i sista gruppen och är iväg strax efter 12. Det är en galen stämning i startfållan, till och med jag som brukar vara rätt sammanbiten tjoar och applåderar litegrann när det är dags att starta. Jag har med mig min GoPro men har bara upp den i starten och bilden ovan beskriver känslan perfekt. Det där är inget tillgjort leende framför en kamera, jag mår precis så där. Lycklig rätt igenom. Upprepar för mig själv i typ fem kilometer: ”Ida, fattar du vad du håller på med? Du springer ett maraton!”. Helt omöjligt att inte få rysningar och bli gråtfärdig av den insikten.

Det är såklart ganska trångt i starten, men det känns okej. Jag ska ju ta mig 4.2 mil så det känns bra att försöka hålla nere tempot i början, när man lätt kan bli ivrig. Jag har egentligen inte lagt upp någon strategi för loppet, utan tänker bara lyssna på kroppen och låta den bestämma. Kilometermarkeringarna dyker upp galet snabbt i början, och såklart ska någon fyndig person bakom mig utropa ”Nu är det bara 40 km kvar” när vi har sprungit 2. Anledningen att jag hör detta? Jag har tydligen slutat lyssna på musik på lopp (hur hände det?) och kanske är det också därför jag genom hela maran faktiskt håller ett relativt jämnt tempo? Men framförallt passar jag på att njuta av att lyssna på publiken och löparna runtomkring mig. Stämningen är underbar, publiken är grym.

Jag har väldigt dålig koll på Stockholm och vet inte riktigt var vi springer. Innan loppet har jag inte ens tittat på banan, det var som att jag inte riktigt ville veta vad jag gav mig in på. Det enda jag egentligen vet är att vi kör två varv, att folk tycker att Västerbron är jobbig, att Djurgården är dryg och att vi springer i mål på Stadion. Förutom det har jag dålig koll på läget.

Det är ganska intressant hur huvudet jobbar när man springer. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små belöningar efter vägen, som att lyssna på musik efter ett visst antal kilometer (vilket det sedan visar sig att jag inte ens vill göra), att få gå lite efter en mil (vilket jag inte heller vill) och jag tror att det är grejen att jag inte ens vill ha mina belöningar som gör att det känns så himla lätt första halvan. Men nu hoppar jag lite. Vi får backa bandet.

Vid 9 km kommer den beryktade Västerbron för första gången. Det känns så himla bra att springa uppför och över bron, jag fattar ju att jag kommer att tycka att den är skitjobbig på andra varvet, men just nu njuter jag fortfarande bara så jävla mycket. Asics har byggt upp värsta häftiga atmosfären på bron och skylten med ”Don’t run, fly!” (som det också står på mitt linne) gör att jag får ännu mer energi. Älskar livet!

Plötsligt har det gått 17 km och vi är tillbaka vid Stadion. Jag trodde det var långt kvar och blir förvånad över att det har gått så lätt ända hit. Blir också förvånad över att jag inte alls blir nedslagen av tanken på att jag ska springa ett varv till och lite mer innan jag är där igen för målgången. Det känns fortfarande bara roligt och när jag ser markeringen för 21 km är jag förvånad över att jag fortfarande känner mig så fräsch. Första 21 km har bara gått några minuter långsammare än Göteborgsvarvet, och den sista biten av Göteborgsvarvet var jag ju helt förstörd! Jag har nog en bra dag idag, men framförallt verkar det som att hjärnan verkligen är inställd på att jag ska springa längre än någonsin förr.

Andra halvan

På Djurgården är det nästintill folktomt (förutom oss löpare då). Runt 24 km börjar jag tycka att saker och ting är lite jobbiga och här går jag lite för första gången. Jag trycker i mig en medhavd fruktpuré (ni vet sådan där som bebisar får – sjukt bra grej!) och det känns lite bättre. Under hela loppet har jag druckit vid varje vätskekontroll så jag mår ändå rätt bra och känner att vätskebalansen är rätt. Men när det går uppför känner jag mig bara så trött i benen så på Djurgården passar jag på att försöka återhämta mig lite genom att gå i backarna. Att sedan börja se lite civilisation igen vid Gröna Lund gör under för humöret som har dalat en del de senaste kilometerna.

Jag har fasat lite för den beryktade 30 km-väggen, men ändå bestämt mig för att inte lägga fokus på den. Istället för att tänka på att det är tungt där så tänker jag på att för varje meter jag tar så blir det ett nytt distansrekord för mig. Jag har aldrig tidigare sprungit mer än 22 km och nu är jag uppe i 30. Det är ju galet! 31, 32! Vid 33 km blir det dock jävligt jobbigt och jag fattar inte hur jag ska orka nio till. Börjar krampa i framsida lår och det gör ont både när jag springer och när jag går. Jag hör några av mina lagkamrater från ASICS FrontRunner heja på mig vid ett par tillfällen och det gör ju ändå att jag får lite ny energi. Men kämpigt är det, det är det verkligen.

Den sista milen är det hopp och förtvivlan, förtvivlan och hopp. Plockar fram alla mantran jag kan komma på. De hjälper en del. Hur jag än gör så gör det ont. Springer jag gör det ont. Går jag känns det okej, men när jag börjar springa igen gör det ont. Bävar för att behöva gå för att jag vet hur ont det kommer göra att börja springa. Vet knappt vad jag gör de sista kilometerna men på något sätt tar jag mig framåt. Kilometer 37 tycks dock aldrig vilja ta slut, men gör det ändå så småningom.

Sista biten och målgången

Det här. Alltså det här är det sjukaste jag varit med om. I löparväg i alla fall. Från att ha känt mig totalt tom på energi händer något den sista kilometern. Plötsligt känner jag igen mig och är nära Stadion. Det är packat med folk. Alla hejar. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Är så jävla nära på att klara ett helt jäkla maraton. Jag flyger ju knappast fram, men det känns som att jag gör det. Ryser i hela kroppen, känslan är så mäktig. Svänger in på Stadion och fattar inte hur det kan vara sant. Är nära på att börja gråta när en instagramföljare springer upp bredvid mig och vi konstaterar att vi är så jävla grymma som håller på att klara ett maraton. När jag springer över mållinjen får jag en stor kram av vår ASICS-boss och jag vet inte om jag skrattar eller gråter men jag står på benen, jag har klarat mitt livs första maraton och jag är så obeskrivligt lycklig. Obeskrivligt på riktigt, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Det var inget blod, men det var fanimej svett och tårar. Skratt och leenden. Onda vader och lår. Hopp och förtvivlan. Jag fattar grejen med att folk springer maraton. Jag fattar den verkligen. Det här är det värsta jag har gjort. Men också det bästa. Idag minns jag inte hur ont det gjorde, men jag minns målgången så väl att jag får rysningar av att tänka på den. Och visst är det målet som räknas, men för den som är intresserad blev tiden på mitt första (men säkerligen inte sista) maraton 4 timmar, 51 minuter och 28 sekunder. Nöjd med den. Men framförallt: upplevelsen. Vilken jäkla upplevelse (pardon my French). Är så innerligt glad över att jag inte ställde in min medverkan på ASICS Stockholm Marathon. Det var ju ganska nära…

Följ gärna min blogg via Bloglovin’
Löpning

Stockholm, jag kommer!

11 april, 2017

 

Ja, jag har ju sagt det tidigare, men det var inte förrän igår det blev hundra procent officiellt och anmälan åkte in. Om man går in på Stockholm Marathons hemsida och söker i startlistan… då hittar man mitt namn! Det är ju bananas!

Det är så klart mycket tack vare ASICS Frontrunner som jag gör detta, det är absolut inget krav att springa, men nu är det flera andra i teamet som ska göra det och tjaa… grupptryck ni vet! Haha, nej nog är jag väl nog gammal för att stå emot grupptryck, jag ser detta mer som ett positivt grupptryck. Jag har varit sugen på att öka på distansen lite, och med hela det där gänget i ryggen så känns det ju som helt rätt år att göra det.

Men hur kommer det sig egentligen att man ger sig på en sådan här sak? Alltså, om vi bortser från grupptrycket då… Hur kommer det sig att man ens blir sugen på att testa att springa ett maraton, när man har sprungit några halvor och vet hur jobbigt det är? Varför blir man sugen på mer utmaning hela tiden? Jag frågar alltså, något svar på detta har jag inte själv.

Hursomhelst. Jag firade min anmälan till Stockholm Marathon (gaah) med att ge mig ut i solen igår efter jobbet. Jag ska göra en grej till goteborg.com och deadline börjar närma sig med en faslig fart, så jag tog mig i kragen och började göra något åt det. Samtidigt började jag fundera på om jag tagit mig vatten över huvudet med det där (VET ni hur svårt det är att göra film, och framförallt när man vet att riktiga människor kommer att titta på den?), men skam den som ger sig, I will make it happen!

 

Löpning

Långpassfredag är det nya svarta

3 mars, 2017

Idag är det den 3 mars. Den 3 juni går Stockholm Marathon. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att försöka mig på det. Idag är det fredag, och det betyder långpassfredag (älskar denna nya tradition!). Jag bestämde mig för att om långpassfredag gick bra idag, då ska Stockholm Marathon också vara möjlig, för det är faktiskt tre månader kvar. Okej, tre månader är kanske skitlite i träningssammanhang, men ändå…

Jag gjorde precis som förra veckan; jobbade till lunch, åt på jobbet, åkte hem och tog det lugnt ett tag och sprang sedan till Skatås. Precis som vanligt var de första 2 km så himla jobbiga (så störigt att det alltid ska vara så!), och jag som hade tänkt springa 17 km började tro att det nog skulle skita sig. Inte så bra att börja tänka så negativt direkt…

Men efter 2 km försvinner i regel den där kassa känslan, och det gjorde den även idag. Tack och lov och halleluja! Jag trampade på längs Åttan, och tog sedan varvet runt Lilla Delsjön (givetvis med en liten andnings/fotopaus). Det var inte lika soligt och fint som förra fredagen, men vad kan man egentligen kräva av Göteborg i början av mars? Däremot var det ganska varmt, så idag fick jag ha en tunnare tröja (jippi, vårtecken!).

Benen rullade på riktigt bra. Jag gick i några uppförsbackar, men annars kändes det hela relativt lätt. Det var i princip inga människor ute i spåren heller, så det var en riktig mindfulnesstur. När jag närmade mig hemma igen stod klockan på 18 km. Bestämde mig för att ta en omväg och springa en kilometer till. När jag var på 19 km tyckte jag att det vore fint att hamna på ett fint runt tal som 20, så jag klämde till med en sista kilometer också. Så pass stolt över mig själv att jag hade viljestyrkan att göra det när jag hade kunnat svänga höger och varit hemma…

20 km idag alltså. Känns så jäkla bra. I så här bra form har jag aldrig varit så här tidigt på året. Jag skulle fan kunna springa Göteborgsvarvet nästa helg. Så har jag förut inte känt ens i mitten av maj. Jag tror fan jag gör det alltså, jag tror fasen att jag testar Stockholm Marathon. Det är tre månader kvar. Det borde inte vara omöjligt. Jag gör det… Jag gör det fan!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Löpning

Att jag plötsligt ska lära mig att träna för maraton också

24 februari, 2017

Idag är det 99 dagar till Stockholm marathon. Alldeles nyss var det 99 dagar till Göteborgsvarvet, och det var ju liksom nog stressande det. Nu när jag nog faktiskt har landat i ett beslut att testa på maraton också känns Göteborgsvarvet som en jävligt liten grej… Vilket det ju inte är. Men det är hälften så långt som ett maraton. Gulp.

Jag vet ju i princip ingenting om att träna för ett maraton, men kommer att få hjälp med att lägga upp träningen, så det känns ju riktigt bra. Och så kommer jag såklart läsa prick allt jag ramlar över om maratonträning. Och lyssna på poddar och hela baletten. Att springa ett maraton känns liksom inte som någonting man bara gör utan en ordentlig plan, så nu gäller det att suga i sig så mycket information som möjligt.

Igår tog jag en kort löprunda efter jobbet, när mörkret höll på att lägga sig. Lyssnade samtidigt på det senaste avsnittet av Träningspodden där det svarades på lyssnarfråga om just att träna för maraton. Jessica Almenäs, som ju sprungit ett antal maraton, tyckte att det nog vore lämpligt att ligga på 4-5 mil löpning i veckan, och där är jag ju inte riktigt i dagsläget… Men jag kanske lyckas komma dit så småningom. Framförallt känns det just nu som att jag verkligen inte får öka för mycket för snabbt, en skada är det sista jag behöver nu.

Ja, maratonuppladdningen är ju ett ämne jag lär återkomma till både en och väldigt många fler gånger. Men löpningen igår då? Jomen, visst. Den var full med lättandad luft och välbefinnande. Skönt med en sådan runda efter en fullspäckad dag. Den blev dock kortare än önskat (pga att jag fick för mig att använda ett par gamla skor, som dessutom var för små, alltså VA?), men helgen är ju lång (?) och ska nog innehålla ett långpass.


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
Löpning

Ett maraton = två halvmaraton = långt

22 februari, 2017

Nämen, er går det ju inte att vara luriga mot. Det är klart att det är Stockholm marathon jag går runt och funderar på! Det är klart att jag har tänkt att jag ska springa ett maraton någon gång, men det var ju kanske ingenting jag hade tänkt göra redan i år… Nu kanske ni tror att det helt och hållet har med Asicsgrejen att göra, men faktum är att det började snurra i mig när jag såg att det är sista året de kör denna bana. Nästa år är det nytt! Men så var det ju som spiken i kistan när det började diskuteras i Frontrunnergruppen. Grupptryck ni vet. Nu har jag ju flera personer att bolla denna oro inför en eventuell maratondebut med, prata träningsupplägg och dylikt med. Nu känns det plötsligt som ett jävligt bra år att göra detta.

Maraton alltså. Jävlar i min lilla låda. Det är långt. Dubbelt så långt som ett halvmaraton.


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ , smidigt och bra osv.
%d bloggare gillar detta: