Löpning Lopp

    Göteborgsvarvet 2017

    21 maj, 2017

    Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

    Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

    Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

    Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

    När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt ”Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

    I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

    Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

    Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

    Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

    Följ gärna min blogg via Bloglovin’
  • Lopp

    Snart är det dags!

    Ja, imorgon är det så dags för Göteborgsvarvet, och det är svårt att tänka på någonting annat. Vilken tid ska man börja ta sig till startområdet? Hur varmt kommer det vara? Hur mycket behöver…

    19 maj, 2017
  • Löpning Lopp

    Trailvarvet 2017 – racerapport!

    Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på. Jag är…

    17 maj, 2017
  • Löpning

    Det är dags nu!

    Det regnar ute. Jättemycket. Ett riktigt Göteborgsregn. Det är bra, det får gärna fortsätta. Spola bort allt vad pollen heter under veckan och så kan vi gärna vakna till 15-16 grader och halvklart på…

    14 maj, 2017
  • Allt och inget

    Omstart

    Nä, det här duger ju inte! Vad tråkigt att ha en blogg men aldrig (nåja) uppdatera den. Det är ungefär som med träningen; ju fler dagar man går utan den, desto svårare är det…

    13 maj, 2017
  • Allt och inget

    Jag såg mig själv i ett nyhetsbrev

    Åsa lämnade en kommentar på mitt förra inlägg: Men skönt annars att se att du också är ibland oss vanliga dödliga och jobbar på att få vardagen att gå ihop! Ibland går det bara inte…

    8 maj, 2017
  • Allt och inget

    Jag har inte bloggpaus

    Nej, jag har inte slutat blogga. Jag hinner bara inte med allt jag vill göra bland allt jag måste göra!  Den här veckan har varit galen. Tusen saker att göra och då räknas ändå…

    7 maj, 2017
  • Löpning

    Löppodden

    Träningsblogga – i en löparpodd nära dig! Så är den här. Min podcastdebut! Alltså, inte att jag har startat en egen podcast, men däremot är jag gäst i en. Jag har givetvis inte vågat lyssna…

    3 maj, 2017
  • Allt och inget

    Äntligen! Hej maj!

    Ibland kan Göteborg göra mig galen. Som när det regnar för hundrade dagen i rad och det blåser från alla håll. Nåja, det känns ju i alla fall så ibland. Men när Göteborg visar…

    1 maj, 2017
  • Löpning

    Sentrumsløpet 2017

    Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja,…

    30 april, 2017
%d bloggare gillar detta: